Nyheter 03 december, 2021

På flykt undan yxhögern

Den konservativa författaren Ernst Jünger hyllade Soldaten och Arbetaren som industrisamhällets nya hjältar. På senare tid har nyhögerns tänkare, från Ivar Arpi till Elon Musk, funnit inspiration i tysken. Men i Skogsvandraren, som pläderar för ett undandragande till mindre gemenskaper, kan vänstern hitta en utväg ur vår panik­artade högerpopulistiska samtid.

”Hemmets trygghet garanteras ytterst av fadern som flankerad av sina söner, möter angriparen på tröskeln med en yxa i handen. Ett folk som glömmer av detta är lätta att kuva.”

Högerdebattören Ivar Arpi har gjort det till en konstform att trigga vänstern. När han citerade den konservativa författaren Ernst Jünger på Twitter i september kom reaktionerna som på beställning.

Arpi var inte den enda som ägnade hösten åt att läsa Jünger. Superentreprenören Elon Musk twittrade hyllande om boken I stålstormen, efter att den nämnts i podden Hardcore history. Bokförlaget Augusti, som samlat upp mer traditionalistiskt konservativa före detta Timbromedarbetare, har gjort ett gediget arbete med att översätta Ernst Jüngers skönlitterära verk. I somras släpptes framtidsromanen Glasbin och förra året kom Sturm. Skogsvandringen, översatt av Stefan Jarl, gavs också under sommaren ut i en ny upplaga. Augusti har även återutgivit det svenska standardverket om Jünger och hans krets, sociologen Carl-Göran Heidegrens Preussiska anarkister. Den senaste svenska biografin om Ernst Jüngers liv kom i början av november på det nynazistiska förlaget Logik.

Kan intresset för Jünger säga oss något om högerns nya konservativa projekt? Ja, mycket. Det ger en fingervisning om vilken sorts konservatism vi har att göra med i dag.

I en artikel på Aftonbladet kultur i december 2020 förfasade sig den konservativa skribenten Roland Poirier Martinsson över den nya ”konservativa” trenden, som han hade svårt att känna sig hemma i och som tycktes svepa genom högern i USA och Europa. Vad hände med den försiktiga förändringen? Var Trump verkligen konservativ? ”På samma sätt är den trendiga konservativa rörelsen volatil och radikal. Ändra allt här och nu med alla tänkbara medel! Men detta är inte konservatism. Det är revolution”, menade Poirier Martinsson.

Konservativ revolution. Radikalkonservatism. Det var de beteckningarna som användes på den idéströmning som Ernst Jünger var med och formade under den tyska Weimarrepubliken, det vill säga tiden mellan världskrigen. Ett slags protofascism, eller för att använda filosofen och kritikern Walter Benjamins begrepp: kulturfascism. Kring Jünger samlades en krets författare, konstnärer, jurister och krigsveteraner i en diskussion som gjorde upp med 1800-talets liberalism och borgerlighet. Det var en generation formad i första världskrigets skyttegravar, som såg den gamla liberala världen bryta samman och ville skynda på den nya ordningens framväxt. ”1914 års idéer” kom de radikalkonservativa föreställningarna att kallas, ett begrepp som den svenska statsvetaren och konservativa politikern Rudolf Kjellén plockade upp och populariserade. Det är denna tradition Timbro har valt att lyfta fram i sin konservativa sondering, med årets utgivning av pamflettessäer om Radikalkonservatismens rötter – Rudolf Kjellén och 1914 års idéer av Christian Abrahamsson och Eld och elegans – det högerradikala idéarvet från Schmitt till D’Annunzio av Carl-Vincent Reimers.

