Samtidigt behöver det inte bara skolas upp en ny elit, utan även att göra konservatismen folklig. Därför ska Oikos ut på turné runt om i Sverige i samarbete med Ivar Arpi och hans sajt Rak höger. Första stoppet blir Sandviken den 23 oktober. Den som kan betala 2 500 kronor får dessutom tillträde till en ”privat middag med Ivar Arpi” innan föreläsningen.

Men vilken konservatism är det som ska bli folklig, skola upp nya eliter och nätverkas? Få ideologier är lika undflyende och svårdefinierade som den konservativa. Här ryms ju allt från Joel Halldorfs lokala frikyrklighet light och Anna Björklunds hembakade antifeminism till Richard Jomshof osande tirader över muslimer och Lars Trägårdhs drömmar om ett nationellt sammanhållande kulturarv.

I bokförlaget Augustis nya antologi Konservatismer (2024), sammanställd av statsvetaren Tony Gunnarsson och historikern Hugo Fiévet, försöker tjugotre svenska skribenter – de flesta knutna till studentföreningen Heimdal i Uppsala – ringa in tankesystemet.

Lundaprofessorn Svante Nordin konstaterar i sin inledning att konservatismen inte är en ideologi eller en uppsättning teser. ”Snarare är den en estetik, ett antal metaforer, en typ av fantasi”, skriver han. Lars Anders Johansson, med en bakgrund på Timbro, menar att konservatismen bäst beskrivs som en attityd, medan Smålandspostens ledarskribent Jacob Sidenvall liknar det vid en broms.

De tjugotre skribenterna gräver ned sig i olika inriktningar, ofta med helt olika historiska positioner. Så vad förenar dem?

Svante Nordin kokar ned konservatismens kärna till tre enkla punkter. För det första så finns det något som är värt att bevara. För det andra kan detta något beskrivas som mitt eller vårt. Till sist är det som ska bevaras hotat, riskerar att förloras och måste beskyddas.

Här bör dock läggas till en fjärde viktig punkt: att det finns en fiende som hotar det som måste bevaras. Det är först när vi förstår konservatismens fiendebild som vi kan förstå vad de vill. För konservatismen är reaktiv. Den reagerar på ett upplevt yttre eller inre hot.

Hotbilden spretar. För de värdekonservativa är det traditionella normer och moral som ska bevaras mot en woke progressivism. För nationalkonservativa ska folkstammen bevaras från ”globalisternas folkutbyte”. De religiöst konservativa varnar för en genusideologi som genom aborter, könsbyten och homosex hotar familjen. Kulturkonservativa söker en enhet i kulturarvet som måste bevaras från kulturradikalismen och postmodernismens nihilistiska upplösning av traditionen. De katolska postliberalerna ser hur liberalismens jämlikhetssträvan och tolerans har blivit en tvångströja som tvingas på småfolket ovanifrån. Det lilla lokalsamhällets gemenskap måste försvaras mot en expansiv statsmakt. Medan europeiska kristdemokrater ser staten som civilsamhällets och familjens beskyddare mot en otyglad marknadsliberalism och otrygg värld.

Både fienden och det som ska bevaras varierar mellan strömningar och över tid. Miljöfrågan är ett bra exempel. Den tidiga konservativa rörelsen inspirerades av Edmund Burke, och var de första att driva miljöfrågor utifrån lokala traditioner av vilt- och skogsvård. De orörda vildmarkerna skulle bevaras mot modernismen och industrialismens frammarsch. I dag är det tvärtom Ebba Buschs kristdemokrater som går i spetsen i Tidöregeringen för att driva skogsindustrins intressen för att öka avverkningen och försämra betesrätten för frigående kor. Då skulle skogarna bevaras, nu ska trädkramare buras in på långa straff. Ingen urskog är för helig för att undkomma industrins frammarsch. FN:s klimatavtal och grön omställning har blivit ett hot som näringsidkare måste ”bevaras” ifrån.

Det är först när vi förstår konservatismens fiendebild som vi kan förstå vad de vill.

Historiskt har fienden varit liberalismen. Hotet kom från den franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap, framförda av en gryende borgarklass som störtade de feodala privilegierna. Aristokraterna försvarade den gamla regimen, ville bevara monarkin, ståndssamhället och kyrkans makt. Med liberalismen öppnades fördämningarna och folket flödade in som politisk aktör, med demokratin, arbetarrörelsen och socialismen som följd. Fram släpades giljotinerna och pöbelväldet.

