Nyheter 03 december, 2021

På flykt undan yxhögern

Den konservativa författaren Ernst Jünger hyllade Soldaten och Arbetaren som industrisamhällets nya hjältar. På senare tid har nyhögerns tänkare, från Ivar Arpi till Elon Musk, funnit inspiration i tysken. Men i Skogsvandraren, som pläderar för ett undandragande till mindre gemenskaper, kan vänstern hitta en utväg ur vår panik­artade högerpopulistiska samtid.

”Hemmets trygghet garanteras ytterst av fadern som flankerad av sina söner, möter angriparen på tröskeln med en yxa i handen. Ett folk som glömmer av detta är lätta att kuva.”

Högerdebattören Ivar Arpi har gjort det till en konstform att trigga vänstern. När han citerade den konservativa författaren Ernst Jünger på Twitter i september kom reaktionerna som på beställning.

Arpi var inte den enda som ägnade hösten åt att läsa Jünger. Superentreprenören Elon Musk twittrade hyllande om boken I stålstormen, efter att den nämnts i podden Hardcore history. Bokförlaget Augusti, som samlat upp mer traditionalistiskt konservativa före detta Timbromedarbetare, har gjort ett gediget arbete med att översätta Ernst Jüngers skönlitterära verk. I somras släpptes framtidsromanen Glasbin och förra året kom Sturm. Skogsvandringen, översatt av Stefan Jarl, gavs också under sommaren ut i en ny upplaga. Augusti har även återutgivit det svenska standardverket om Jünger och hans krets, sociologen Carl-Göran Heidegrens Preussiska anarkister. Den senaste svenska biografin om Ernst Jüngers liv kom i början av november på det nynazistiska förlaget Logik.

Kan intresset för Jünger säga oss något om högerns nya konservativa projekt? Ja, mycket. Det ger en fingervisning om vilken sorts konservatism vi har att göra med i dag.

I en artikel på Aftonbladet kultur i december 2020 förfasade sig den konservativa skribenten Roland Poirier Martinsson över den nya ”konservativa” trenden, som han hade svårt att känna sig hemma i och som tycktes svepa genom högern i USA och Europa. Vad hände med den försiktiga förändringen? Var Trump verkligen konservativ? ”På samma sätt är den trendiga konservativa rörelsen volatil och radikal. Ändra allt här och nu med alla tänkbara medel! Men detta är inte konservatism. Det är revolution”, menade Poirier Martinsson.

Konservativ revolution. Radikalkonservatism. Det var de beteckningarna som användes på den idéströmning som Ernst Jünger var med och formade under den tyska Weimarrepubliken, det vill säga tiden mellan världskrigen. Ett slags protofascism, eller för att använda filosofen och kritikern Walter Benjamins begrepp: kulturfascism. Kring Jünger samlades en krets författare, konstnärer, jurister och krigsveteraner i en diskussion som gjorde upp med 1800-talets liberalism och borgerlighet. Det var en generation formad i första världskrigets skyttegravar, som såg den gamla liberala världen bryta samman och ville skynda på den nya ordningens framväxt. ”1914 års idéer” kom de radikalkonservativa föreställningarna att kallas, ett begrepp som den svenska statsvetaren och konservativa politikern Rudolf Kjellén plockade upp och populariserade. Det är denna tradition Timbro har valt att lyfta fram i sin konservativa sondering, med årets utgivning av pamflettessäer om Radikalkonservatismens rötter – Rudolf Kjellén och 1914 års idéer av Christian Abrahamsson och Eld och elegans – det högerradikala idéarvet från Schmitt till D’Annunzio av Carl-Vincent Reimers.

De radikalkonservativa ville rädda samhället från det borgerliga sammanbrottet under första världskriget och vad de såg som liberal normlöshet. Men målet var inte att återvända till den kungamakt som hade rått före de borgerliga revolutionerna, utan att skapa en ny ordning och en ny hierarki. ”Uppgiften kan inte bestå i att bromsa förfallsprocessen, utan i att accelerera den hän mot den magiska nollpunkt som skiljer två tidslinjer åt”, skriver Heide­gren. Krisen upplevdes högst existentiellt, det var som om borgerlighetens gränser och normer hade upplösts. Därför, menade Jünger, krävdes nya mobiliserande myter, nya ideal att sträva efter. Snarare än att återvända till en förfluten tid skulle man återknyta till en konservativ urkraft eller tradition för en ny tid. Den konservativa revolutionens relation till nationalsocialismen var minst sagt komplicerad. Den fungerade både som inspirationskälla och kritiker, beredde mark och öppnade en väg ut därifrån. Jüngers elitistiska och aristokratiska ”preussiska anarkism” såg skeptiskt ned på den vulgära och folkliga masskaraktären hos nationalsocialismen, en kollektivism som radikalkonservatismen förkastade.