De radikalkonservativa ville rädda samhället från det borgerliga sammanbrottet under första världskriget och vad de såg som liberal normlöshet. Men målet var inte att återvända till den kungamakt som hade rått före de borgerliga revolutionerna, utan att skapa en ny ordning och en ny hierarki. ”Uppgiften kan inte bestå i att bromsa förfallsprocessen, utan i att accelerera den hän mot den magiska nollpunkt som skiljer två tidslinjer åt”, skriver Heide­gren. Krisen upplevdes högst existentiellt, det var som om borgerlighetens gränser och normer hade upplösts. Därför, menade Jünger, krävdes nya mobiliserande myter, nya ideal att sträva efter. Snarare än att återvända till en förfluten tid skulle man återknyta till en konservativ urkraft eller tradition för en ny tid. Den konservativa revolutionens relation till nationalsocialismen var minst sagt komplicerad. Den fungerade både som inspirationskälla och kritiker, beredde mark och öppnade en väg ut därifrån. Jüngers elitistiska och aristokratiska ”preussiska anarkism” såg skeptiskt ned på den vulgära och folkliga masskaraktären hos nationalsocialismen, en kollektivism som radikalkonservatismen förkastade.

När den franska nyfascismen, i form av strömningen La nouvelle droite och den identitära rörelsen, uppstod på 70-talet var det genom att återvända till radikalkonservatismen och sammanföra den med en högerläsning av marxister som Antonio Gramsci och Frankfurtskolan. Från Gramsci lånades föreställningen om att slaget om den politiska hegemonin behövde sammanfalla med en kamp om den kulturella hegemonin; en kamp om samhällets syn på samtycke, värderingar, normer och vad som sågs som sunt förnuft. Frankfurtskolans kritiska teori sågs som ett lyckat exempel på hur vänstern segrat i denna kamp, eftersom den enligt dessa högertänkare hade tagit över universiteten i USA genom filosofen Herbert Marcuse och studentprotesterna 1968 och gett upphov till feminism, queerteori och kritiska vithetsstudier – sammanbuntade i denna högersyn under begreppet ”kulturmarxism” – och på så sätt förändrat samhällets värderingar. Dessa resonemang fick den nya högern att lägga allt större tonvikt på det som kallades ”metapolitik”, det vill säga kulturkrig. Herbert Marcuses elev Paul Gottfried, som myntade begreppet alternativhöger (alt-right), använde sig av denna dubbla anspelning: att vara en alternativ konservatism i förhållande till de amerikanska nykonservativa, men också inspireras av en äldre tysk radikalhöger, kallad alt recht, där ”alt” betyder ”gammal”.

23 år efter sin död är Jünger och radikalkonservatismen fortfarande en levande referenspunkt för en gryende konservativ höger. Men precis som kulturkrigshögern försöker göra Gramsci till sin, finns det en vänstertradition av att plundra den radikalkonservativa högerns teoretiska vapenförråd.

Radikalkonservativt tankegods plockades upp i flera marxistiska strömningar på 80-talet, antingen som sparringpartners eller med en ny twist. Den tyska konservativa juristen Carl Schmitts teorier om undantagstillståndet har plockats upp av den italienska filosofen Giorgio Agamben för att beteckna en tid där staten när som helst kan upphäva våra medborgerliga rättigheter i kriget mot terrorn. Schmitts syn på politiken som en gränsdragning mellan vän och fiende är en bärande del av de postmarxistiska teoretikerna Chantal Mouffes och Ernesto Laclaus vänsterpopulism, och för den italienska marxisten Mario Trontis teori om att en självständig kamp mot kapitalet endast är möjlig från partipolitiken, och inte från arbetsplatsen.

Även Ernst Jüngers teorier har gett upphov till en vänsterströmning. Den franska tidskriften Tiqqun, som kom med två katalogtjocka nummer 1999 och 2001, samt dess utlöpare Den osynliga kommittén och deras pamflett Det stundande upproret från 2007, lånade mycket från Jüngers mer filosofiska böcker. I dag består Tiqqun-miljön av ett internationellt nätverk av aktivister, som publicerar budkavlar till varandra inifrån olika proteströrelser och upprorsvågor. Sajter som Lundi Matin och Liasons i Frankrike, Fredag aften i Danmark, Qui e ora i Italien eller Ill Will i USA utbyter i anonyma brev analyser och erfarenheter i stundens hetta. Tiqqunisterna är, i brist på en bättre benämning, de osynliga aktivisterna som dyker upp när det brinner. Vad ser de hos en konservativ författare som Jünger?

