Jag oroar mig mer för räntan och mitt tvivelaktiga aktiesparande än utarmningen av fackliga rättigheter i Sverige, jag har läst alldeles för lite Marx och ju äldre jag blir, desto mer börjar jag tycka att konservatismen har vissa poänger.

Jag tycker att många vänsterskribenter är förutsägbara och överdrivet dogmatiska och de flesta kristna verkar inte kunna öppna munnen utan att – gärna på ett väldigt töntigt vis – påtala att de är kristna.

Men jag tror på Gud och jag röstar rött.

Ibland frågar jag mig om detta med kristligheten och socialismen bara är något jag har fått för mig. Om jag fastnat i en tonårig politisk analys och om den existentiella krisen som i tjugoårsåldern förde mig till kyrkan kanske egentligen borde vara överspelad. Tror jag fortfarande på det här? En metafysisk, allgenomsyrande kärlek? Ett rättvist samhälle med social kontroll över ekonomin?

Jo, jag tror nog på det. Även om jag inte gör särskilt mycket för att förverkliga det.

Ibland tänker jag att det är rimligare att vara en dålig kristen än en dålig socialist.

Att känna sig dålig ingår liksom i konceptet kristen. Det kallas ödmjukhet. Människor som tror att de är goda kristna är oftast helt bedrövliga. Men så fort jag uttalar det känns det som om jag koketterar med min dålighet, använder ”ödmjukhet” som en ursäkt för att låta bli att försöka bli bättre. Kanske är det hela den här förvirrade inre spiralen, den trots allt uppriktiga kampen, som är min kristna tro. Att jag ändå någonstans försöker vända mig mot ljuset.

Samma sak kan dock inte sägas om att vara en dålig socialist. Man har ingen att bekänna sina synder för och bli förlåten. Dumma lilla jag som köpt lite aktier i Investor och som blir stressad när jag hör Nooshi Dadgostar prata om fastighetsskatt i P1.

Socialismen tror inte på någon jävla förlåtelse. Inte på någon fördömelse heller, visserligen. Allt det här ältandet av hur dålig jag är utgör bara någon sorts borgerligt navelskådande, när jag i stället borde kavla upp ärmarna och bidra till att skapa ett bättre samhälle.

Okej. Hur skulle det se ut?

Det finns ett Bibelställe som länge har förbryllat mig (ja, jag har läst lite här och där), en liknelse i Lukasevangeliet. Jesus berättar om en rik man som, innan han reste i väg för att bli kung, gav tio av sina tjänare tio pund var för att förvalta dem. Den blivande kungen sade till dem: ”Gör affärer med det här tills jag kommer tillbaka.”

Tjänarna hanterar uppgiften lite olika. Några av dem gör goda affärer, en lyckas till och med dubblera kapitalet. Den återvändande kungen belönar dem med städer att styra över. Men så kommer en tjänare fram och säger: ”Herre, här är ditt pund. Jag har haft det undanlagt i en duk. Jag var nämligen rädd för dig, för du är en sträng man. Du tar ut vad du inte har satt in och skördar vad du inte har sått.”

Detta var mycket, mycket fel gjort. Kungen blir jättearg. Han frågar rätt ut (ja, detta är ett Jesuscitat): ”Varför satte du då inte in mina pengar på banken, så att jag kunde få igen dem med ränta när jag kom?” Han tar ifrån tjänaren det sparade pundet och ger det till en av dem som gjort goda affärer i stället.

Vad Jesus menar med den här liknelsen är knappast att ett väl spenderat liv innebär att hänga mycket på Avanza-appen. Jesus är inte direkt känd för att älska handel. Han driver ut månglarna och pengaväxlarna ur templen och säger att det är svårare för en rik man att komma in i himlen än en kamel genom ett nålsöga. Så vilket är budskapet i liknelsen om att förvalta sitt pund?

Handlingar kommer alltid att vara handlingar, och mina handlingar lämnar åtskilligt att önska.

