Få bud i den judiska lagen är så åtlydda av judar, oavsett religiös observans i övrigt, som manlig omskärelse, brit milah. En stor majoritet av svenska judar låter omskära sönerna på den åttonde levnadsdagen.
Samtidigt finns det få judiska praktiker som blir så demoniserade. 2018 förbereder sig det isländska parlamentet Alltinget att rösta om ett förbud mot omskärelse av pojkar. Nordens samtliga församlingsrabbiner skriver omgående ett brev som avslutas med: ”Främst sänder det en tydlig signal till alla judar i världen att judar inte är välkomna på Island och att deras grundläggande mänskliga och medborgerliga rätt till religionsfrihet, stödd av 1948 års allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, inte upprätthålls av det isländska samhället.”
Denna tydliga signal – viljan att kriminalisera omskärelse av pojkar – är inskriven i Vänsterpartiets partiprogram, en programpunkt de bland riksdagspartierna endast delar med Sverigedemokraterna. Vi som vänsterjudar ser ett stort problem i detta. Föraktet mot omskärelse har blivit en del av den svenska känslan av exceptionalism. Trots att en tredjedel av jordens manliga befolkning beräknas vara omskurna, förekommer det bland förbudsivrare i Sverige ofta bilder av praktiken som barbarisk. Detta ekar till exempel i motionen om omskärelseförbud på Vänsterpartiets senaste kongress, där syftet med seden beskrivs som ”att åsamka den omyndige en oåterkallelig religiös stämpel” och att försvaret för dess laglighet bygger på ”auktoritärt reaktionära värderingar”, till skillnad från ett förbud som bygger på hur det går till ”i civiliserade länder”.
Det är dags att Vänsterpartiet tar ställning för judars möjligheter att leva judiska liv.
Vänsterpartiets vilja att förbjuda praktiken motiveras med att ”det är varje individs rätt att bestämma över sin egen kropp”. Med det missar man något den svenska staten missat sedan framväxten av barnkonventionen: att den inte bara är ett sätt att skydda barn från sina föräldrar, utan också att skydda familjer från statligt maktutövande.
Därför menar vissa inom den här svenska exceptionalistiska hållningen att samhället ska sätta sig över just de föräldrar, framför allt judiska och muslimska, som följer praktiken. I strid med både UNHCR och Barnkonventionen vill man förvägra föräldrarna att uppfostra barn i enlighet med sin kulturella identitet, utan att kunna visa att praktiken är skadlig för barnet.
Det hela bygger också på den assimileringstradition man tvingat på judar och andra minoriteter i Sverige i hundratals år. I Sverige finns en tydligt protestantisk tendens att tänka att religion sitter i huvudet, det är inget som praktiseras – förutom då de kristna högtiderna, som uppmärksammas och firas i hela skolväsendet. Sin religiösa praktik kan man lämna i hemlandet, även om ens släkt bott i Sverige i många generationer.
I en intervju med Judisk krönika fastslår Vänsterpartiets avgående partisekreterare Aron Etzler att partiet inte har drivit frågan om omskärelse aktivt på väldigt länge, ”[j]ust eftersom det är en sådan komplex fråga”. Han nämner också att Vänsterpartiet på regionnivå har ”varit för att upphandla vård för manlig omskärelse och avsätta pengar för det”. Kanske finns här ett spår som skulle välkomnas av både svenska judar och muslimer? Som Vänsterpartiets partiprogram skriver: ”Vi har allt att vinna på att tillsammans försvara varandras möjligheter att leva goda liv varje gång konservativa krafter försöker stänga någon ute”. Vi kan bara hålla med.
Det är dags att Vänsterpartiet tar ställning för judars möjligheter att leva judiska liv, och det går inte utan att försvara rätten till omskärelse.