Jünger, som var officer under första världskriget och förde dagbok i skyttegravarna, beskrev i boken Die totale Mobilmachung (1930) första världskriget som en ny form av krig som kom att omforma hela samhället. Det var det första masskriget där hela samhället mobiliserades av statens krigsapparat. Kriget förändrade logistiken, produktionen och reproduktionen – det var industrialiseringens och massproduktionens krig. För Jünger var det en ny samhällsformation som gjorde den tidigare borgerliga ordningen överflödig: den snabba tekniska utvecklingen gjorde den totala mobiliseringen möjlig. Men i denna omvandling trädde nya gestalter fram. Hos Jünger är de av närmast mytologisk snarare än sociologisk typ: den unge okände soldaten i skyttegravarna – en generation som föddes i stålstormen. Och dess motsvarighet på den samhälleliga nivån: arbetaren. I boken Die Arbeiter (1932) utvecklar han en totalitär samhällsvision där arbetaren är den gestalt som kan tygla och använda den totala mobiliseringen för att övervinna det borgerliga sammanbrottet och den alienerande nihilismen. Arbetaren blir för Jünger den övermänniska som föder en ny form av heroism, ”en strävan att genomtränga universum på ett nytt sätt”. Die totale Mobilmachung och Die Arbeiter rimmade väl med den framväxande nationalsocialismen. Men Jünger utvecklade också sin kritik i boken På marmorklipporna (1939). Efter kriget kom han att problematisera visionen som lades fram i Die Arbeiter, utan att någonsin förkasta den. Den totala mobiliseringen genom nationalsocialismen och bolsjevismen hade inte brutit med nihilismen, utan bara förstärkt den. Nu gällde det att ta sig till andra sidan, bortom nihilismens öken. Boken Skogsvandringen (1951) ställer upp en tredje gestalt bredvid den okände soldaten och arbetaren: skogsvandraren. Skogsvandraren är den aktiva minoritet som drar sig undan ett totalitärt majoritetssamhälle. Skogsvandringen blir ett civilisationskritiskt frihetsmanifest.

I tiqqunisternas läsning av Jünger blir skogsvandringen den strategi som bör ställas mot den totala mobiliseringen. Jünger ställs mot Jünger. Katastrofen är inte något som hotar i framtiden, vi lever i den nu. Och den öppnar möjligheter. Den totala mobiliseringen är för Tiqqun den biopolitiska makt – den makt som utövas över våra liv som biologiska varelser – som tvingar oss alla att bli individer, som tvingar på oss en rad kontrollerade val av identiteter. Det är den makt som går rakt in i oss och klyver oss internt, och vänder våra begär mot oss själva. Där vi ska konsumera oss till att bli individer, marknadsföra oss själva som varumärken, förvandla oss själva till varor, arbetsdisciplinera oss själva till hemarbetande, självisolerade zoombier (videomötesspöken). Där kapitalismen genomsyrar oss: vi är inom den, den är inom oss. Lösningen blir därför inte identiteten eller identitetspolitiken för Tiqqun, utan att försöka stärka det gemensamma hos oss som finns i görandet, i praktiker och sätt att leva, som är undandragande och överskridande. I vår vägran att reduceras till arbetare, konsument, varumärke, kvinna, vit och förminskas till en representation.

Flykten kan för Tiqqun vara att flytta ut på landet och skapa nya gemenskaper – som i den franska byn Tarnac eller det ockuperade bondesamhället (det så kallade Zone à défendre, ZAD) som uppstod 2014 i protest mot den planerade flygplatsen i Notre-Dame-des-Landes i västra Frankrike. Men undandragandet behöver inte lämna platsen vi lever på nu. Både Jünger och Tiqqun menar att skogsvandringen går att genomföra mitt i civilisationen. Då handlar det mer om att bebo de platser vi är på, hitta grannar att konspirera med, hur vi använder kvarterslokaler, hur vi finns i lokala protester. Det är där Tiqqun fått störst betydelse, genom att finna allierade i de franska gula västarnas protester, i demonstrationernas frontkedjor och barrikader.