Kontexten är att Jesus strax ska resa till Jerusalem. För att bli kung, tror många – men i själva verket för att dö på korset. När han kommer tillbaka till människorna igen (Kristi återkomst) vill han att hans tjänare ska ha betett sig ordentligt. En vanlig tolkning av liknelsen är att vi måste göra bruk av det Han har gett oss (vilket i verkligheten för de flesta inte direkt är pengar). Vi måste sätta det på spel. Vi måste våga ta vissa risker (för vilka riskerna förknippade med handel på börsen enbart är en metafor).

Kanske ska liknelsen förstås utifrån det gamla slagordet ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Kristna socialister brukar hävda att detta ursprungligen är en tidigkristen princip. De första förföljda sekteristerna som lade grunden för den senare världsvida kyrkan levde som goda kommunister.

I Apostlagärningarna (2:44-45) kan man läsa: ”De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov.”

Jag kommer inte att sälja allt jag äger och dela ut till alla som behöver. Jag brukar inte ens köpa Situation Stockholm. Kanske är jag då varken kristen eller socialist, i praktiken.

Men praktiken handlar inte bara om pengar. Och praktiken är inte det enda som räknas.

Tron allena är saliggörande, menade Martin Luther. Eller ja, nåden allena, tron allena och skriften allena. Hur som helst kan man inte köpa sig fri, vare sig genom avlatsbrev eller självuppoffrande ideellt arbete.

Statsvetaren Katarina Barrling hävdar i sin nya bok, Världens mest protestantiska land, att den här inställningen har blivit till ett typiskt svenskt drag. Protestantismen fortsätter att prägla vårt tänkande mycket mer än vi är medvetna om. Politiska diskussioner i Sverige har svårt att fokusera på sakfrågor, eftersom det är viktigare för oss att tro rätt än att göra rätt. Typ, vi är strängare mot klimatförnekare än de som kör dieseldrivna SUV:ar. Som om det enda som betydde något var ordvalen.

Men språket är viktigt. Reformationens bibelöversättningar renade tron. Jag tror det, jag är övertygad protestant, till den grad att jag är en ganska usel ekumeniker. De katolska kyrkornas gulddekorationer och personkulten kring påvar och småpåvar, de iscensatta mysterierna med rökelser och latin framstår för mig som en form av avgudadyrkan. Årsta kyrkas oansenliga tegelkub med stora nakna fönster mot himlen är för mig en mycket bättre arkitektonisk gestaltning av tron än Peterskyrkans plottriga valv.

Allting i den protestantiska gudstjänsten är avskalat kring ordet. Oftast står prästerna i Svenska Kyrkan inte ens i predikstolarna, utan på golvet med resten av församlingen. Ordet i sig ska inte heller uppfattas bokstavligt. Det är andan i ordet som betyder något. Det är som ett ljus som kan skina genom många olika språk, kulturer och tider. Det ska inte finnas någon annan auktoritet än nåden.

Min tro är stark, och det är inte min förtjänst. Det är Guds. Ur hans perspektiv verkar det knappast spela någon roll att jag är en usel kristen. Tron går inte ut på att plocka guldstjärnor.

Tillbaka till socialismen, då. Kan jag vara socialist utan att utöva någon socialism i praktiken?

I praktiken betyder för Marx inte bara i praktiken, utan ”i praktiken” omfattar allt. ”Allt samhällsliv är till sitt väsen praktiskt”, skriver han i Teser om Feuerbach. ”Alla mysterier, som förleder teorin till mysticism, finner sin rationella lösning i den mänskliga praxis och i insikten om denna praxis.” Det finns inga gåtor att lösa bortom vårt handlande. Praktiken pågår vare sig jag vill det eller inte, och i praktiken är jag en väl integrerad medlem av det liberalindividualistiska kapitalistiska samhället och fakturerar den här texten där jag diskuterar min vacklande identitet som socialist från mitt aktiebolag Lura AB.

Marx materialism är dock allt annat än bildningsföraktande. Själv ägnade han sig ju knappt åt något annat än att läsa och skriva, vilket inte direkt satte mat på bordet åt hans familj. Nej, han var inte jägare på förmiddagen, fiskare på eftermiddagen och kritiker efter middagen, han var kritiker hela tiden. En stor del av sin exilperiod levde han på Engels farsa, som var industrimagnat.

