Palestinas främste historiker erbjuder en välkommen motbild till den gängse rapporteringen om konflikten. Men med Gaza i ruiner tyder det mesta på att lärdomarna kommer för sent.
När USA:s president Joe Biden i slutet av november förra året, på Black Friday sågs komma ut ur en bokhandel med historikern Rashid Khalidis bok Hundraårskriget mot Palestina – som först kom ut 2020 – var det många som höjde på ögonbrynen. Var det ett tecken på att synen på Palestina kan vara på väg att förändras i USA? Khalidis svar på sådana förhoppningar var stramt: ”Det är fyra år för sent.” Palestinas öde är på många sätt redan beseglat, med USA:s goda minne. Nu har hans bok kommit i svensk översättning (Karnelval, 2024).
Som i alla konflikter har historien om den mellan Israel och Palestina skrivits av segrarna. I över hundra år har Israel och den sionistiska rörelsen kunnat utmåla sig som den svagare parten, trots att de från början har haft stöd av några av världens mäktigaste imperier, från det brittiska till det amerikanska. Det har gjort det möjligt för stora delar av västvärldens befolkning att se det som en jämn och ”komplicerad” konflikt (frågan om hur den ska lösas är komplicerad), trots att ena sidan har haft övertaget i över hundra år.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Resultatet är att den okunskap som präglar det allmänna medvetandet gör det möjligt att utmåla en palestinsk attack – hur förkastlig den än må vara – som en oförklarlig blixt från klar himmel, snarare än en förutsägbar reaktion på årtionden av allt hårdare förtryck.
Rashid Khalidis bok är på så vis ett undantag. Khalidi, som är pensionerad historieprofessor vid Columbiauniversitetet i New York och medlem av en av Palestinas mest framstående familjer, har skrivit en skildring av konflikten ur det perspektiv som ges minst uppmärksamhet: palestiniernas.
Huvudmålet för Khalidis kritik är inte oväntat den allt mer extrema israeliska eliten och dess naiva och duperade uppbackare i väst.
Som bevis på att det inte fanns något oskyldigt i sionismens projekt att anlägga en stat på ett redan befolkat land, inleder han med att citera ett brev av sin förfader Yusuf Diya al-Din Pasha Khalidi, ledamot för Jerusalem i det ottomanska parlamentet, till sionismens grundare Theodor Herzl. När denne offentliggjorde sina planer på att kolonisera Palestina skrev Khalidi den äldre till Herzl och bad honom att tänka om. Herzls svar var enligt Rashid Khalidi ett typexempel på kolonial logik: han tonade ned den inhemska befolkningens krav och hävdade i stället att judisk kolonisering skulle främja alla invånare i området, oavsett religion och etnicitet.
Det som gör sionismen unik enligt Khalidi, är att den både är en bosättningskolonial ideologi och en nationell självständighetsrörelse, något som gör att båda sidor kan välja att se vad de vill när de betraktar Israel. Kritikerna ser bara det förra medan anhängarna bara ser det senare. Khalidi håller dock konsekvent båda i blicken.
Israels självbild som en isolerad, demokratisk oas i en fientlig, auktoritär öken motsägs av det faktum att landet alltid haft de mäktigaste av allierade. Med brittiska, franska och amerikanska arsenaler i ryggen har Israels historia präglats av vad Khalidi ser som en serie krigsförklaringar mot det palestinska folket.
Khalidi visar att om det är några som har varit isolerade under konfliktens historia så är det palestinierna. Deras enda beskyddare i form av arabstaterna och deras organisation PLO, var från början opålitliga då de alla hade egna agendor, och i vissa fall till och med drog nytta av ett splittrat och ockuperat Palestina. I dag är Israel inte omringat av fientliga arabstater som vill utrota dem, utan av en rad auktoritära USA-allierade regimer som främst vill sitta still i båten.
Huvudmålet för Khalidis kritik är inte oväntat den allt mer extrema israeliska eliten och dess naiva och duperade uppbackare i väst. Men han har inte mycket mer till övers för det palestinska ledarskapet som han hävdar aldrig har förstått vikten av att påverka folkopinionen i länder som USA.
Den palestinska motståndsrörelsen har visserligen också frambringat klarsynta ledare och ideologer, men dessa har systematiskt mördats av Israel – såsom Ghassan Kanafani vars bil sprängdes av Mossad 1972. Vissa av dem insåg dock något annat som gör sionismen unik, nämligen förintelsen och antisemitismen. När den pakistanske tänkaren Eqbal Ahmad gjorde en lägesanalys för PLO 1982, påpekade han att väpnat motstånd mot ett folk som det israeliska bara kommer att stärka offermentaliteten och därmed dess mest extrema element: våld fungerar inte när man förtrycks av ett folk som självt utsatts för utrotning.
Trots det blev reaktionen på den framgångsrika och ickevåldsamma första intifadan vad Khalidi ser som en regression: splittring av det palestinska ledarskapet och grundandet av det våldsbejakande och antisemitiska Hamas. Efter ännu en blodig våldscykel är det kanske dags att Ahmads insikt görs igen. Problemet är att Israels ledarskikt och stora delar av befolkningen i dag är så radikaliserade att varken fredligt eller militant motstånd tycks göra någon skillnad. Efter att USA bidragit till det allt fler experter nu kallar folkmord på palestinierna är det svårt att se en återgång till Ahmads linje. Även om opinionen skulle vända i väst, vilket den håller på att göra bland unga i USA, är risken därför stor att Khalidis svar till Biden även gäller för konflikten i stort: ”Det är fyra år för sent.”
