Diktatorn Bashar al-Assads fall är värt att fira, även om risken för inbördeskrig är stor. Synd att Sverige har valt auktoritär islamism framför en av landets viktigaste demokratiska krafter.
”Det känns som en dröm.”
Eslam Dahnin står vid Triangeln i Malmö, och är en av de tusentals svenskar med syrisk bakgrund som i söndags firade störtandet av diktatorn Bashar al-Assad. På andra sidan landet, i Luleå, rapporteras om tutande bilar och musik.
Det är lätt att stämma in i glädjeyran. Men också i den återkommande oron över morgondagen.
Tankarna går snabbt till Saddam Hussein och Muammar Gaddafi, även de två sekulära diktatorer med blod på sina händer. Men i tomrummet efter deras fall växte farliga islamistgerillor fram för att terrorisera befolkningen utifrån religiösa motiv.
Samma komponenter finns på plats även här – de multietniska spänningarna, avsaknaden av en plan och en karismatisk islamistledare i form av Abu Mohammad al-Julani, ledare för Hayat Tahrir al-Sham (HTS). Utan stöd utifrån till en provisorisk och bred samlingsregering är sannolikheten för en demokratisk utveckling smal.
Men det finns ljuspunkter. En av dem är den sekulära konfederationen AANES i norra Syrien, mer känt under det kurdiska namnet Rojava (”Väst”). Regionen styrs av Demokratiska unionspartiet (PYD) och dess väpnade gren Folkets försvarsenheter (YPG), som tillsammans utgör PKK:s syriska systerrörelse. Rörelsen hade länge en etnisk inriktning, vilket är olyckligt i ett land med flera folk. Men i regionens officiella armé, Syriska demokratiska styrkorna, ingår även araber och assyrier.
I namnet av att ”bekämpa terrorism” kan alltså svenska vapen användas på samma sida som Islamiska staten, medan Tobias Billström inte ville ”recensera” Erdogans stöd till Hamas.
Under de senaste åren har högerpolitiker upprepat mantrat om att stå bakom ”Mellanösterns enda demokrati”. I sådana fall borde vi föredra Demokratiska unionspartiets projekt framför Erdogans. Det är inte ens långsökt, med tanke på att deras kamp mot Islamiska staten har gjort dem till krigshjältar även i många västländers ögon. Syriska demokratiska styrkorna har därför länge fått militärt stöd från bland annat USA.
Visst finns även där problem med bristande pressfrihet, medan USA ifrågasatte hur fria lokalvalen i Rojava i juni var, men också en hoppfull inställning till allt från kvinnors rättigheter till klimatomställningen. I den självstyrande regionens nya ”sociala kontrakt” ingår stöd för minoriteter, som att arabiska, kurdiska och syriska som officiella språk och rätten till utbildning i dem. Som Christopher Wimmer skriver för Rosa Luxemburg Stiftung har det demokratiska experimentet begränsats av den centralstyrning som krävs av en krigsekonomi. Men någon gång måste de sociala löftena förstås bevisas i verkligheten.
Det kräver dock att de får en chans att lägga ned vapnen. Medan Assad satt på planet mot Moskva passade Turkiets autokratiska president Erdogan på att anfalla dem i Manbij, bara några mil från den turkiska gränsen. Allt för att försvaga kurdernas möjligheter till inflytande i det Syrien som ska byggas upp efter Assad. Turkiet har redan potentiellt stort inflytande genom sitt stöd till både den islamistdominerade ”Syriska nationella armén”, som tog över Manbij, och till HTS. Om Turkiet involverar sig än mer riskerar kurderna alltså att köras över ännu en gång, och i turkkontrollerade städer som Afrin rapporteras att kurder utsätts för våldtäkter, kidnappningar och andra människorättsbrott. För dem är kriget existentiellt.
Det är tragiskt att Sverige i denna turbulenta tid styrts av en inkompetent högerregering. I stället för att utnyttja våra historiska band till kurderna och stärka en av regionens mest progressiva krafter, har man gjort allt för att blidka Erdogan – inklusive att lyfta vapenembargot och ta avstånd från Demokratiska unionspartiet. I namnet av att ”bekämpa terrorism” kan alltså svenska vapen användas på samma sida som Islamiska staten, medan Tobias Billström inte ville ”recensera” Erdogans stöd till Hamas.
De enda som kan mäta sig med denna utrikespolitiska idioti är Sverigedemokraterna, som visserligen känt sig obekväm med Ulf Kristerssons svassande för världens mäktigaste militanta islamist, men utifrån en lika aningslös position. Sex år in i kriget, år 2017, reste Martin Kinnunen och Markus Wiechel dit för att delta i syrisk propaganda-tv framför ett porträtt av Assad.
Medan den svenska högern svassar för starke män som Erdogan och Assad, måste vänstern leta efter inspirationen på annat håll. De lovande rörelser som finns i Syriens demokratiska opposition – som den Assyriska demokratiska rörelsen och Syriska demokratiska folkpartiet, behöver stödjas, utan att man själv irrar bort sig i etniska och religiösa motsättningar. Tvärtom behövs krafter som vill överbrygga dem.
Förhoppningsvis väljer även Rojava att engagera sig i denna koalition, inte minst för att de behöver nya allierade. Sverige däremot måste omedelbart återinföra sitt vapenembargo mot Erdogan, och börja se regionens kurder som vänner igen. Risken är annars att även Syrien försjunker i auktoritär islamism.