Jüngers Skogsvandringen är ett manifest för minoriteter, eftersom den beskriver hur några få kan ändra ett samhällstillstånd där majoriteten är passiviserad, inringad och övervakad. ”Skogsvandrarens uppgift består i att staka ut ett område där en framtida frihet bortom Leviatans makt blir möjlig”, skriver han. Boken kan därför läsas på olika sätt, den kan såväl uppmuntra till terrorhandlingar som till världsfrånvänd meditation, den kan inspirera och mana klimataktivister till kollektiv olydnad, ge vaccinmotståndare bränsle för att hävda sin kroppsliga autonomi eller att mana pappor i bostadsrättsföreningar att bilda garden för nödvärn mot gängvåldet. Men skogsvandringen är också att göra upp med rädslan, den rädsla för sammanbrottet som i dag gripit hela högern (gängvåldet! Folkutbytet! Samhällskontraktet bryts! Själva kategorin kön är hotad!) och som den totala mobiliseringen samlas kring.

Detta är kanske Tiqquns nyckel till läsningen av Jüngers skogsvandring: insikten om att vi inte behöver vara rädda bara för att vi lever i katastrofen. I stället finns en stark potential till solidaritet och samarbeten i kriser och katastrofer, vilket vi såg i det självorganiserade flyktingmottagandet under migrationsvågen 2015, i de självuppsatta hjälpcentren efter orkanen Katrina 2005 i USA, eller i de nattvandrande mammorna i Järva som började samarbeta med Hammarby sjöstads nattvandrare och besökte varandra efter mordet på rapparen Einár. Journalisten och feministen Rebecca Solnit kallar det katastrofgemenskaper. Att leva i och bebo katastrofen innebär att vi behöver vända oss till varandra, när staten inte längre kan göra något. Fokusera på vad vi kan göra, även om vi är en minoritet, utifrån skogsvandrarens devis: här och nu. Så undviker vi att hamna i Arpis yxhöger, medborgargarden och konservativ masspanik.

Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 15 april, 2024

Krograggandet har blivit en motståndshandling

Foto: Kim D. Johnson/AP.

En ny bok dödförklarar slampan, som kvävts under den framväxande puritanismen. För oss som älskar att ha kul är det fruktansvärt deprimerande. Men det går fortfarande att göra motstånd.

Svenska Akademiens ordlista definierar ”slampa” som lösaktig kvinna. Populärkulturellt förklaras dock begreppet bättre genom att exemplifiera med gestalten Samantha Jones i kultserien Sex and the City. Det är också henne som journalisten Emil Åkerö (bilden) utgår ifrån i sin nya fackbok Slampans död – En djupdykning i den sexuella lågkonjunkturen, när han frågar sig varför ungdomar i dag hellre verkar vilja vara tv-seriens tråkiga och giftassugna Charlotte York.

Anledningen är inte bara att vi lever i en värdekonservativ tid, utan också att allt fler av våra relationer både utspelas och utvecklas på nätet. Digisexualitet (att använda teknik i sex och relationer) har visserligen fått ett uppsving, men samtidigt kan det avskräcka ungdomar att höra att ”allt på internet finns kvar för alltid” och att eventuella nakenbilder de skickar till en partner riskerar att spridas till hela gymnasieskolan. Men liksom författaren är inne på varnar man hellre för detta i stället för att påpeka att det faktiskt är olagligt att sprida bilder på andra. En form av slutshaming, alltså.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 14 april, 2024

Tyska intellektuella sparkas i det tysta

Den politiska repressionen fungerar likadant i Iran och Tyskland enligt Tirdad Zolghadr. Foto: Privat.

Tirdad Zolghadr fick sluta efter att han stöttat sina studenters Palestinaprotester. Han anser att Tysklands lärosäten och kulturliv genomgår ett stålbad av utrensningar.

