Lycka är en tajt vagina och fylleshopping. Liv Strömquist får publiken att explodera av garv.
När Liv Strömquist och regissören Ada Berger samarbetar för tredje gången med föreställningen Liv och död Strömquist söker de svar på en överhängande samtidsfråga: Hur känns det att leva i en tid där varenda yta av ens liv är lika mycket en möjlighet till optimering som ett hot om stundande förfall? Det är svårt att veta vad som gör en lycklig och vad som är ”mest toxiskt” i ens liv. Inte konstigt att vi är så ivriga att svälja livsråd från diverse småpåvar och internetklåpare.
För att hålla dödsångesten vid liv är alla medel tillåtna. Maia Hansson Bergqvist tipsar om ansiktsyoga och söthetsmaximerande poser. För att döva känslan av vardagens meningslöshet fylleshoppar hon. Johan Ulveson har inte hjälpt en enda människa på tio år, och menar därmed att han ackumulerat enorma mängder av emotionellt kapital. Ana de Gil Melo funderar på om inte hennes yngre kille skulle sluta ragga på hästtjejer om hon gjorde en operation för att tajta till sin vagina. David Book joggar runt med bar överkropp och skriker på de kvinnliga skådespelarna att de ska ”lyssna på sin inre träbebis”. Erik Stern vill fly från alla krav och bli ammad av en sexig alvtjej. Sanna Sundqvist är prisad som Sveriges kvinnligaste komiker och har den mest potenta, näringsrika bröstmjölken som uppmätts på 25 år. Ändå undrar hon om ”det här är allt”. Men trots att de leker självgoda motivationsföreläsare är de älskvärda – tvivlet lyser igenom. Jag lämnar salongen med en ömmare känsla inför de ”småpåvar” jag mött i mitt liv.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
För att hålla dödsångesten vid liv är alla medel tillåtna.
Sketcherna är som ett komprimerat instagramflöde, och det snurrar snabbt – vilket speglar pjäsens centrala teman: alienation och acceleration. Det är mer existentialism än politik än tidigare. Analysen av wellness-samhället som skymtar fram tar fasta på vår rädsla för att stå ut med livets ändlighet, hur banala uttryck det än tar sig (”jag har verkligen blivit ful den här vintern”) och vår längtan efter mening och samhörighet. Det är svårare att gestalta att någon tjänar pengar på dessa existentiella tvivel på scen än i text. Jag skulle gissa att samhällskritiken kommer att fördjupas i Strömquists kommande seriealbum, som ska ta upp samma teman. Det är som med dödsångesten – ibland vill man få skjuta ifrån sig den och bara skratta.
Föreställningen är så kul. Då och då hör publiken att någon bryter ihop i ett våldsamt skratt. Skådespelarna verkar ha precis lika roligt och det märks att föreställningen lekts och improviseras fram. Karaktärerna rusar runt, runt i livets rodeo, rådvilla och förvirrande, brottandes med insikten om att livet är ”en enda lång ångestpromenad mot döden”.
Ada Berger har absolut gehör för Liv Strömquist ton och humor, och levandegör på ett sätt som bara är möjligt på teater. Koreografi och musik adderar fysisk komik och en andlig och storslagen atmosfär. Dramatens stora scen är uppbyggt som ett runt rum, med ett försommarlandskap målat längs väggarna och ett par fula stolar uppradade. Det ser ut som ett väntrum till himlen.
