Det svenska näringslivets långa kamp för att tukta kulturen och nedmontera dess speciella plats i samhället har snart fullbordats. Ambitionen har varit att inordna kulturskaparna i liknande organisatoriska former som det övriga arbetslivet och inrikta kulturen mot vinstinriktad verksamhet.
Redan på 1980-talet sjösattes kampanjen ”Starta eget” med syfte att splittra de starka kulturbranschorganisationerna. Konstnärerna och deras organisationer hade sedan 60-talet drivits av viljan och lusten att utforska olika uttryck och samarbetsformer i nära kontakt med publiken utan att snegla alltför mycket på profiten. Näringslivets stridsrop ”Starta eget” lät dock lite lockande för många. En individuell befrielse hägrade!
Just individualiseringen var också huvudavsikten för näringslivet. Den kollektivistiska sammanhållningen och den gemensamma kampen utanför kommersiella drivkrafter störde dem.
Tidöregeringen har fortsatt i deras spår med fortsatt minskat stöd och kraftigt höjda hyror.
Det statliga, regionala och kommunala stödet för kultur har drastiskt minskats samtidigt som kulturlokalernas hyror chockhöjts. Man ger med ena handen och tar tillbaka mångfalt.
Ett av de tydligaste exemplen för näringslivets framfart är ett årligt konvent i Eskilstuna, som går under namnet ”Folk & Kultur”. Ett lovvärt initiativ tänkte många med mig när det sjösattes för några år sedan.
Tillställningen visade sig dock redan från början bära en tydlig prägel av näringslivets kultursyn och strävan att ändra kulturbegreppets innebörd. Näringslivet vill att kulturen blir mer som ett verksamhetsområde bland andra och benämns i deras dokument som ”kulturella och kreativa näringar”. Deras ambitioner har inneburit och innebär en ändring i villkoren för oss konstnärer och kulturskapare. Förutom kraftigt minskade medel ska vi inordnas i deras tankesätt.
Kulturminister Parisa Liljestrand driver även hon näringslivets linje. ”Vi måste bli bättre på att prata om vad kulturellt och kreativt entreprenörskap är och vad det behöver vara i framtiden – nämligen företagande” har hon sagt.
Vi som skapar kulturen benämns nu som ”kunder” av våra kommuner. Kommunerna vill nu prioritera något de kallar ”bred populärkultur”. Med sådant menar de kultur som de tror kan tas emot av maximalt antal människor. Norrköpings kommunalråd Sofia Jarl har helt anammat denna profitmaximeringssträvande syn då hon rekommenderar stadens symfoniorkester att spela Abba. Publiken tros sakna vilja och förmåga att använda sin fantasi för att ta till sig mer mångfacetterad kultur.
Åter till Folk & Kultur, som i år äger rum i början av februari. Här ”erbjuds” vi fria kulturskapare att köpa oss en monterplats eller ett rum för att visa vad vi gör. För poeter och musiker finns en liten scen för max 20 personer som upplåts för att få uppträda gratis. Man får vara glad att man alls får synas. Gratisarbetar gör däremot inte de personer som engagerats som moderatorer under konventet. En av dem var Per Schlingmann, före detta moderat PR-man.
Huvudprogrammen på konventet domineras av byråkrater från olika institutioner, myndigheter och politiker som diskuterar nyttan med kulturen, oftast utan inblandning av kulturskapare.. En av de mest hajpade tillställningarna för ett par år sedan var ett halvdussin storföretagsledare som fick resonera kring på vilket sätt kulturen kunde användas för att gynna deras verksamhet. Ingen kulturskapare var inbjuden till diskussionen.
I år har näringslivets styrande roll för konventet i Eskilstuna lyfts fram än mer. Folkrörelse-Sverige och kulturskaparnas organisationer ges ingen plattform. Nästa år kan nog ordet ”Folk” plockas bort från rubriken. Eller varför inte kalla det ”Byråkrater och Business”?
