Mycket är ännu oklart om massmordet i Örebro. Men en sak är säker: vi måste ta hotet mot våra skolmiljöer på större allvar.
Sverige är ännu i sorg efter den värsta masskjutningen i svensk historia.
I skrivande stund har elva människor bekräftats döda, samtidigt som osäkerheten är stor. I nuläget tror polisen att förövaren var en ensam man med vapenlicens, som troligen dödade sig själv på plats.
Vi vet ännu inte vilka de döda är, men flera imamer ska ha besökt Universitetssjukhuset i Örebro under kvällen.
Men vissa saker vet vi.
Skjutningen ägde rum på en kommunal vuxenutbildning, Campus Risbergska, en plats där många invandrare utbildar sig. Flamman har också tittat på schemat för dagen, och 11 av 18 kurser som ägde rum samtidigt med skjutningen var olika nivåer av svenska som andraspråk.
Förutom kurser i svenska och vuxengymnasium har Risbergska även utbildningar som kombinerar språket med ett yrke, som barnskötare, lokalvårdare, restaurangbiträde, servicereseförare och undersköterska.
Dessa båda byggstenar – språket och yrket – är centrala för att finna en plats i det svenska samhället.
Detta har inte minst inskärpts av regeringen.
”Invandringen ska gynna Sverige”, förklarade statsminister Ulf Kristersson och migrationsminister Maria Malmer Stenergard i en debattartikel i Svenska Dagbladet (22/8). ”Från dag ett har regeringen därför varit tydlig med att den som kommer till Sverige för att stanna också ska förväntas bli en del av samhället, lära sig språket, bli självförsörjande och respektera svenska värderingar.”
Det är precis vad människorna på Campus Risbergska gör. För det har de nu straffats, vissa med döden. Oavsett hudfärg på de drabbade så behöver den hotfulla retoriken i samhället gå ner.
Ulf Kristersson gjorde en bra presskonferens i går och sade värdigt nog att han ”inte tänker på politik i dag, utan de anhöriga”.
Det gjorde jag också. Och när saker har klarnat mer kring gärningsmannen och offren, så kommer vi att behöva prata mer om hur vårt politiska samtal är formulerat. Att oavsett vad vi vill se för politik så målar vi inte upp folkgrupper som ett hot.
Men redan nu står klart att vi måste börja skydda våra lärare och elever bättre. Det är ett annat Sverige nu, både ensammare, ojämlikare och ilsknare, vilket plötsligt gör det farligt att tillhöra världens vapentätaste länder. När tidningarna listar skolattacker har endast två ägt rum innan millennieskiftet, och sju sedan dess.
Det är inte ens första gången denna vuxenutbildning är en måltavla. För fem år sedan utsattes Risbergska för ett bombhot som gjorde att skolan fick utrymmas och nationella bombskyddet kallades in. I höstas övade därför lärarna på närliggande Karlsundsskolan i att försvara sig mot en skolattack mot maskerade män, med ett säkerhetsbolag som lärde ut motstrategier.
Den senaste dödligaste skolattacken ägde rum i Malmö 2022 när en 18-åring knivmördade två lärare. Då sade Per Boström, Lärarnas Riksförbunds ordförande i Örebro, att hotbilden var hög även där, och att skolorna behöver se över sina skalskydd. Ett ordentligt sådant innefattar blipplås och larm på alla entréer, vilket torde vara en självklarhet framöver. Så får vi diskutera vakter och metalldetektorer om våldet fortsätter.
”Det kan inte nog betonas hur viktigt det är”, sade han då. Nu säger han till Flamman att det gör ont hur lite som har hänt sedan dess. Och som inte det vore nog visar en regeringsrapport (15/10) att våldet och hotelserna som riktas mot lärare ökat med 150 procent på bara tio år.
Hoten mot våra skolmiljöer behöver tas på allvar. Ingen ska behöva vara rädd på jobbet, inte minst på en så central plats för demokratin som skolan. Det kommer snart att finnas saker att bråka om.
När det gäller att värna skolan som fredlig plats borde vi dock kunna vara överens. Men en allvarlig röst räcker bara så långt – nu gäller det att sätta pengar bakom orden.
