Över oljudet talar jag med en grupp fans – klubbmedlemmar, visar det sig snart – som kommit från förorten Moreno en timmes väg bort.

– Fotboll är mer än sport. Det är gemenskap, något som förenar oss som en enda stor familj. I dag samlades vi redan på förmiddagen för att hålla grillfest tillsammans innan vi åkte hit, säger Jorge Coria.

Han har endast en Boca-sköld på bröstet på sin jacka medan de flesta i hans grupp är blågula från topp till tå. Enligt legenden kommer färgkombinationen från den svenskflaggade båten Drottning Sophia. som skymtades i hamnen när klubben bestämde sina symboler.

I Argentina steg nyligen andelen fattiga till över 50 procent av befolkningen. Landets ultraliberala president Javier Milei, som döpt sina hundar efter nyliberala ekonomer, har lanserat sparpaket som inkluderar sänkta pensioner och kraftiga nedskärningar i landets budget. Sedan 2018 plågas landet dessutom av en inflationskris, med ständigt stigande priser till följd.

Men mitt i strömmen av mörka nyheter från Argentina finns ett område där landet lyckats återvända till sin forna storhet: fotbollen. Landet är regerande världsmästare sedan 2022, och i somras vann de dessutom Copa América.

Om en klubb missköts så är de inte begränsade till att bara klaga, de kan rösta bort ledningen.

Men Milei har planer för att omstöpa även fotbollen, vilket lett till den största striden inom sporten på länge.

Till skillnad från hur det ser ut i de flesta tunga fotbollsländer så är Argentinas fotbollsklubbar icke-vinstdrivande, föreningsdemokratiskt kontrollerade av de vanliga medlemmarna. Los clubes son del barrio, ”klubbarna hör till orten”, heter det. Kontinentala topplag som Boca Juniors och River Plate följer samma principer som kvartersklubben runt hörnet

Samtidigt omsätter fotbollen i dag mångmiljardbelopp, en skala långt bortom de pengar som var inblandade när systemet etablerades. Det drar till sig starka affärsintressen, som ska samsas med föreningsdemokratin. Eller snarare, inte gör det.

I början av året publicerade Milei ett dekret som förklarade att idrottsföreningar hädanefter skulle få ha vilken organisatorisk form de vill. I praktiken skulle de nu alltså kunna omvandlas till aktiebolag. Trots att den första domstolen som tittade på dekretet kastade det i papperskorgen valde regeringen att gå vidare med det. De menade att domen bara var giltig i den specifika kommun där domstolen hade sitt säte.

I nästa halvlek slog det argentinska fotbollsförbundet, AFA, tillbaka genom att understryka offentligt att dess stadgar inte släpper in bolag som medlemmar. Det ryktades att presidenten som kontring haft planer på att intervenera i AFA och byta ut styrelsen, men att försöket fallit på Fifas strikta regler mot regeringsinblandning i medlemsorganisationer.

– Det sades aldrig offentligt, men i fotbollsvärlden och bland politiska insiders talades det om att regeringen Milei kollade av med Fifa och lade ned tanken på intervention efter att ha fått bekräftat att de tänkte insistera på sina egna stadgar, säger sportjournalisten Vardan Bleyan.

Förslaget har delat fotbollsvärlden. Cesar Menotti, den legendariske tränarveteranen som ledde landslaget till guld 1978, sade till Deutsche Welle att fotboll är kultur. ”Om du vill göra affärer, öppna en järnhandel.”

Men andra var lockade av möjligheterna; den forna Milan-spelaren Javier Zanetti menade i argentinsk tv att ”den här omvandlingen kan vara nyckeln till att lösa många av de problem klubbarna har i dag”. Lionel Messi har uppgett sig intresserad av att köpa sitt gamla lag, Newell’s Old Boys. Förespråkarnas nyckelargument är att argentinska lag har potentialen att spela på världsnivå precis som landslaget, men hålls tillbaka av otillräckliga ekonomiska muskler.