Tirdad Zolghadr sitter vid sitt skrivbord i Berlin. Fram till den 31 mars var han professor på konsthögskolan UDK i Berlin. Men efter att han i en dagstidning anklagats för antisemitism fick han veta att hans tid på skolan var över. Och han är inte ensam om att som kulturarbetare ha fått betala ett högt pris för sin öppna position för Palestina eller för att ha stöttat studenters aktioner.

– Ett högprofilerat fall gällde Nicolas Jaar, en amerikansk musiker som anlitats för en ljudworkshop i München. En av hans studenter anklagade honom för att vara Hamas-anhängare på grund av en harmlös post på sociala medier. I hans fall lyckades hans advokat tvinga tidningen Süddeutsche Zeitung att dra tillbaka sin artikel.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 14 april, 2024

”Sveriges demokrati behöver tusen kulturhus”

Hägerstensåsens kulturhus anordnar disco för de minsta. Foto: Privat.

På Hägerstensåsens kulturhus samsas pingis, funkisdisko med poesiläsning. Personerna bakom initiativet ser en mötesplats under hot – men också en modell som kan spridas.

En studiecirkel om vänskapens politik, släpp loss till babyrejv och folkmusik. Med regeringens drastiska nedskärningar på civilsamhället, inflation och misstro från främst sverigedemokrater, låter beskrivningen av Hägerstensåsens medborgarhus som något ur det förflutna. Men det folkhemsfunktionalistiska tegelbygget, beläget i en sydlig närförort till Stockholm, är bara inne på sitt tredje år efter nystart.

– Men det stämmer inte riktigt att säga så. Huset grundades av grannar 1957 och har inhyst många föreningar genom åren: schackklubben Rockaden, folkdanslag, bridgeföreningar och en klubb som organiserar bordtennis för seniorer, säger Sebastian Dahlqvist.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 13 april, 2024

Upproret mot normalitetens imperium

Diagnoser som adhd blir allt vanligare. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT.

Psykiatriledd inflation i diagnoser, eller moderiktig ursäkt för latmaskar? En ny bok visar att vad som uppfattas som neurologiska avvikelser förändras över historien – och kan vara föremål för kamp.

För att göra en lång historia kort: jag landade i ett neuropsykiatriskt mellanförskap.

– Ja du, Rasmus, det råder inga tvivel om att du befinner dig på adhd-spektrat, förklarade läkaren efter avklarad basutredning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 13 april, 2024

Stora skillnader mellan EU-parlamentarikernas miljöinsatser

Skillnaderna mellan de svenska ledamöterna i EU-parlamentet är stora i miljöfrågor. Foto: Johan Nilsson/TT.

Naturskyddsföreningen har granskat hur Sveriges 21 ledamöter i Europaparlamentet röstar i miljöfrågor. MP och V ligger i topp – men skillnaderna mellan de svenska ledamöterna är stora.

En ny granskning av Naturskyddsföreningen kartlägger hur Sveriges EU-parlamentariker röstat i 88 viktiga miljöomröstningar mellan 2019 och 2024. Inräknat är också kandidaternas allmänna engagemang, deras ändringsförslag, betänkanden och uttalanden i media.

Miljöpartiet toppar listan tillsammans med Vänsterpartiet och har lysande omdömen. Deras kandidater har påvisat ett starkt engagemang på alla fronter samt arbetat mot en mer hållbar miljö. På delad förstaplats och med bäst miljöbetyg hamnar Jakop Dalunde (MP) och Pär Holmgren (MP) för sitt mångsidiga engagemang i och utanför parlamentet.

På tredje plats hamnar vänsterpartisten Malin Björk (V). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 12 april, 2024

Striden om fjällen har bara börjat

Två påskturister tar igen sig vid Blåhammarens fjällstation. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

Grävmaskinerna på fjälltoppen är ett tecken i tiden. För fjällturismen kan omöjligt fortsätta i samma spår som under 2000-talet.

Delar av den anrika fjällstationen Blåhammaren rivs i skrivande stund ned. En flygel med gästrum är i dåligt skick och ska jämnas med marken, och det är inte märkvärdigt i sig.

Men bakgrunden till att grävmaskinerna är där tillhör en betydligt mer infekterad historia.

