De alarmerande trenderna borde leda till en djuplodande samhällsanalys. Ändå har fokus – både vetenskapligt och i den offentliga debatten – allt mer begränsats till ett enda fenomen: spridningen av sociala medier. Twenge och Haidt har båda bidragit till att identifiera just denna logik, inte minst med sina teknikfokuserade böcker iGen respektive Den ängsliga generationen.

Berättelsen har redan fått påtagliga effekter, vilket har lett till att flera europeiska länder har infört förbud mot smarta telefoner i skolor. Även om det inte nödvändigtvis är dåligt att debatten har förtydligats, så har samtidigt den försämrade psykiska hälsans politiska dimensioner bagatelliserats.

Även om psykologins företrädare, som Twenge och Haidt, till stor del har lyckats koka ned problemet till en diskussion om en enda variabel, bör debatten om sociala medier förstås som ett symptom på en djupare kris inom den terapeutiska kulturen och de dominerande förklaringsmodellerna inom medicin och klinisk psykologi. För att förstå varför är det värt att återvända till de ambitiösa visioner som omhuldades av mentalvården för inte så länge sedan.

Efter att ha tagit mig igenom Haidts och Twenges texter är det ett visst citat som återkommit till mig. 2003, samma år som Human genome-projektet slutfördes, skrev Steven Hyman, chef för National Institute of Mental Health från 1996 till 2001, i tidskriften Scientific American om den ljusa framtid som tycktes breda ut sig framför oss:

”Genom att kombinera neuroradiologi [neuroimaging] med genetiska studier kommer läkarna kanske så småningom att kunna flytta psykiatriska diagnoser från checklistor med symptom till objektiva medicinska tester. Genetisk testning av patienter skulle kunna avslöja vilka som löper hög risk att utveckla sjukdomar som schizofreni eller depression. Läkarna skulle sedan kunna använda neuroradiologi på högriskpatienterna för att avgöra om sjukdomen faktiskt har debuterat.”

Om politiska frågor inte anses forma vårt välbefinnande, varför ska vi då engagera oss i dem över huvud taget?

Trots att avsevärda resurser har lagts ned på att förverkliga visionen så verkar den framtid som Hyman föreställde sig osannolik i dag. Det så kallade ”saknade ärftlighetsproblemet” har visat att det är mycket svårare att hitta sårbarhetsgener än vad entusiasterna bakom Human Genome-projektet en gång trodde. Vi är inte i närheten av att kunna diagnostisera en enda psykisk störning med hjälp av neuroradiologi.

I stället har något helt annat hänt. Den psykiska hälsan har försämrats dramatiskt, något som lett till att flera tidigare dominerande förklaringsmodeller har ifrågasatts, särskilt de som är inriktade på hjärnan och genetik.

Om vi antar att det är kemiska obalanser i hjärnan som ligger bakom den försämrade psykiska hälsan, är frågan i dag vad som kan orsaka dessa obalanser när allt fler människor upplever dem samtidigt. Och om vi även tar i beaktning att det vanligtvis tar tusentals år för en befolknings genpool att förändras, måste vi på samma sätt ställa oss frågan: Varför har det psykiska välbefinnandet minskat när den genetiska sammansättningen har förblivit densamma?

Frågorna indikerar att det snarare rör sig om krafter som verkar utanför skallen och cellväggarna.

Erkännandet att människor mår sämre har skakat om den terapeutiska kulturens viktigaste antagande: att lösningen på våra mentala hälsoproblem ligger i psykoterapeutiska ingrepp. När en av åtta vuxna i USA tar antidepressiva läkemedel och en av fem nyligen har fått psykiatrisk vård – med en ökning på nästan 15 miljoner människor i behandling sedan 2002 – blir det uppenbart att fler individer i behandling inte har lyckats hejda spridningen av psykisk ohälsa.

Samtidigt har storskaliga metaanalyser av psykoterapiers effektivitet under det senaste årtiondet visat på förvånansvärt blygsamma resultat. De flesta studier visar att cirka hälften av alla som genomgår psykoterapi upplever att de blir hjälpta, medan cirka fem procent upplever att deras problem förvärras. En metaanalys ledd av psykologen Pim Cuijpers bekräftar denna uppskattning för depressionsbehandling.

Men Cuijpers studie visade också att endast en tredjedel av patienterna förbättrades tillräckligt för att inte längre klassificeras som deprimerade. Med tanke på den höga återfallsfrekvensen för depression innebär det att personer med depression får gå länge i terapi.

I en metaanalys som omfattade totalt 650 000 patienter med psykisk ohälsa sammanfattar John Ioannidis och hans medförfattare sina resultat på följande sätt: ”Efter mer än ett halvt sekels forskning, tusentals [randomiserade kontrollerade studier] och miljontals investerade medel är effektstorlekarna för psykoterapier och farmakoterapier för psykiska störningar begränsade.”

