I sin tionde seriebok går Liv Strömquist loss med slaktsågen över samtidens terapikultur. Per Klingberg njuter av ännu en bok om känslornas prylifiering.
”Tappa kontrollen över ditt kärleksliv”. ”Ge mer till andra än vad du själv får tillbaka”. ”Ha inga personliga mål”.
Där har du några av de sju budord som inleder Liv Strömquists tionde seriealbum Pythian pratar (Norstedts, 2024). Tillsammans utgör de en slags självutplåningens och irrationalitetens evangelium och skiljer sig tydligt från de oombedda råd jag är van vid från Instagram-flödet. Vilket förstås är poängen – för Strömquists nya verk har udden riktad mot just vår tids må-bra- och terapikultur, där det överordnade målet med vår tid på jorden inte längre är att göra gott utan att ha det gott.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Om inte annat borde ett sådant påbud, hur självcentrerat det än må vara, åtminstone leda till människor som har det roligt från vagga till grav. Inte så! Tvärtom menar Strömquist att vi är fångade i ett senkapitalistiskt system där själva känslolivet har kommodifierats och blivit till en vara bland andra (eller emodity).
Strömquist är förmodligen den mest begåvade moralisten i svensk kultur just nu.
Särskilt skärskådade blir vår tids pythior, alltså moderna motsvarigheter till det berömda oraklet i Delfi, som Instagram-psykologen Nicole LePera och manosfär-influeraren Rollo Tomassi. Den kombination av självkärlek och självkontroll som de på olika sätt förespråkar, leder enligt Liv Strömquist till en levande död. Den grundliga genomgången av en kvinnas ansiktsvård, spridd över tjugonio monotont upprepande serierutor, som följer på de sju budorden, inskärper poängen. Självvård är framför allt dötrist. Den efterföljande utzoomningen visar ett växande sopberg av konsumtionsprylar.
Känslornas prylifiering har länge utgjort ett huvudspår i Strömquists tänkande och skapande under flera år, och de filosofiska husgudar som åberopas, så som Hartmut Rosa, Byung-Chul Han och Eva Illouz, har vid det här laget hamrat hem den här poängen under flera decennier. Också Strömquists motstrategi, att bejaka det mellanmänskliga, vår egen ändlighet och sårbarhet, är bekant sedan tidigare.
Inget nytt, men det som är viktigt tål att upprepas. Som serieskapare kan Strömquists kombination av pratiga textrutor med visuella medel också ge en känslomässig omedelbarhet till teserna än vad som hade varit möjligt i textform.
Några slående bilder är en uppdaterad version av den klassiska satiriska illustrationen av den kapitalistiska pyramiden, där prästerskapet nu trängs med pr-konsulter och produktplacerare eller, i en skarp drift med nyliberalism och astrologi, bilden av en ensam och vemodig människa under en himmel fylld med himlakroppar som alla kräver att hen ska ha roligt.
Överlägset mest effektfullt blir det när en helsida fylls med ett citat ur T.S. Eliots Det öde landet om vikten av att ge sig hän – följt av ytterligare en helsida som visar hur en moloken Rollo Tomassi demonstrativt avstår från att gå fram och kyssa sin fru för att demonstrera sitt känslomässiga oberoende gentemot kvinnor.
Strömquist är förmodligen den mest begåvade moralisten i svensk kultur just nu. Att det inte riktigt låter som beröm rymmer förstås en liten samtidsdiagnos i sig.