Blåhammaren är, tillsammans med Storulvån och Sylarna, en av punkterna som knyter samman Jämtlandstriangeln – en av landets mest kända vandringsleder. Fjällstationerna drivs av Svenska turistföreningen (STF), som är en viktig tillhandahållare av boende och service till fjälls. När de i höstas beslutade sig för att göra omfattande förändringar av sin verksamhet blev det stort rabalder.

Vi tar det från början. De senaste åren har Jämtlandsfjällen fått ett rejält uppsving som besöksmål. Antalet gästnätter har legat på historiskt höga nivåer och under 2022 omsatte besöksnäringen i Jämtlands län 6,5 miljarder kronor. I fjällkommuner som Åre och Härjedalen utgör turism en betydande del av arbetsmarknaden.

Det ökande intresset för naturturism hänger ihop med hur dess fokus rört sig från traditionellt friluftsliv till mer kommersiella lösningar. Företag erbjuder helikopterturer till fjälltopparna, boenden med hotellstandard och trerättersmiddagar i väglöst land.

Även STF har varit del av den utvecklingen, men har nu gjort en helomvändning, vilket är bakgrunden till att rivningen på Blåhammaren sker just i vår.

Precis som STF:s övriga anläggningar i området ligger fjällstationen nämligen på statligt renbetesfjäll, där samebyarna i området har nyttjanderätt till marken. För att STF ska kunna driva sina anläggningar måste detta ske ”utan avsevärd olägenhet för renskötseln”, som det står i lagen.

Läs mer

Men nog har det varit en avsevärd olägenhet, alltid. Samebyarna som är verksamma i Jämtlandsfjällen har i åratal varnat för den påfrestning på miljön som det ökade besökstrycket har inneburit. De trampande fötterna sliter helt enkelt för mycket på naturen, som nu riskerar att inte kunna återhämta sig alls på sina håll. Mängden människor i omlopp innebär också stora störningar för rennäringen, framför allt genom att djuren stressas.

För att kunna skriva ett nytt avtal med staten har STF, i samråd med samebyarna i området, valt att kraftigt minska antalet gästbäddar, stänga restaurangerna och hålla öppet en kortare säsong. Syftet är just att tillmötesgå rennäringens behov och förespråka ett mer hållbart friluftsliv.

Det här är ingen liten sak. I de delar av landet som livnär sig på naturturism har den här debatten puttrat länge, för att med STF:s besked snarare börja stormkoka.

Många har välkomnat självkritiken från STF:s sida, men lika många har varit upprörda. Besöksnäringen är viktig i Jämtlands län och när det rådande sättet att bedriva naturturism på utmanas innebär det ett hot mot starka ekonomiska intressen. En stor portion av kritiken är så klart också präglad av rasism mot samer.

Här finns också en diskussion om hur vi ser på allemansrätten och människans förhållande till naturen som stundtals är närmast filosofisk: Vem finns fjällen till för? Finns det gränser för när våra upplevelser av naturen riskerar att vara det som skadar den? Hur ska trösklarna till friluftslivet sänkas, utan att besökstrycket blir en belastning på miljö och klimat?

Den här debatten om en framtida hållbar fjällturism – striden om fjällen, om man så vill – har bara börjat. Men en sak är klar: Vi kan inte fortsätta som vi gör nu.

Rörelsen 12 april, 2024

Satsa på klimatet i stället för kanoner

Natoflaggan vajar den 11 mars på Södra skånska regementet P7 i Revingehed. Foto: Johan Nilsson/TT.

Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 chockade omvärlden. I det läget var det förståeligt att riksdagens samtliga partier i panik enades om att drastiskt höja försvarsanslagen och uppfylla Natos mål att medlemsländernas försvarsutgifter bör uppgå till minst två procent av BNP. Men det finns all anledning att besinna sig. Norges överbefälhavare Eirik Kristoffersen gör analysen att ”det är viktigt att komma ihåg att Ryssland har låst sin kapacitet i Ukraina och att det kommer att ta lång tid att bygga upp den igen. Många ryska soldater har dödats och mycket rysk utrustning har förstörts” (TT, 30/12 2023).