När den franska nyfascismen, i form av strömningen La nouvelle droite och den identitära rörelsen, uppstod på 70-talet var det genom att återvända till radikalkonservatismen och sammanföra den med en högerläsning av marxister som Antonio Gramsci och Frankfurtskolan. Från Gramsci lånades föreställningen om att slaget om den politiska hegemonin behövde sammanfalla med en kamp om den kulturella hegemonin; en kamp om samhällets syn på samtycke, värderingar, normer och vad som sågs som sunt förnuft. Frankfurtskolans kritiska teori sågs som ett lyckat exempel på hur vänstern segrat i denna kamp, eftersom den enligt dessa högertänkare hade tagit över universiteten i USA genom filosofen Herbert Marcuse och studentprotesterna 1968 och gett upphov till feminism, queerteori och kritiska vithetsstudier – sammanbuntade i denna högersyn under begreppet ”kulturmarxism” – och på så sätt förändrat samhällets värderingar. Dessa resonemang fick den nya högern att lägga allt större tonvikt på det som kallades ”metapolitik”, det vill säga kulturkrig. Herbert Marcuses elev Paul Gottfried, som myntade begreppet alternativhöger (alt-right), använde sig av denna dubbla anspelning: att vara en alternativ konservatism i förhållande till de amerikanska nykonservativa, men också inspireras av en äldre tysk radikalhöger, kallad alt recht, där ”alt” betyder ”gammal”.

23 år efter sin död är Jünger och radikalkonservatismen fortfarande en levande referenspunkt för en gryende konservativ höger. Men precis som kulturkrigshögern försöker göra Gramsci till sin, finns det en vänstertradition av att plundra den radikalkonservativa högerns teoretiska vapenförråd.

Radikalkonservativt tankegods plockades upp i flera marxistiska strömningar på 80-talet, antingen som sparringpartners eller med en ny twist. Den tyska konservativa juristen Carl Schmitts teorier om undantagstillståndet har plockats upp av den italienska filosofen Giorgio Agamben för att beteckna en tid där staten när som helst kan upphäva våra medborgerliga rättigheter i kriget mot terrorn. Schmitts syn på politiken som en gränsdragning mellan vän och fiende är en bärande del av de postmarxistiska teoretikerna Chantal Mouffes och Ernesto Laclaus vänsterpopulism, och för den italienska marxisten Mario Trontis teori om att en självständig kamp mot kapitalet endast är möjlig från partipolitiken, och inte från arbetsplatsen.

Även Ernst Jüngers teorier har gett upphov till en vänsterströmning. Den franska tidskriften Tiqqun, som kom med två katalogtjocka nummer 1999 och 2001, samt dess utlöpare Den osynliga kommittén och deras pamflett Det stundande upproret från 2007, lånade mycket från Jüngers mer filosofiska böcker. I dag består Tiqqun-miljön av ett internationellt nätverk av aktivister, som publicerar budkavlar till varandra inifrån olika proteströrelser och upprorsvågor. Sajter som Lundi Matin och Liasons i Frankrike, Fredag aften i Danmark, Qui e ora i Italien eller Ill Will i USA utbyter i anonyma brev analyser och erfarenheter i stundens hetta. Tiqqunisterna är, i brist på en bättre benämning, de osynliga aktivisterna som dyker upp när det brinner. Vad ser de hos en konservativ författare som Jünger?

Jünger, som var officer under första världskriget och förde dagbok i skyttegravarna, beskrev i boken Die totale Mobilmachung (1930) första världskriget som en ny form av krig som kom att omforma hela samhället. Det var det första masskriget där hela samhället mobiliserades av statens krigsapparat. Kriget förändrade logistiken, produktionen och reproduktionen – det var industrialiseringens och massproduktionens krig. För Jünger var det en ny samhällsformation som gjorde den tidigare borgerliga ordningen överflödig: den snabba tekniska utvecklingen gjorde den totala mobiliseringen möjlig. Men i denna omvandling trädde nya gestalter fram. Hos Jünger är de av närmast mytologisk snarare än sociologisk typ: den unge okände soldaten i skyttegravarna – en generation som föddes i stålstormen. Och dess motsvarighet på den samhälleliga nivån: arbetaren. I boken Die Arbeiter (1932) utvecklar han en totalitär samhällsvision där arbetaren är den gestalt som kan tygla och använda den totala mobiliseringen för att övervinna det borgerliga sammanbrottet och den alienerande nihilismen. Arbetaren blir för Jünger den övermänniska som föder en ny form av heroism, ”en strävan att genomtränga universum på ett nytt sätt”. Die totale Mobilmachung och Die Arbeiter rimmade väl med den framväxande nationalsocialismen. Men Jünger utvecklade också sin kritik i boken På marmorklipporna (1939). Efter kriget kom han att problematisera visionen som lades fram i Die Arbeiter, utan att någonsin förkasta den. Den totala mobiliseringen genom nationalsocialismen och bolsjevismen hade inte brutit med nihilismen, utan bara förstärkt den. Nu gällde det att ta sig till andra sidan, bortom nihilismens öken. Boken Skogsvandringen (1951) ställer upp en tredje gestalt bredvid den okände soldaten och arbetaren: skogsvandraren. Skogsvandraren är den aktiva minoritet som drar sig undan ett totalitärt majoritetssamhälle. Skogsvandringen blir ett civilisationskritiskt frihetsmanifest.