Den enda elitklubb som hittills visat något intresse för att ombilda sig till aktiebolag är dock Talleres från Cordoba. Och bland supportrar och klubbmedlemmar är förslaget långt ifrån populärt. Spelarna må vara beundrade superstjärnor, men supportrarna accepterar inte okritiskt deras åsikt i idrottspolitiken. De som gör framgångsrik internationell karriär kan också bli påminda om att den kanske aldrig hade tagit fart utan klubben i kvarteret och det obetalda arbetet från tränare och funktionärer.

Vardan Bleyan säger att han är ”fullständigt emot” planerna privatisering.

Planen är att, tillsammans med alla höjningar av el och vatten och andra kostnader, ruinera klubbarna så de inte har något annat val än att acceptera.

– Det tror jag alla här håller med om. Klubben är vår, medlemmarna är dess hjärta, vi är de enda som sätter fotbollen framför allt. Om affärsmän kommer in kommer de vilja suga pengar ur klubben och fansen, då är det inte längre en klubb, utan ett företag, säger han till Flamman.

– Argentinska supportrar är stolta över att vara just medlemmar. Om en klubb missköts, vilket det så klart finns många exempel på även utan privatiseringar, så är de inte begränsade till att bara klaga, de kan rösta bort ledningen. Men det finns mer än så bakom. En klubb har många aktiviteter; 90 procent av dem går med förlust. Elitfotbollen är det som går med vinst. Men för ett företag är det logiska att eliminera minusposterna. Klubben förlorar sin roll som social knutpunkt, för ungdomar och familjer, säger Vardan Bleyan.

Bocas historia är nära kopplad till den tillsammans med Milei tyngsta spelaren i frågan: ex-presidenten Mauricio Macri, arvtagare till ett företagsimperium som inkluderade den privatiserade posten som ordförande i Boca Juniors. Det gjorde honom till en mediefigur och blev ett steg på vägen till borgmästare i Buenos Aires innerstad och senare president.

Under Macris ledarskap vann klubben många pokaler – men femdubblade samtidigt sin skuldsättning. Ofta gick pengarna till kontrakt med företag kopplade till honom själv eller hans vänner, enligt en granskning i en uppsats från Taller de Periodismo de Investigación, motsvarande Journalisthögskolans grävprogram.

”Varje gång en affär gjordes upp skulle Macri alltid knipa åt sig något själv, han skötte klubben som sitt eget företag”, säger Jorge Bermudez, en av flera kritiska tidigare spelare, till tidskriften Zoom, som också skriver att ”skuldsättningen var skandalös”.

Numera är Macri och partiet han grundade, PRO, parlamentariska allierade till Mileis regering, även om slitningar inte saknas. Och Macri försökte återkomma till Boca, som anhängare av sin tidigare minister Andres Ibarra som ordförandekandidat. Men medlemmarna, däribland fotbollssupportern Jorge Coria, mobiliserade i massor och valde i stället den förre landslagsspelaren Roman Riquelme.

Jag frågar Jorge Coria vad han tycker om Macri.

– Jag vill inte prata politik, säger han, innan någon annan i folkhopen bryter in:

– Han är den största parasiten på fotbollen under de senaste 30 åren!

Är ni oroliga för att klubben ska privatiseras i framtiden?

– Aldrig. Det kommer inte att hända. Bocas medlemmar står starka tillsammans och kommer inte att tillåta det.

Och andra klubbar?

– Det vet jag inte… det bryr jag mig inte om, tror jag.

Maktkampen kring fotbollen har varit dramatisk förut. 30 november är ”San Lorenzo-supporterns dag”. Inget anmärkningsvärt med det, egentligen – alla har en dag i Argentina, från flygvapnet till busschaufförerna.