Men i dag har konservatismen omfamnat liberalismen, eller åtminstone delar av den. Gunnarssons och Fiévets antologi brottas med hur konservatismen å ena sidan gift sig med nyliberalismen, å andra sidan är en reaktion på den. Den ekonomiska politiken ligger fast, oavsett om regeringarna kallar sig liberala eller konservativa. Konservatismen som av efterkrigstidens höger sågs som en rest från en annan tid har nu blivit en bärande del i högerprojektet. Här finns hemligheten bakom dess återkomst. Det är genom den heterogena konservatismen som den brokiga borgerligheten kan förena högerpopulismen och postfascistiska partier med kristdemokrati och nyliberalism i ett gemensamt block.

Konservatismen kan ena högern. Men den kan också radikalisera.

Silicon Valley-programmeraren Curtis Yarvin besökte i september brittiska nättidningen Unherds samtalssalong för att berätta om hans projekt Dark enlightenment, den mörka upplysningen. Med sitt stripiga hår, säckiga hållning och bakgrund som provokativ bloggare under det obskyra namnet Mencius Moldbug skiljer han sig från de prydliga påläggskalvarna och kotlettfrisyrerna på unghögerns akademier och tankesmedjor. Men hans teorier har vunnit Peter Thiels öra, grundare till betaltjänsten Paypal och riskkapitalisten bakom Facebook. Yarvin beskrivs nu som filosofen bakom vicepresidentkandidaten JD Vance.

”Gå hem och titta”, förklarade Yarvin (bilden) för Unherd. ”Allt runt dig som fungerar är tillverkat i eller av en monarki”. Han viftar med sin Iphone som exempel. ”Den är tillverkad av Apple, ett företag som motsvarar definitionen av en absolut monarki”. En verkställande direktör är bara en skönskrivning för absolut konung. Om företag internt i praktiken redan styrs som ickedemokratiska monarkier, varför skulle inte denna modell gälla hela samhället? Låt en VD från Silicon Valley bli envåldshärskare i USA.

Det är här ett mörkt reaktionärt stråk i konservatismen väller fram. Antologin Konservatismer avslutas med att lyfta fram hur konservatismen och fascismen förenas. Teologen Mattias Holmström beskriver de libertarianska anarkokapitalister som drömmer om att vrida tillbaka klockan till innan 1789 och återupprätta monarkin som ideal. Här är fiendebilden tydlig, det är demokratin som måste avskaffas, eftersom den hotar företagens frihet.

Quinn Slobodian ägnar sin bok Crack-up capitalism: Market radicals and the dream of a world without democracy (2023) åt att försöka förstå denna hybrid mellan nyliberalism, libertarianism och fascism. Konservativa libertarianer och frihetliga monarkister ägnar sig åt att försöka rycka ut zoner och områden från demokratin och omvandla till självstyrande mikrostater, i lösköpta markområden eller övergivna oljeplattformar. I en omtvistad gränszon mellan Kroatien och Serbien på floden Donaus västra strand utropades 2015 den fria republiken Liberland, där libertarianska bosättare i tio års tid lekt kurragömma med kroatiska gränspoliser. Men idéerna samlar inte bara marginella högerbohemer från burning man-festivaler och Alexander Bardska futuristlajv. Med Javier Milei i Argentina har de fått sin första president. Som med motorsåg mejar ned institutionerna och ser statsfinanserna tvärdyka.

Bokförlaget Augusti har inriktat sin utgivning från den tradition som kallas konservativ revolution, den protofascistiska höger som tog form under Weimarrepubliken. Förläggaren Urban Lindström uteslöts för tio år sedan ur Sverigedemokraterna för sitt intresse för revolutionen. Nu är idéerna inte kontroversiella längre, utan kan föras in i borgerlighetens mitt.

I boken Världsandens partisaner (2023) gör Svante Nordin en djupdykning i hur denna reaktionära tradition överlevde fascismens fall och lyckades återfödas i dagens nyfascistiska alternativhöger. Men även hur den plockades upp av den postmoderna vänstern, som i sin kritik av Sovjetunionen och realsocialismens fall letade antiliberala influenser att läsa samman med Marx för att kritisera liberalismens segertåg och utropande av historiens slut.

När den nya generationen formas i Oikos akademi ska alla rymmas i den konservativa flocken, även svarta får som Javier Milei, JD Vance och Curtis Yarvin. De som Dan Korn som beskrivit som flyktingar från mittfåran. Frågan blir då: vart ska vi ta vägen som behöver fly konservatismen?