I tiqqunisternas läsning av Jünger blir skogsvandringen den strategi som bör ställas mot den totala mobiliseringen. Jünger ställs mot Jünger. Katastrofen är inte något som hotar i framtiden, vi lever i den nu. Och den öppnar möjligheter. Den totala mobiliseringen är för Tiqqun den biopolitiska makt – den makt som utövas över våra liv som biologiska varelser – som tvingar oss alla att bli individer, som tvingar på oss en rad kontrollerade val av identiteter. Det är den makt som går rakt in i oss och klyver oss internt, och vänder våra begär mot oss själva. Där vi ska konsumera oss till att bli individer, marknadsföra oss själva som varumärken, förvandla oss själva till varor, arbetsdisciplinera oss själva till hemarbetande, självisolerade zoombier (videomötesspöken). Där kapitalismen genomsyrar oss: vi är inom den, den är inom oss. Lösningen blir därför inte identiteten eller identitetspolitiken för Tiqqun, utan att försöka stärka det gemensamma hos oss som finns i görandet, i praktiker och sätt att leva, som är undandragande och överskridande. I vår vägran att reduceras till arbetare, konsument, varumärke, kvinna, vit och förminskas till en representation.

Flykten kan för Tiqqun vara att flytta ut på landet och skapa nya gemenskaper – som i den franska byn Tarnac eller det ockuperade bondesamhället (det så kallade Zone à défendre, ZAD) som uppstod 2014 i protest mot den planerade flygplatsen i Notre-Dame-des-Landes i västra Frankrike. Men undandragandet behöver inte lämna platsen vi lever på nu. Både Jünger och Tiqqun menar att skogsvandringen går att genomföra mitt i civilisationen. Då handlar det mer om att bebo de platser vi är på, hitta grannar att konspirera med, hur vi använder kvarterslokaler, hur vi finns i lokala protester. Det är där Tiqqun fått störst betydelse, genom att finna allierade i de franska gula västarnas protester, i demonstrationernas frontkedjor och barrikader.

Jüngers Skogsvandringen är ett manifest för minoriteter, eftersom den beskriver hur några få kan ändra ett samhällstillstånd där majoriteten är passiviserad, inringad och övervakad. ”Skogsvandrarens uppgift består i att staka ut ett område där en framtida frihet bortom Leviatans makt blir möjlig”, skriver han. Boken kan därför läsas på olika sätt, den kan såväl uppmuntra till terrorhandlingar som till världsfrånvänd meditation, den kan inspirera och mana klimataktivister till kollektiv olydnad, ge vaccinmotståndare bränsle för att hävda sin kroppsliga autonomi eller att mana pappor i bostadsrättsföreningar att bilda garden för nödvärn mot gängvåldet. Men skogsvandringen är också att göra upp med rädslan, den rädsla för sammanbrottet som i dag gripit hela högern (gängvåldet! Folkutbytet! Samhällskontraktet bryts! Själva kategorin kön är hotad!) och som den totala mobiliseringen samlas kring.

Detta är kanske Tiqquns nyckel till läsningen av Jüngers skogsvandring: insikten om att vi inte behöver vara rädda bara för att vi lever i katastrofen. I stället finns en stark potential till solidaritet och samarbeten i kriser och katastrofer, vilket vi såg i det självorganiserade flyktingmottagandet under migrationsvågen 2015, i de självuppsatta hjälpcentren efter orkanen Katrina 2005 i USA, eller i de nattvandrande mammorna i Järva som började samarbeta med Hammarby sjöstads nattvandrare och besökte varandra efter mordet på rapparen Einár. Journalisten och feministen Rebecca Solnit kallar det katastrofgemenskaper. Att leva i och bebo katastrofen innebär att vi behöver vända oss till varandra, när staten inte längre kan göra något. Fokusera på vad vi kan göra, även om vi är en minoritet, utifrån skogsvandrarens devis: här och nu. Så undviker vi att hamna i Arpis yxhöger, medborgargarden och konservativ masspanik.

Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 28 februari, 2024

Fisken ruttnar från huvudet

Har Andreas Carlson fuskat sig till toppen? Foto: Judit Nilsson/SvD/TT.

Politikernas cv-fiffel är bara toppen av ett stinkande berg. Sverige har blivit ett land där fusk lönar sig mer än flit.

Som vanligt vet reportrarna på SVT:s Uppdrag granskning precis hur de ska göra för att ställa fifflande makthavare mot väggen. De jagar runt svenska ministrar i Riksdagen som försöker bortförklara att de friserat de cv:n som fanns upplagda på regeringens hemsida. Jag skäms, kan inte titta.

Värst är bostadsminister Andreas Carlson (KD) och civilminister Erik Slottner (KD) med att blåsa upp sina utbildningsmeriter, men även socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) ertappades med felaktigheter i sitt cv. Magnus Zetterholm, en av grundarna till Academic rights watch, kallar i programmet (SVT 21/2) deras lögner för ”en form av bedrägeri”. Han har rätt, att ljuga om sina akademiska meriter är bedrägligt.

Ministrarnas cv-fusk är bara det senaste fifflet som förstärker känslan av att Sverige alltmer har blivit ett bluffsamhälle. Ministrarna lär sitta kvar, för ingen har ens orkat lyfta några avgångskrav. Det är en ny mentalitet som växt fram: alla medel är tillåtna när man ska armbåga sig fram i ett allt hårdare samhällsklimat.

I den fantastiska boken Riggat (2023) gör författaren Petter Larsson upp med meritokratins falska löften. Ett av kapitlen heter ”Fuskarna”, och handlar om de ”genvägar” som privilegierade tar för att lyckas i ett ”samhälle präglat av höga insatser, där priset för att misslyckas är högt och konkurrensen hård”.

Där kan man läsa om de strategier som överklassen i Djursholm har utvecklat för att deras mindre lässtarka barn ska få höga betyg och komma in på prestigefyllda skolor. Fusket kan till och med betraktas som något bra i dessa kretsar: ett sätt att visa att man inte skyr några medel för att ta sig till toppen.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut.

I nästa led har vi skapat ett helt friskolsystem där betygsfusk är en integrerad del. Då pratar vi inte om elever som fuskar, utan om skolor som fifflar med betygen för att locka till sig elever, och framförallt den skolpeng som följer med varje elev. Problemen med glädjebetyg är enligt forskningen störst bland vinstdrivande friskolekoncerner, i synnerhet på Engelska skolan och Kunskapsskolan, men även på Academedia.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut. Håller välfärdsbolagen på med svindleri, eller handlar det om smarta affärsmodeller?

Ägnar sig våra kristdemokratiska ministrar åt bedrägeri när de ljuger om sina akademiska meriter, eller är de bara politiska djur som gör allt för att nå toppen? Och när fusket är satt i system verkar det heller inte finnas någon anledning att skämmas.

Fisken ruttnar från huvudet. Kroppen däremot, den stora massan, har bara att följa efter.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Rörelsen 28 februari, 2024

Arbetsplatsdemokrati är ett tomt ord för Ekis

SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn är kritisk mot Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av Arbetaren. Foto: SAC.

Kajsa Ekis Ekman stämmer tidningen Arbetaren. Igen. Ekman gjorde det först hösten 2022, efter att tidningen hade sagt upp hennes visstidsanställning som tillförordnad chefredaktör. Den gången vann hon. I juni 2023 beslutade Stockholms tingsrätt att Ekman skulle få hela sin lön på 259 266 kronor plus 145 000 kronor i skadestånd. Dessutom blev hon återanställd tills hennes kontrakt löpte ut den 24:e augusti 2023. Tidningen (som också fick betala rättegångskostnaderna på 223 862 kronor) överklagade inte. 

Nu vill Kajsa Ekis Ekman ha ytterligare 574 456 kronor i skadestånd. Enligt henne har tidningen Arbetaren inte rättat sig efter domen. Hon menar att hon blev tvungen att ta sex veckors semester och att hon, under de få resterande arbetsdagarna, inte fick utföra arbetsuppgifter som dög för en chefredaktör. Dessutom presenterades hon inte av Arbetaren som chefredaktör till allmänheten. Och lite annat därtill.

Om Kajsa Ekis Ekman har rätt juridiskt vet jag inte. Det får jurister bedöma. Jag funderar dock över principiella frågor.

