Assad förtryckte inte bara sin egen befolkning, utan har krossat vänsterrörelser i hela närområdet. Hans fall bör firas av alla socialister.
Under 54 år har Familjen Assads Baathparti styrt Syrien under parollen ”Frihet, enighet, socialism”, allt medan tiotusentals människor mördats och fängslats, landet styrts genom sekterism och splittring, och klassorättvisorna grasserat. Men nu är det över. Från ingenstans vaknade den väpnade syriska oppositionen till liv, och inom knappt två veckor hade huvudstaden Damaskus fallit.
Det var en utveckling som ingen förutspått. Ända sedan arabiska våren 2011 har Assads styre visserligen varit helt beroende av utländska aktörer – främst Ryssland, Iran och Hizbollah – för att hålla sig kvar vid makten. Trots det var de flesta övertygade om att han konsoliderat sin position under de senaste åren.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men när det väl kom till öppna strider smälte hans armé bort utan en ansats till strid. Det som många trott vara en Kim Jong-il, med sitt land i ett järngrepp, visade sig vara en Baby Doc, utan vänner utanför den innersta kretsen av sykofanter, vars regim rasade samman så fort stormakterna bestämt sig för att han inte längre var en tillgång.
Det är knappast något att sörja, som en mindre grupp självutnämnda västerländska antiimperialister nu gör – som av en händelse inte har uttryckt det minsta bekymmer över Rysslands dödliga inblandning i det syriska folkets politiska val.
De som står upp för palestiniernas rätt till frihet och självbestämmande måste stå upp för Syriens folks rätt till detsamma.
Assad-familjens styre var inte bara oerhört repressivt mot den egna befolkningen, utan har i ett halvsekel spelat en avgörande roll för att krossa frihets- och vänsterrörelser i hela sitt närområde. Den tidigare flygvapenchefen Hafez al-Assad kom till makten efter att ha beordrat sina styrkor att lämna PLO åt sitt öde i deras konflikt med Jordanien. 1976 invaderade man Libanon för att stoppa den allians av socialister och palestinska grupper som var på väg att avsluta det libanesiska inbördeskriget.
Resultatet blev ytterligare 13 år av krig och 30 år av ockupation, och en permanent deformerad libanesisk stat. 1982 bombades Syriens tredje största stad Hama sönder och samman, med minst 25 000 döda civila offer, efter att ett uppror brutit ut mot regimen.
Den palestinska saken har stötts i ord, samtidigt som man gjort mycket litet för att störa Israel. I stället har man fängslat, mördat och förföljt palestinska politiska aktivister. Lägg till detta morden på mängder av framstående socialister under de senaste 50 åren, och sorg över regimens fall bör vara omöjlig att förena med ens en antydan till progressiva värderingar. De som står upp för palestiniernas rätt till frihet och självbestämmande måste alltså stå upp för Syriens folks rätt till detsamma.
Det betyder inte att allt ser ljust ut. Hayat Tahrir al-Sham (HTS) som låg bakom den blixtoffensiv som fällde regimen, är inga duvungar. Dess ledare al-Julani har visserligen jobbat hårt på att förändra sin image från jihadist till moderat de senaste åren, och fastslog i sitt segertal i söndags att hans mål är Syrien för alla syrier, trygghet och återuppbyggnad. Men han är tidigare ledare för den lokala grenen av al-Qaida och den som vill se mer än ord innan de litar på honom må vara ursäktad.
Att HTS budskap är i linje med vad de flesta syrier önskar sig råder det knappast något tvivel om. Tyvärr kommer det stora hotet inte inifrån. Turkiet, Ryssland, Iran, Saudiarabien och Israel har alla intresse av att kontrollera Syrien, och om de inte förmår det av att se till att kaoset fortsätter.
Värst ser det ut för det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien, som ständigt hotas av turkiska angrepp. Dess oheliga taktiska allians med Assad-regimen, som tillåtit dem att existera relativt ostört under några år, gör dem förstås inte heller populära hos den syriska opposition som nu tagit makten.
Men för den som faktiskt tror på ”frihet, enighet och socialism” är Assads fall utan tvivel en seger – oavsett om vägen som återstår är lång.
