”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna” lyder rubriken på Anna Nachmans senaste krönika i Fokus. Jag förstår så klart att syftet: att sådana som jag ska bli upprörda. Så låt mig göra er nöjda.
Även om alla över fjorton år förstår rubrikens budskap, och anar mellan raderna vilken sorts mångfald som inte berikar, får den som tar sig in bakom betalväggen först en lektion i frejdig naturrutan-ton om hur brandgula nyckelpigor tagit sig in i svensk natur och orsakat bitna barnarmar och utträngning av den gulliga röda som vi känner till.
Året de invaderade uppmanade myndigheter att den som stöter på krypet skulle ”ta det säkra före det osäkra och döda den.” Nyckelpigan alltså. De som importerade den till Sverige ”ville väl”. Men ack så tokigt det blev!
David Attenborough-rösten fortsätter. Nachman går över till lupiner. De ska man, säger Naturvårdsverket enligt texten ”slå med lie, gräva upp rötterna och slänga dem i svarta sopsäckar som brännbart avfall.” Lupinerna alltså.
Nu äntligen kommer bryggan som titeln utlovat. Visst låter det brutalt mot den ovälkomna floran och faunan – men ponera att det finns paralleller?
Först garderar hon sig: ”Den som använde lika skoningslösa resonemang om den art vi själva tillhör, människan, skulle misstänkas för den värsta sortens förakt för människovärdet.”
Sedan kommer jämförelsen vi alla väntar på:
”Men samtidigt ser vi dagligen att det finns liknande processer bland oss. Somliga subkulturer, såsom kriminella gangstergäng och de arméer av barn och ungdomar som springer deras ärenden och sprider skräck och förödelse, är invasiva. De tränger undan de mänskliga motsvarigheterna till den fredliga nyckelpigan.”
Jag förstår att det är meningen att jag ska bli upprörd och jämföra henne med Hitler, precis som hon gjorde med Greta Thunberg. Och det är ju trots allt gängkriminella vi talar om. Inte ska vi väl tassa på tå för att undvika att de kränks?
Anna Nachmans lösning på de mänskliga motsvarigheterna till lupiner och gula nyckelpigor är inte att hacka och döda, utan tvångsförflyttning.
Samtidigt vägrar jag låta mig avtrubbas till den grad att jag inte reagerar när någon pratar om att betrakta människor som brännbart avfall. Idéer om att jämföra människor med ohyra, är den sortens avhumanisering som en gång tvingade min familj på flykt från Polen.
Det spelar inte heller någon roll med att man garderar sig med att det egentligen bara handlar om gängkriminella eller giriga bankirer. I dagens samhälle, där politiker hotar med ”återvandring” för alla som bryter mot gummiparagrafer om dålig vandel, är rensningsretoriken direkt farlig.
Fokus, en veckotidning som grundades 2005 av ett gäng liberala och vänsterlutande journalister är numera en blandning av högerpopulistisk grabbstuga och elefantkyrkogård för surkonservativa motvallsröster.
Mer bekymmersamt är det att Anna Nachman även är begravningsansvarig inom Judiska församlingen i Stockholm. Den som är jude och vill begravas på Judiska begravningsplatsen har bara en möjlighet att göra det och det är genom församlingen.
Det finns alltså många judar som går med i församlingen enbart för att kunna begrava sina döda anhöriga tillsammans med sin make, eller i närheten av en förälder eller syskon utan att det har det minsta att göra med ens gudfruktighet eller känslomässiga relation till församlingen. Min pappa är begraven där, liksom min mormor och morfar.
Det kommer en dag i mitt liv som jag kommer att behöva kontakta någon på församlingen som kan administrera och rådge i en tung tid. Efter att ha tagit del av Anna Nachmans lupinfascism ser jag inte fram emot det samtalet.
Läs mer
Men jag måste vara schysst. Anna Nachmans lösning på de mänskliga motsvarigheterna till lupiner och gula nyckelpigor är trots allt inte att hacka och döda, utan tvångsförflyttning. Vad de kriminella är för ”art” framgår dock inte, och inte heller vart de i så fall skulle placeras.
Däremot är det lätt att göra något åt ett annat invasivt fenomen: spridningen av fascistoida liknelser mellan människor och ohyra i det offentliga samtalet. Jag önskar att Anna Nachman kunde dra på sig trädgårdshandskarna och rensa ut dem i stället.