En lösning är svår att se. ”Det verkar krävas ett paradigmskifte inom forskningen”, avslutar de.

Att psykologer flyttar sina analyser utåt – från individens inre arbete till de relationer som samhället utgörs av – skulle mycket väl kunna vara början på ett sådant paradigmskifte. Hittills har dock de mest framträdande teorierna följt den interventionistiska logik som präglar den terapeutiska kulturen. Än värre är att deras argument lider av flera metodologiska brister.

Twenge och Haidt använder sig i stor utsträckning av grafer som visar trender för depression, ångest, självmord med mera. De visar hur kurvorna stiger efter 2012 – startpunkten för det som Haidt kallar ”the great rewiring”, då sociala medier gjorde sitt intåg i smartphones. Metodiken har upprepade gånger kritiserats för att förväxla korrelation med orsakssamband, en kritik som Haidt försöker besvara i Den ängsliga generationen.

Jag menar dock att ett större metodologiskt problem är tendensen att dra svepande slutsatser utifrån relativt korta tidsramar. Haidts grafer börjar vanligtvis runt 2002 och slutar runt 2018, vilket bara ger 16 års data att generalisera utifrån. Även om många av graferna visar en kraftig ökning av psykiska problem under 2010-talet kan den begränsade tidsramen vara missvisande. När han till exempel lyfter fram en dramatisk ökning av psykiska besvär bland nordiska tonåringar under 2010-talet, ger det intrycket att inget anmärkningsvärt hände tidigare. Här förvränger det snäva perspektivet den bredare bilden.

I Sverige har Folkhälsomyndigheten undersökt ungdomars psykiska hälsa sedan 1986. Om vi till exempel tittar på andelen som känner sig nedstämda nästan varje dag har ökningen pågått sedan 1980-talet.

På samma sätt har sömnsvårigheterna ökat under lång tid. Även om den kraftigare ökningen av sömnproblem och dåligt humör bland flickor under 2010-talet kan tolkas som bevis på en effekt kopplad till spridningen av sociala medier, så är den fortfarande en del av en bredare trend som har pågått i årtionden.

Detta kräver ytterligare analys. Oavsett vilket land vi undersöker ser vi att liknande ökningar av psykiska problem har skett under längre perioder. I Norge är mönstret detsamma som i Sverige, och i Storbritannien har rapporter om drastiska nedgångar i ungas psykiska välbefinnande dokumenterats under lång tid. Enligt en studie från Psychological Medicine ökade förekomsten av långvariga psykiska problem dramatiskt bland människor mellan 4 och 24 års ålder från 1995 till 2014. I England sexdubblades förekomsten, medan den i Skottland fördubblades på elva år.

I USA har Twenge själv lagt märke till den långsiktiga ökningen av psykiska problem. 2011 konstaterade hon att ”nästan alla tillgängliga bevis tyder på en kraftig ökning av ångest, depression och psykisk ohälsa bland ungdomar i västvärlden mellan början av 1900-talet och början av 1990-talet”. Och år 2000 uppskattade hon att ”det genomsnittliga amerikanska barnet på 1980-talet rapporterade mer ångest än barnpsykiatriska patienter på 1950-talet”.

De längre tidslinjerna är viktiga, eftersom de avslöjar en negativ trend som inte kan begränsas till isolerade fenomen som sociala medier. Twenge och Haidt har tidigare erbjudit olika former av sociologiska samtidsdiagnoser för att förklara det som sker. För Twenge handlade det länge om ”den narcissistiska kulturen”, medan problemet för Haidt var hur ”säkerhetismen” har gjort studenterna maktlösa och överkänsliga.

I båda fallen verkar grundproblemet ha varit det som Haidt kallar ”goda avsikter och dåliga idéer” (från undertiteln till hans bok The coddling of the American mind), särskilt som de uttrycks i dåligt föräldraskap och så kallad wokeism. Dessa analyser är långt ifrån politiskt neutrala.

Intressant nog är både Twenge och Haidt angelägna om att tona ned ekonomiska faktorer. I Den ängsliga generationen gör Haidt det genom att hänvisa till den minskade arbetslösheten i USA under 2010-talet efter finanskrisen 2009. Om fler människor är sysselsatta kan ekonomiska faktorer inte förklara den försämrade psykiska hälsan, eller hur?

Detta är inte ett nyanserat synsätt. Vi vet att lågkonjunkturer kan fortsätta att påverka missgynnade grupper långt efter att de har slutat synas i nationella genomsnitt. Samtidigt som den nationella ojämlikheten fortsätter att växa globalt vet vi att ojämlikhet är en stark prediktor för försämrad psykisk hälsa, som ytterligare förstärks av stigande statusångest.