Händelsen den håller i åminnelse är dock anmärkningsvärd: hen våldsam kravall framför portarna till den egna klubblokalen. Det var 2001, under en av de mest dramatiska ekonomiska kriserna i landets historia, som ledningen i elitserie-laget San Lorenzo i hemlighet förhandlade med det schweiziska företaget ISL om att för tio år framåt överlåta rätten till klubbens märke.

Styrelsemötet där avtalet skulle klubbas hade inte utlysts, men informationen läckte ut. Tusentals supportrar mobiliserade sig och möttes av en stark poliskedja framför portarna. Efter flera timmars sammandrabbning slog sig medlemmarna in i byggnaden och stoppade avtalet. Året efter gick ISL i konkurs. Och det är inte ens det mest drastiska exemplet.

På 90-talet försökte Rios Seoane, en hotellföretagare med rykte om maffiakopplingar, ta kontroll över division ett-laget Temperley, vid en tidpunkt i samarbete med ingen mindre än Macri. Det första försöket sprack och Macri gick vidare till andra affärer. I ett andra övertygade Seoane styrelsen att höja medlemsavgifterna, så ingen skulle ha råd att betala dem och kunna rösta mot honom.

Det misslyckades också – men en av organisatörerna bakom motståndet, Ignacio Torres, fick betala med sitt liv. Tre män tömde dunkar med bensin i den bar han ägde, El rincón de Torres, och satte eld på den. De misstänkta hade alla kopplingar till Seoane, men ingen dömdes för attentatet.

Men varför denna privatiseringsoffensiv just nu? Förutom Mileis ideologiska övertygelse verkar det finnas ett annat motiv, och man får åka halvvägs runt jorden för att hitta det.

Bland affärsbekanta som Macri synts med senaste åren finns kronprinsen av Saudiarabien och emiren av Förenade Arabemiraten. De senaste åren har fonder från Persiska viken gått på en formidabel shoppingrunda i idrottsvärlden, och köpt upp en Formel 1-tävling, PGA-touren i golf, Newcastle bland andra lag inom fotbollen, och mycket annat. Saudiarabien har till och med sponsrat världsmästaren i schack, Magnus Carlsen, och Sveriges största e-sportsevenemang Dreamhack.

Förutom rent affärsmässiga överväganden finns det ett annat underliggande motiv. Kritiker har myntat begreppet sportswashing, ”sporttvättning”. ”Det är ett sätt att tvätta ren landets miserabla människorättshistoria”, kommenterade Human Rights Watch det saudiska PGA-köpet. Tanken är att om det inte går att övertyga journalister och intellektuella att tänka gott om Gulfmonarkierna, så kan de i alla fall satsa på att köpa stjärnglans.

I september besökte Mileis finansminister Saudiarabien i jakt på ett lån på 10 miljarder dollar, i utbyte mot en ”politisk och idrottslig allians”, inkluderande klubbprivatiseringarna, enligt tidningen Noticias. I radiokanalen Radio Mitre förklarade Milei själv att ”arabiska grupper väntar på att investera tre miljarder dollar”. Och Messi är redan saudisk turistambassadör.

Men än så länge står alltså de argentinska fotbollsfansen i vägen. Den senaste attackstrategin från regeringen, efter att de tidigare kört fast, är att dra in ett antal skattelättnader idrottsföreningar haft hittills.

– Planen är att, tillsammans med alla höjningar av el och vatten och andra kostnader, ruinera klubbarna så de inte har något annat val än att acceptera. Det gäller förstås alla föreningar. Elitlagen är de enda som är intressanta att privatisera, men nu kommer klubben i kvarteret att strypas ekonomiskt samtidigt, säger Vardan Bleyan.

Boca slår Argentina Juniors med 1-0. Supportrarna sjunger ”Boca, du ger glädje till mitt hjärta”. Den massiva polisinsatsen visar sig överflödig – det förbli lugnt på stan under natten. Men utanför planen har kampen om fotbollen bara börjat.