För att förstå situationen måste vi en gång till återvända till sommaren 2022 och det som hände när Kajsa Ekis Ekman blev först anställd och sedan uppsagd som tillförordnad chefredaktör för tidningen Arbetaren. Jag försöker hålla mig kort.

Tidningen Arbetaren ägs av fackföreningen SAC Syndikalisterna genom bolaget Arbetarens Tidning AB (ATAB). Att vara Arbetarens chefredaktör är i grunden ett arvoderat förtroendeuppdrag och ingen anställning. Chefredaktören röstas fram av SAC:s medlemmar på kongressen eller i ett referendum. 

Samtidigt händer det att en förtroendevald chefredaktör avgår eller är sjukskriven under en längre period. I sådana fall är ATAB tvunget att anställa en tillförordnad chefredaktör. Detta ska dock ske i enlighet med SAC:s värdegrund. Det betyder att anställningen ska vara demokratiskt förankrad både i SAC:s centralkommitté och i ATAB:s styrelse. Så var inte fallet när Kajsa Ekis Ekman anställdes. Då tog ATAB:s dåvarande vd ett eget beslut. Som konsekvens fick personen lämna alla sina poster inom organisationen, och Kajsa Ekis Ekmans anställning blev uppsagd.

Det som hände var inte Kajsa Ekis Ekmans fel. Hon hamnade i kläm och sattes i en jobbig situation. Ansvaret låg hos SAC då organisationens demokratiska strukturer hade brustit. Ekman hade såklart rätt till kompensation under dessa omständigheter. Men vilken sorts kompensation är rimlig i ett sådant fall?

Jag har aldrig uttalat mig negativt om Kajsa Ekis Ekman, varken som person eller som journalist. Jag ska inte göra det nu heller. Jag lärde känna Ekman i ett sammanhang där hon verkade dela många av mina värderingar. Det kändes som att vi var överens om att kapitalismen skapar och befäster sociala orättvisor, och att majoriteten av människorna skulle ha ett bättre liv om de hade mer kontroll över den ekonomiska produktionen och mer inflyttande på de politiska besluten som påverkar dem. Det är också SAC:s värderingar. 

Kajsa Ekis Ekman har själv berättat om hennes skolning i den syndikalistiska rörelsen och att hon under tio års tid hade haft redaktionellt ansvar för tidningen Brand som stod Arbetaren ”ideologiskt närmast”. Men när hon fick frågan i en intervju med Flamman i augusti 2022 om hur hon såg på att hennes anställning hos Arbetaren bröt mot SAC:s principer, svarade hon att det var ”irrelevant”.

Jag förstår fortfarande inte svaret. Hur kan det vara ”irrelevant” när principer bryts som man själv verkar förespråka? Blir allt annorlunda bara för att det handlar om ens egna intressen?

Kajsa Ekis Ekman pratar gärna om arbetsplatsdemokrati. På en konferens i Oslo år 2019 höll hon en föreläsning om att ”demokratisera arbetslivet”. Hon pratade om hur ballt det vore om det ”var arbetarna som anställde chefen”, och hon menade att all forskning visade att resultatet skulle vara bättre arbetsplatser och lyckligare människor. Men när det under sommaren 2022 var uppenbart att Arbetarens redaktion inte heller ville ha Ekman som chefredaktör spelade det uppenbarligen ingen roll. Varför inte? Gäller hennes uttalanden alla arbetsplatser utom tidningen Arbetaren? Gäller de alla chefer utom chefredaktören Kajsa Ekis Ekman?

Ekman skapade en helt egen bild av vad konflikten hos Arbetaren handlade om. Hon pratade om anställningsvillkor, om LAS och om en fackförening som inte brydde sig om arbetarnas rättigheter. Det är fascinerande att så många kloka människor gick med på det. Jag antar att det har med Kajsa Ekis Ekmans roll inom vänstern att göra; en kontroversiell debattör som väcker starka känslor och som polariserar. Men det är olyckligt när politiska diskussioner handlar mer om enskilda personer än om idéer.

Jag blev SAC:s generalsekreterare i juni 2023 som följd av den kris som Kajsa Ekis Ekmans anställning hos tidningen Arbetaren hade orsakat inom organisationen. Många förtroendevalda, inklusive den dåvarande generalsekreteraren, försvann. Samtidigt som jag påbörjade mitt uppdrag fick organisationen en nästan helt ny centralkommitté. Jag kan med gott samvete säga att det sedan dess har funnits stora ansträngningar för att stärka SAC:s demokratiska strukturer och förebygga  krissituationer som den som uppstod i sommaren 2022. SAC har varit en viktig kraft i klasskampen i Sverige i över hundra år, och organisationen har potentialen att vara det även framöver. Det gäller också tidningen Arbetaren.