Självreflexion är dock inget genomgripande tema i Marx författarskap. Hur såg han på sitt eget arbete? Tyckte han att han var en bra socialist? Ställföreträdande vänsterkille får gärna mejla mig med svar.

Första ledet i slagordet, ”av var och en efter förmåga”, måste ändå sägas vara väl uppfyllt av hans livsgärning. Det är svårt att tänka sig att Marx borde ha tillbringat sin tid på något bättre sätt. Om han aldrig hade närläst Hegel hade hela västerlandets historia sett annorlunda ut.

Slösade vänsteraktivisten (och den sedermera kristna mystikern) Simone Weil bort sin tid när hon ägnade ett år åt tungt fabriksarbete? Det var verkligen fel person på fel plats. Hon var klumpig och skör och undgick nätt och jämnt att få sparken. ”Denna kontakt med olyckan hade dödat min ungdom”, skrev hon efteråt. Men hon hade också ”sluppit ur en värld av abstraktioner”. Bara i fabriken var världen verklig, även om resignationen där genomsyrade allt och lämnade arbetarna utan vare sig ork eller möjlighet att ens tänka på att handla.

Hur skulle det se ut om jag skulle försöka ”ta ett jobb” i dag? Ingen annan än en reklambyrå skulle antagligen vilja ha mig. Men kanske vore det bra för mig att dränka mitt språk i total alienation för ett år, i stället för att försörja mig på att skriva för till exempel Flamman, och leva i en abstrakt illusion om att jag gör skillnad.

Tyckte Marx att han var en bra socialist? Ställföreträdande vänsterkille får gärna mejla mig med svar.

I slutet av sitt fabriksår, 1935, reflekterade Weil över det faktum att ”de stora bolsjevikiska ledarna påstod att de skulle upprätta en fri arbetarklass och att ingen av dem – säkerligen inte Trotskij [som hon gömde i sitt familjehem när han gick i exil], inte Lenin heller tror jag – antagligen har satt foten i en fabrik.” Hela vänsterpolitiken framstod nu för henne som ”ett ruskigt skoj”. Hon konstaterade att revolutionen var både omöjlig och icke-önskvärd, eftersom revolutionsledare var korkade förrädare.

Så vilken position intog hon? Denna: ”Om man bevisade för mig att det går att bygga upp socialism i ett enda land, så skulle jag omedelbart gå in i partiet och aldrig utträda. Om man bevisade motsatsen för mig, skulle jag bekämpa det utan förskoning. En mellanposition förefaller mig omöjlig.”

Simone Weil blev alltså, ur partiperspektiv, knappast någon god socialist. Hon gick aldrig med i det franska kommunistpartiet. Men med oförliknelig ihärdighet fortsatte hon livet ut att vägledas av samma två principer som en gång gjort henne vänster: olyckan och sanningen. För mig är det vad det innebär att vara både kristen och socialist. Att aldrig vända faktumet av andra människors lidande eller sanningen ryggen.

Handlingar kommer alltid att vara handlingar, och mina handlingar lämnar åtskilligt att önska. Jag ägnar knappast någon tid åt att hjälpa andra än mina närmaste. Men övertygelsen i sig betyder också något, särskilt om man ägnar sitt liv åt att läsa, tänka och skriva.

I mitt arbete innebär förmågan att kombinera en stark tro (på ett jämställt samhälle och på kärleken som överstiger allt förstånd) med ett kritiskt sanningssökande kanske, kanske, kanske ändå att förvalta mitt pund. Herren har gett mig en rätt ovanlig språkkänsla och ett habilt intellekt. Jag får inte linda in det i en duk och stoppa undan det. Jag måste ta risken att förverkliga det, även om det i verkligen blir något lika tafatt och otillräckligt som den här texten.

Det är åtminstone enligt den principen, genomstungen av självtvivel, som jag kommer att fortsätta leva och verka.