Ekonomiska frågor som dessa är svåra att hantera genom terapeutiska insatser eller politiska beslut. De kräver strukturella reformer och analyser av samhället som helhet.

Oviljan att konfrontera systemiskt skapat lidande är också tydlig när Twenge och Haidt tar upp unga människors riskaversion. De har förmodligen rätt när de ser drag hos generation Z – såsom nedgången i alkoholkonsumtion, fysiska slagsmål och oplanerade graviditeter – som tecken på en växande rädsla. Deras arbete förbiser dock helt den omfattande sociologiska litteraturen om hur inte bara individer utan även stater och vetenskaper har blivit allt mer fixerade vid riskförebyggande – ett forskningsfält som har expanderat sedan Ulrich Beck myntade begreppet ”risksamhälle” för nästan 40 år sedan.

Medan Twenge och Haidt främst ser riskaversion som ett resultat av dålig uppfostran och alltför ”goda avsikter”, har Beck och hans anhängare sedan en tid tillbaka visat att det är den logiska följden av modern reflexivitet och vetenskaplig rationalitet – som ironiskt nog biter sig själv i svansen när samhällsvetenskapen försöker mäta effekterna av allt fler riskmått.

Att reducera problemet till dåligt föräldraskap borde vid det här laget vara omöjligt med tanke på den rikliga sociologiska forskning, inte minst i Hartmut Rosas senaste verk, som beskriver hur riskterritorier växer fram ur breda tekniska, ekonomiska och institutionella förändringar. I grunden speglar riskaversionen en konflikt mellan organiska institutioner och en växande elit av experter, vilket Ivan Illich och andra kritiserade redan på 1970-talet.

När vi tar hänsyn till andra globala ”megatrender” som nyligen lyftes fram i tidskriften Lancet Psychiatry för att förklara nedgången i ungdomars psykiska hälsa – såsom ökande studieskulder, klimatförändringar och osäkra anställningar – blir det snabbt tydligt hur politisk frågan om psykiskt välbefinnande är.

Detta är värt att hålla i minnet innan nya variabler kastas in i debatten i en evig cykel av whataboutism. Som Herbert Marcuse en gång varnade för, bidrar försöken att mäta erfarenhetsbaserade begrepp som alienation till att förstärka en teknologisk rationalitet som omöjliggör samhällskritik.

Samtidigt som den nationella ojämlikheten fortsätter att växa globalt vet vi att ojämlikhet är en stark prediktor för försämrad psykisk hälsa, som ytterligare förstärks av stigande statusångest.

Ett skäl till att samhällsvetenskapen hittills inte har gett några slutgiltiga svar på varför unga mår allt sämre kan vara att alla samhällsproblem, även de som ännu inte har identifierats av forskarna, påverkar vår psykiska hälsa. Vid närmare eftertanke är det märkligt att tro något annat. Att reducera psykisk hälsa till resultatet av ett fåtal variabler ligger i linje med en teknokratisk logik, som skymmer samhället och dränerar politiken på mening. Om politiska frågor inte anses forma vårt välbefinnande, varför ska vi då engagera oss i dem över huvud taget?

En mer självklar reaktion än att trivialisera den pågående krisen hade varit att ompröva kapitalismen. Även om den förväntade livslängden ökar i världen borde det vid det här laget vara omöjligt att hävda, som Bill Gates favoritintellektuella Steven Pinker och Hans Rosling länge har gjort, att kapitalismen är en evig framgångssaga.

Teknikföretagen suger in oss för att suga ut oss

Cymothoa exigua kallas en gråsuggeliknande parasit i haven som omger Centralamerika. Till vardags är den mer känd som tungbitare.

Kommentar Jacob Lundberg

Enligt World Mental Health Survey – världens mest rigorösa epidemiologiska undersökningar av psykisk hälsa som samordnas av Världshälsoorganisationen och hittills har genomförts i 30 länder – ser vi tvärtom att problemen är mycket större i kapitalismens mest utvecklade områden. 17 av 18 psykiska problem är vanligare i höginkomstländer. Den stora skillnaden (som inte kan förklaras av sociala medier, eftersom undersökningarna genomfördes mellan 2001 och 2011) står i skarp kontrast till trenderna inom fysisk hälsa, och bör få oss att ställa frågor om värdet av gränslös ekonomisk tillväxt.

Vänstern gör fel i att avfärda dessa resultat som enbart effekter av ökad diagnostisering och behandling, inte minst eftersom problemen finns där oavsett psykiatrisk praxis. Mänskligt lidande är inte en ahistorisk konstant. Det ökar, och det kräver vår omsorg och uppmärksamhet.

Artikeln är tidigare publicerad i Jacobin.
Översättning: Jonas Elvander