Anledningarna bakom Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av tidningen är inte lätta att begripa för lekmannen. Betald semester låter inte så farligt. Men givetvis är det inget som Kajsa Ekis Ekman måste bry sig om. Eller? Det kanske beror på perspektivet. Somliga må tycka att Kajsa Ekis Ekman blev så illa behandlad av Arbetaren och SAC att hon har all rätt till att få så mycket pengar ut av händelserna som hon bara kan. Ekonomisk vinstmaximering framstår då, i brist på bättre alternativ, som den lämpligaste vägen till rättvisa. 

Men från ett bredare perspektiv håller inte logiken. Då blir det svårt att se varför den situation som Kajsa Ekis Ekman hamnade i år 2022 skulle rättfärdiga en till rättegång som ställer tidningen Arbetaren inför enorma problem. Efter att tidningen redan tvingats betala en halv miljon kronor skulle ytterligare en halv miljon vara ett tungt bakslag – inte minst när Sveriges regering har gjort det mycket svårare för vänstertidningar att få presstöd.

Kajsa Ekis Ekman har, under förra årets rättstvist och sin ledighet från tidningen Arbetaren (där hennes lön för övrigt var betydligt högre än den av SAC:s arvoderade förtroendevalda), lyckats med att starta en egen vänstertidning: nättidningen Parabol. Det är fint. Det behövs forum där man kan ”diskutera tankar och ideologi på allvar”. Men det är inget fel med traditionsrika tidningar heller – tidningen Arbetaren startades för 102 år sedan. Finast är det om det går bra för flera vänstertidningar, inte minst i dagens politiska klimat.

Kajsa Ekis Ekmans stämning av tidningen Arbetaren skapar naturligtvis oro inom SAC. Inte direkt något man önskar sig under ansträngningen av att ställa till rätta de problem som ledde till den beklagliga situationen sommaren 2022, men det är något man måste kunna ta. SAC har klarat många utmaningar förut, och organisationen kommer klara flera framöver, hur onödiga de än må kännas.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare för SAC.
Inrikes 27 februari, 2024

Ny förening utmanar judisk högerdominans

Hanna Rajs har upplevt en brist på sammanhang där vänsterjudar är välkomna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

”Efter 7 oktober har det funnits en känsla av att man inte får säga eller tycka vissa saker i judiska sammanhang”, säger initiativtagaren Hanna Rajs.

I november undertecknade åtta svenska judar en debattartikel i Expressen. Personerna bakom artikeln, däribland poeten Hanna Rajs, sluter nu upp bakom ett nytt projekt.

– Det har funnits ett tydligt behov av organisering inom den svenska judiska vänstern, speciellt de senaste månaderna, säger Hanna Rajs till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 februari, 2024

Musiken som fick det svenska språket att dansa

Georg Riedel (1934–2024) skrev sammantaget runt 1 400 melodier, varav många är odödliga. Foto: Anders Wiklund/TT.

Tillsammans med kommunala musikskolan och Adolf Fredriks sångklasser utgjorde Georg Riedel en del av den nationella musikaliska treenigheten.

”Tut och tjut och tjosan se’n!”

Min barndoms lyckligaste minnen sitter i kroppen och de är förknippade med musik och rörelse. Jag galopperar runt i vår trea i Orminge till den pulshöjande ”Bom-sicka-bom” och vågor av välbehag går genom kroppen när harmonierna glider över från dur till moll och sedan tillbaka igen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Veckobrev 26 februari, 2024

Flamman står som Gråben över stupet

Det är på allvar nu. Det nya mediestödet gör att oberoende medier är på väg att slås ut. Det här är mer än en kris – det är en katastrof.

Internationalen har redan lagt ned sin redaktion och papperstidning, och i förrgår meddelade Journalisten att de sparkar hälften av sin personal. Kulturbevakningen har dessutom bantats eller försvunnit på landsortstidningar som Dala-Demokraten, Söderhamns-Kuriren, och Östgöta Correspondenten.

Deras öde visar en bister sanning: oavsett hur fin journalistik man gör är det svårt för småtidningar att gå runt. Det största skälet är att annonsmarknaden helt tagits över av teknikjättar som Google och Facebook – som ironiskt nog har tidningsartiklar som sitt mest centrala innehåll. 

I Sverige har konsekvenserna fram till nu mildrats av presstödet. Problemet är bara att regeringen i skrivande stund monterar ned stödet för Flamman och andra små tidningar. Konsekvensen blir att mer pengar tillfaller de stora koncernerna. 

Hur många smulor som blir över vet vi inte än. Sedan årsskiftet är vårt stöd helt indraget, och vi vet först om en månad om det återvänder, och i vilken omfattning.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Flamman är som prärievargen Gråben som springer allt han orkar, tills fötterna slutar känna mark. Han tittar ned mot avgrunden, sedan upp mot kameran och håller upp en skylt: ”Det var allt, mina damer och herrar.”

