Riddaren på Strandvägen ger oss en inblick i en värld som annars bara utforskas av Svensk Damtidning-läsare. Och det är underbart.

Det är en liten dokumentär av Åsa Blanck om societetslejonet Björn Tarras-Wahlberg. Tjenis med kungen och i direktkontakt med statsministern för att ge råd om hur man knäpper kavajen bäst. Men också före detta näringslivslobbyist och numera kulturaktivist som agiterar för byggnadsvård genom demonstrationer och namninsamlingar, och som umgås tätt med samhällets toppskikt. Filmen är alltså gjord 2024 och handlar inte om medeltiden, men den behandlar det medeltidsdoftande fenomenet ”aristokrati” och det duger väl för mig.

Det är i princip omöjligt att inte charmas av Björn Tarras-Wahlberg. Jag vet hur det låter, men jag måste vara ärlig. Den glada 82-åringen har ett sådant självklart avväpnande sätt och det diskreta, nästan hemlighetsfulla överseende som bara de med stor kunskap om vett och etikett besitter. En sådan som aldrig skulle anmärka på om du använder en ostronsked till desserten för att du inte visste bättre – ”det viktigaste är vänlighet” säger han. Vid första anblick kan det tyckas att dokumentären mest skrapar på ytan, för jag vill veta mer om den här mannen! Jag vill se mer av vad han gör om dagarna, höra mer om hur hans familj fredagsmyser och hans tankar om hur man bäst tar tillvara på vår ändliga tid här tillsammans. Men det är inte dokumentärens syfte, utan dess ärende är att placera en person som Björn Tarras-Wahlberg i samtiden. Vad pysslar de med gamla pengar med i dag? Vilka förmåner får den som känner kungen i våra dagar? En adress på Strandvägen? Där bor ju även Per Gessle. Exklusivt, visst, men mer på ”vanlig miljonär”-sättet än det adliga.

Riddaren på Strandvägen ger oss en inblick i en värld som annars bara utforskas av Svensk Damtidning-läsare. Och det är underbart. Ett lätt melankoliskt porträtt av en man vars myskonservatism känns just medeltida i ett modernitetsförgiftat samhälle. Bevara gamla byggnader i stället för att reno-riva, sköt bordsskicket, var artig. Trots att vi är i borgerlighetens högborg uppträder en respekt för det kollektiva som saknas gravt hos dagens vulgoborgare. Åsikter som att alla människor ska ha rätt till det estetiskt vackra ekar snarare av socialister som William Morris. Det är kanske detta som är ”borgerlighetens diskreta charm”. Jag köper det.

För den mer konkret lagda så bränner det som mest till när Björn Tarras-Wahlberg berättar om uppväxten och familjens djupa anor. Det splittrade 1900-talets överklass, pappan Johan Wilhelm Klüver som satsade allt på Sälens Högfjällshotell, Sveriges då första ordentliga vintersportanläggning, och som i slutändan förlorade det. Men i Riddaren på Strandvägen framträder också någonting annat, någonting allmängiltigt, oavsett om vi bor på Strandvägen eller i Södertälje. Det är tankar om vad vi gör av vår tid här tillsammans, vad som är värdefullt att värna, hur vi är bäst mot varandra. Lyxtankar i en jagcentrerad slit och släng-tid. Jag är kanske en ovanligt naiv socialist som låter mig bli tagen av en svinrik åldermans funderingar. Men nog kan vi låna ett trick eller två från gentlemannen Björn Tarras-Wahlbergs verktygslåda till det smutsiga kulturkrigets skyttegravar? Idén om noblesse oblige, alltså att privilegier förpliktar, är trots allt stapelvara både inom överklassen såväl som inom woke-meritokratin.