Nato har redan i dag ett stort militärt övertag. Frågan är hur jättesatsningar på militär upprustning skulle göra oss säkrare. Särskilt oroande är att detta riskerar att ytterligare utarma såväl livsnödvändiga klimatåtgärder som grundläggande välfärd. Folk dör i vårdköer och tågen kommer inte i tid. Både sjukvården och järnvägen är på väg mot kollaps. Det vore klokare att i stället storsatsa på sådant som garanterat ökar vår säkerhet som klimatanpassning och förebyggande av ytterligare klimatskador, en ökad självförsörjning av livsmedel, sjukvård och att stoppa och förebygga gängvåldet. Det är absurt att höra Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uppmana Sverige att rusta upp järnvägen och sjukvården, samtidigt som den enorma militära upprustningen som Nato kräver i praktiken omöjliggör detta.

Läs mer

Det borde vara självklart att dimensionera försvarsbudgeten utifrån en analys av vad som är god säkerhetspolitik, inte en godtyckligt satt siffra. Sverige behöver en kvalificerad och självständig omvärldsanalys som bör utgå från grundläggande fakta såsom att Sverige till skillnad från Ukraina inte ligger inom den omedelbara ryska så kallade intressesfären. En sådan analys måste också bygga på insikten att militarism och kapprustning aldrig kan ge oss verklig säkerhet. Det duger inte att ensidigt förlita sig på Natonära tankesmedjor som Atlantic Council.

Det vore klokare att i stället storsatsa på sådant som garanterat ökar vår säkerhet som klimatanpassning.

Vänsterpartiet har tidigare accepterat Natos tvåprocentsmål och partiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson har till och med öppnat för att det kan komma att bli ännu mer framöver (Svenska Dagbladet, 6/1). Partiledningen försäkrar att partiet inte vill finansiera upprustningen genom att ta från infrastruktur och välfärd. Det vore då konsekvent att inte acceptera brant ökande ofinansierade försvarsutgifter.

Det är glädjande att partistyrelsen i sitt svar på ett par motioner till kongressen i maj slår fast att ”Vi ska inte förhålla oss till Natos rekommendationer om försvarsutgifter, utan till de faktiska behoven”. Partistyrelsen konstaterar vidare att ”hur Sveriges försvar ska se ut måste grunda sig i en självständig säkerhetspolitisk analys”. Vi hoppas att kongressen beslutar i enlighet med detta så att Vänsterpartiet ändrar linje i försvarsberedningen och riksdagen.

Inrikes/Nyheter 12 april, 2024

Antikapitalism återinförs i V:s programförslag: ”Uppsminkat”

Jens Börjesson, sammankallande i programkommissionen. Foto: Anders Wiklund / TT.

En handfull meningar har på medlemmarnas begäran justerats i Vänsterpartiets programförslag. Men medlemmar menar att förslaget fortfarande ger ledningen för fria tyglar.

Vänsterpartiets nya partiprogram har kritiserats för att tona ner språket kring socialism och kapitalism. Efter motioner från medlemmarna har programkommissionen nu framfört ett omarbetat förslag där begreppen återinförs, enligt Ekot.

Jens Börjesson, sammankallande i programkommissionen, säger till Flamman att kommissionen har fokuserat på att beskriva partiets ideologi ”på ett sätt som kan få med sig många och betonar förändring, snarare än att beskriva system”.   

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 11 april, 2024

Rasism mot svenskar måste bekämpas

Skevt. Svenska Dagbladet vill stoppa rasism mot svenskar, i varje fall om de är vita. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Svenska Dagbladets ledarsida har rätt – svenskhatet måste få ett slut. Jag pratar förstås om föraktet mot svarta, muslimer, judar, sexuella och andra minoriteter, som trots sina insatser för landet får utstå våld och förakt.

”Att inte utsättas för rasism är en mänsklig rättighet.”

Så förklarade den liberala jämställdhetsministern Paulina Brandberg varför regeringen tar fram en ny handlingsplan mot hatbrott. ”Sverige”, sade hon, ”ska vara ett land fritt från rasism och hatbrott.”