Som tur är svarade läsarna på budskapet, och lade fram en madrass under stupet. Vår donationskampanj drog in 330 000, vilket pangstärkte vårt mod. Det visade att tidningen hade ett starkt stöd ute i landet – inte minst i de glesbygdskommuner som gav mest per capita, som Orsa, Hällefors och Gällivare.

Emot oss har vi en regering som samtidigt skär ned på medier, föreningar, kultur, public service och bistånd. De vill smula sönder hela det civilsamhälle som har gjort den svenska demokratin stark.

Vi kan protestera mot det, men så ser verkligheten ut. Det bästa svaret på nedskärningarna är att gå till full motattack och bli självförsörjande. I så fall blir vi onåbara för klåfingriga politiker.

Men då måste – måste – vi bli fler prenumeranter. 

Det är här du kommer in, käre läsare. Det är nämligen med din hjälp vi kan fortsätta göra motstånd. Här är tre sätt att stötta oss på:

Teckna en prenumeration, åt dig själv eller åt en kamrat. Det kostar 55 kronor i månaden – som en stor stark! 🍺

Bli stödprenumerant. För dig som tjänar mer än snittet och kan hjälpa oss lite extra varje månad.

Dela denna artikel med alla som kan vara intresserade. Kanske är du medlem i en politisk förening där fler inser värdet av oberoende vänstertidningar?

För att täcka upp presstödet helt behöver vi bli runt 3 500 fler prenumeranter, det vill säga dubbelt så många som i dag. Det är fullt möjligt, i synnerhet om vi får ett övergångsstöd. Vi har blivit 500 fler på bara ett år, och vi överträffade ett optimistiskt satt donationsmål. 

Vi kommer även att klara det här – med din hjälp.

Vad fan får du för pengarna, då? Jo, det ska jag berätta.

Du får Sveriges bästa och snyggaste veckotidning. I den kan du läsa texter som den här intervjun med Ahmed Abuzaid som är fast i Gaza, Jacob Lundbergs reportage om hur unga överger arbetet – antingen i protest eller för att aktiespara, vår initierade bevakning av Ryssland och Ukraina, senast med Ilya Budraitskis dödsruna om Aleksej Navalnyj, eller Johanna Adolfssons essä om hur Israels teknikindustri används för att sälja in bosättningspolitiken till unga.

Flamman har funnits sedan 1906. Ni har mitt löfte att vi ska fortsätta till åtminstone år 2906, när socialismen äntligen har slutsegrat.

Det är väl värt en starköl i månaden?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 25 februari, 2024

Ett kärleksbrev till sluskvänstern

Under 10-talet hittade den amerikanska vänstern har hittat nya sätt att prata politik, bland annat genom podden Chapo trap house. Amber A’Lee Frost i mitten. Foto: Wikimedia.

Bernie-kidsen har vuxit upp men drömmen om socialism i USA är inte död. ”Dirtbag” är den perfekta boken att bråka om på en bar. Vilket ju är bland det roligaste som finns.

Bernie Sanders var gubben som lyckades med det osannolika: att hypnotisera en hel generation unga och ingjuta hopp om socialism i kapitalismens hjärtland. Amber A’Lee Frost var en av förgrundsgestalterna i det som ibland kallas millennial-socialismen, och Dirtbag är hennes memoar såväl som ett bokslut över en politisk cykel som gått i graven.

Vi följer henne från uppväxten i Indiana mellan skitjobb, drogrus och romanser, flytten till New York, Occupy Wall Street och till sist Berniekampanjen. A’Lee Frost jämför intensiteten i den frenetiska aktivismen under kampanjens kulmen med att ha adhd, diagnostiserar den amerikanska vänstern med masochism, pedofili och nekrofili, och erkänner att hon gick till en konservativ KBT-psykolog för att orka skriva klart boken. Hon är ett barn av en tid präglad av motsägelser: en individfokuserad internetdiskurs dränkt i poppsykologi och antikapitalistiska massprotester.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 25 februari, 2024

Varukorgen rymmer ett klassamhälle

Foto: Adobe stock.

Konsumentprisindex används för att beräkna inflationen. Ändå är det få som tänker på måttet som en politisk fråga. Men indexet har varit föremål för djupt politiska strider – och kan bli det igen.

410,35. 413,34. 412,74. Så lyder de tre senaste upplagorna av konsumentprisindex (KPI) – en ordlös kommuniké, utfärdad av staten varje månad i år efter år. Avsaknaden av verbalt innehåll betyder inte att KPI är ett neutralt mått. Tvärtom är det djupt politiskt. Sekunden efter publicering har indextalet redan stelnat till sanning.

Betänk vanliga påståenden som att ”Sverige har blivit dubbelt så rikt på 30 år”, eller ”de senaste årens inflation har raderat ut sju års löneökningar”. När man på sådant vis jämför rikedomar över tid, förlitar man sig helt på de metoder som myndigheterna använder för att beräkna KPI. Alternativa metoder är fullt tänkbara; de skulle kunna resultera i såväl ljusare som mörkare bilder av ekonomin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 24 februari, 2024

Anders Svensson sluter upp bakom fiskekapitalet

Trålare är fiskebåtar som drar nät efter sig för att fånga fisk. Foto: Kustbevakningen/TT.

Varken klimatförändringarna eller Stockholms sportfiskare är enskilt ansvariga för den ekologiska kollapsen i Östersjön. Även utfiske är en faktor som inte kan ignoreras.

I Flamman (6/2024) går Anders Svensson till storms mot SVT:s reportage Makten över havet. Hans starkaste argument riktas mot eliten, i detta fall rika stockholmare som av kuriös anledning är emot svenskt fiske. Han implicerar också att det är på uppdrag av dem som Peter Löfgren och hans filmteam agerar.

Vad Svensson undviker att nämna är den nyliberala ordning där våra gemensamt ägda fiskbestånd gavs bort till fiskerinäringen 2009. Klassargumentet haltar alltså redan här: År 2009 infördes ITQ-systemet, som förvandlade fångstkvoterna för det storskaliga fisket till individuella överförbara fiskerätter (Individual transferable quotas). De skänktes sedan, gratis till företrädesvis de storfiskande företagen i närheten av Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Svedäng
Docent i marinbiologi på Stockholms universitet.
Utrikes 24 februari, 2024

De ukrainska kvinnorna som håller frontbyarna vid liv

En kvinna sorterar donationerna vid Charkivs humanitära centrum. Foto: Kateryna Farbar.

Medan männen strider står kvinnorna kvar för att sköta både arbete och vård under ständiga bombhot.

Över ett år har gått sedan Ukraina tog tillbaka stora delar av sin östra region Charkiv.

Men även om återhämtningen har inletts, står i dag befolkningen inför nya utmaningar utöver den ryska beskjutningen: byar och städer som behöver återuppbyggas, nedstängd infrastruktur, arbetslöshet och en växande andel kvinnor i befolkningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kateryna Farbar
Ukrainsk journalist.
Kultur 23 februari, 2024

Kåtglädje träder fram ur historiens mörker

Gruppen Röda bögar var en förening för unga socialistiska honomsexuella i Göteborg i slutet av 1970-talet. Foto: Eric de Keizer (arkiv).

Conny Karlsson Lundgren har en osviklig känsla för intimitetens bortträngda arkiv.

Strax före jul invigdes Sveriges första monument för hbtq-personer. Gläntan som den rosafärgade betongskulpturen heter, finns i Göteborg på Esperantoplatsen och konstnären bakom heter Conny Karlsson Lundgren. Med de staplade, olikformade fundamenten vill den påminna om Göteborgs hbtq-historia. ”Bottenvåningen” bildar konturerna av dansgolvet på klubben Touch som låg i RFSL:s lokaler på just den här platsen under 1980- och 90-talen. Nästa lager är det feministiska kollektivet Högst upp som fanns på Erik Dahlbergsgatan. Översta våningen utgör sovrummet hos ”Josefin”, vars hem på Södra vägen var en hemlig mötesplats för homo- och transpersoner under tiden före avkriminaliseringen 1944. Som skulptur fungerar den både som ett arkitektoniskt spöke ur det förflutna, men också som ett praktisk och inbjudande, publik plattform att slå sig ned vid.

Conny Karlsson Lundgren har varit verksam i över 20 år, men själv såg jag första gången ett av hans verk under Göteborgsbiennalen 2021 och det fastnade i minnet. Samma installation visas nu på Bonniers konsthall i konstnärens första större separatutställning. Vår resa till Frankrike (Mont des Tantes) består av en installation med en film som genom en bevarad resejournal återkallar en sommar i Frankrike 1977 dit fyra unga homosexuella män från Göteborgstrakten tog sig för att delta i ett internationellt läger för gaymän. De unga männen tillhörde den socialistiska föreningen Röda bögar, en kamporganisation för homosexuellas fri- och rättigheter. Filmen är ett återbesök till samma romantiska plats och årstid och de mjuka och sömndruckna åkningarna återkallar den erotiskt förväntansfulla hettan som också betonas av läsningen ur resejournalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]