Det finns helt klart mycket kvar att göra. I mitten av mars berättade FN:s särskilda rapportör Fabian Salvioli att han var ”bekymrad” över diskrimineringen av samer, och i september kommer hans iakttagelser att rapporteras till rådet för mänskliga rättigheter. I december kom dessutom Brå:s senaste hatbrottsstatistik, som visade att hälften av alla anmälningar har ett rasistiskt eller främlingsfientligt motiv. Även sexuella och religiösa minoriteter drabbas hårt.

Om de ville stärka forskningen om hatbrott så vore jag den första att hurra

Nu vill Svenska Dagbladet lyfta in ännu en grupp i statistiken.

”Rasism mot svenskar måste bekämpas”, skriver Paulina Neuding i en ledare den 5 april. Vid första anblick vill man hålla med, för som vi ser i statistiken finns det många svenska minoritetsgrupper som behöver starkare rättsliga insatser.

Men Neuding menar inte vilka svenskar som helst, utan vita svenskar. Beväpnad med ett tiotal tveksamma anekdoter, samt en c-uppsats från 2005, försöker hon leda i bevis att hatet mot svenskar är ett växande och allvarligt samhällsproblem. 

Det är uppenbart en fråga som tidningen brinner för. På bara några dagar presterade tidningen ytterligare en ledare, ett veckobrev samt en podd på temat, och Neuding har även hunnit besöka Ivar Arpis podd ”Rak höger” samt P1 Morgon för att diskutera frågan med en viss vänsterredaktör.

Har Svenska Dagbladet plötsligt börjat ta frågan om hatbrott på allvar? Det vore underbart.

Visst har tidningen varit bra på att lyfta antisemitismen i Malmö, som jag själv också tycker är ett allvarligt problem. Men när jag söker i tidningens arkiv de senaste åren hittar jag bara ett omnämnande av hatbrott mot afrosvenskar, trots att de utgör 17 procent av de totala anmälningarna. Författare är just Ivar Arpi, som ifrågasätter FN:s kritik mot Sveriges undermåliga insatser för att skydda gruppen, vilket han ser som ett försök att väcka ”vit skuld”. Även när det gäller muslimer lyckas jag bara hitta ledartexter som tonar ned hatbrotten, återigen av Ivar Arpi.

Läs mer

Men när det gäller ”det dödliga hatet mot svenskar” låter de plötsligt som två rasismforskare på Södertörns högskola. De pratar om ”ingrupper” mot ”utgrupper”, ”legitima offer”, och om ”normer som brakar samman”. 

Om de ville stärka forskningen om hatbrott, och åtgärderna i förhållande till de grupper som är värst drabbade, så vore jag den första att hurra. Men det handlar förstås inte om det.

I stället är det ännu ett exempel på hur Svenska Dagbladets ledarsida för in sverigedemokratiska talepunkter i debatten, i det här fallet tankar om omvänd rasism, vilket de beskriver som ett importerat problem. Syftet är förstås att tona ned den nazistiska miljö som partiet springer ur.

Men om engagemanget mot hatbrott ska vara trovärdigt gäller det att erkänna det hat som drabbar alla utsatta svenskar. Oavsett var de kommer ifrån, vem de älskar eller vad de tror på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Veckobrev 11 april, 2024

Vill utbildningsministern inte att vi bildar oss?

Mats Persson raljerar över ”ölkunskap” – vill inte att befolkningen ska lära sig om Heliga Birgittas (till höger) ölbryggning på Vadstena kloster. (”Gud moder talade: [...] denna jäsning beror på ölets inneboende kraft”.) Foto: Mark Earthy/TT.

Dags för en favoritsyssla – skälla på liberaler!

Till min hjälp har jag en dräpande TT-notis efter riksdagsvalet 2014, där Folkpartiet benämns som ”det nya krispartiet”: ”Det näst sämsta valresultatet någonsin, inga mandat norr om Uppsala och ett stort väljartapp i medelstora städer.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]