I sin första våg av exekutiva ordrar drog sig president Donald Trump för att införa tullar mot USA:s viktigaste handelspartner. Men efter hot om att förtulla datorchip, läkemedel och stål, införde han i förra veckan tariffer på 25 procent mot Mexiko och Kanada samt 10 procent för kinesiska varor. I Kanadas och Mexikos fall har de skjutits upp en månad efter förhandlingar.
Trump vann valet på löften om att lösa människors ekonomiska nöd, bland annat genom att införa handelshinder. Han ser den minskande sysselsättningen inom industrin som roten till landets illamående, och handeln – särskilt med Kina – som den främsta drivkraften bakom nedgången. Denna kristeori har stöd på båda sidor.
Samförståndet bekräftas av att Biden på trumpskt manér kombinerade nationalistisk politik för säkerhet och industri med handelsrestriktioner med syfte att hämma Kinas fortsatta tekniska utveckling.
Politiken bygger dock på en förvirrad ekonomisk analys, och riskerar snarare att förvärra problemen den är avsedd att lösa.
Trumps handelspolitik bygger på en befogad oro: USA har länge dragits med dubbla underskott – både i statsbudgeten och i bytesbalansen, alltså skillnaden mellan import och export.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I grund och botten handlar det om att konsumtionen är större än produktionen. Amerikaner spenderar mer än de egentligen har råd med, något som möjliggörs av låga sparnivåer. De ”överflödiga” utgifter som Trump vill skära ner handlar därför till stor del om import. De varor som fyller amerikanska butiker finansieras av en växande statsskuld, budgetunderskott och kapitalinflöden från utländska investerare. Detta hänger i sin tur ihop med höga sparnivåer i andra länder – särskilt i de länder dit en stor del av USA:s produktion av kapitalvaror, som maskiner och annan utrustning, har flyttats under de senaste årtiondena.
Amerikanerna sparar för lite och spenderar för mycket. Och här blir handelsstrategins största problem tydligt: det är inte handeln med enskilda länder som främst styr handelsbalansen, utan hur sparandet och investeringarna är fördelade i ekonomin. Hushållen sparar lite, medan producenterna sparar mer – vilket påverkar vilka ekonomiska val amerikanerna kan göra.
Problemet ligger alltså främst inom USA självt, snarare än i andra länders handelspolitik. Men Trumps strategi med tullar, exportsubventioner och valutajusteringar förändrar egentligen bara vem USA har underskott med – inte att underskottet finns. Därför är det inte så förvånande att även om underskottet mot Kina har krympt något de senaste åren, har det totala handelsunderskottet inte gjort det.
Hur är det då tänkt att tullarna ska lösa handelsunderskottet, den förmodade boven bakom USA:s ekonomiska nedgång? I grund och botten handlar det om att flytta pengar från en del av ekonomin till en annan, närmare bestämt från hushållen till företagen som tillverkar varor. Genom att göra import dyrare, både för konsumtion och investeringar, fungerar tullarna som en skatt på hushållens konsumtion och en indirekt subvention för företagens investeringar. Resultatet? Högre priser och ökade vinster för företagen.
När priserna förändras väntas hushållen minska sina ”överflödiga” utgifter och börja spara mer. Men för att handelsbalansen verkligen ska förbättras för USA krävs att den inhemska produktionen växer snabbare än konsumtionen bromsar in. I det läget kan amerikanska hushåll faktiskt öka sin konsumtion tack vare den ökade produktionen – även om deras andel av den totala konsumtionen blir mindre.
Men även om detta scenario kan inträffa är det osannolikt.
För det första är det inte troligt att tullar är en effektiv subvention av amerikansk varuproduktion. Kostnaderna för import skulle också stiga för dem som förväntas producera och exportera mer. Dessutom är inflytandet över marknaden i USA starkt koncentrerad, så eventuella vinster från tullarna skulle bara tillfalla de få hushåll som också är producenter. Framför allt finns det ingen anledning att på förhand tro att högre vinster skulle leda till mer produktion.
För det andra är det inte heller troligt att hushållen kommer att anpassa sin ”överdrivna” konsumtion som svar på högre priser. Tullarna kommer att leda till ökad inflation, vilket kan kväva den samlade efterfrågan i form av höjda priser. Men denna ombalansering lär kompenseras av stimulansen från de stora skattesänkningarna samt de djupa budgetunderskotten som Trump försöker fortsätta.
För det tredje skulle effekterna på valutakursen sannolikt förvärra handelsunderskottet. De inflationsdrivande skattesänkningarna, i kombination med tullar och fortsatta budgetunderskott, kommer att stärka dollarn genom att locka ytterligare utländskt kapitalflöde till dollartillgångar och få USA:s centralbank att höja räntorna för att dämpa den samlade efterfrågan. En starkare dollar skulle inte bara göra utländska varor billigare, och därmed dra in mer import, utan också göra amerikanska varor dyrare och mindre konkurrenskraftiga. Skatten på import skulle därmed också fungera som en skatt på export, vilket ytterligare försämrar handelsbalansen.
Slutligen bekräftar historiska erfarenheter den klassiska modellen, som hävdar att tullar är inflationsdrivande och därmed fungerar som en regressiv skatt, det vill säga en som slår hårdast mot de svagaste hushållen.
En nyligen utförlig studie visar att belastningen på konsumenternas utgifter från tullarna främst skulle drabba låginkomsttagare, där de fattigaste 60 procenten får det betydligt sämre ställt. Detta trots skattesänkningarna Trump genomdrev 2017, med tanke på hur vinsterna från dem gynnar de rikaste oproportionerligt mycket. Denna klass är dessutom skyddad från tullarnas effekter då de spenderar en mycket mindre andel av sin totala inkomst. Och då har vi inte ens nämnt de andra regressiva delarna av Trumps ekonomiska program, såsom upphävandet av sjukvårdsreformen Affordable Care Act.
Tullar kommer inte och kan inte åtgärda USA:s handelsunderskott. Men är handel ens orsaken till den amerikanska nedgången? Inte direkt. Alla försök att stoppa den ekonomiska globaliseringen genom att begränsa handelsflöden är lika socioekonomiskt meningslösa som de är geopolitiskt farliga, eftersom de missbedömer orsakerna till problemen. På så sätt speglar de den amerikanska elitens förnekelse av hur avvikande den amerikanska politiska ekonomin är på ett globalt plan.
I verkligheten är de flesta avancerade öppna ekonomier lika, om inte mer, utsatta för svängningarna i den globala handeln än USA. Ett stort antal av dem är också båda rikare och mer politiskt stabila samtidigt som de håller sig med högre nivåer av mänsklig utveckling och lägre ojämlikhet.
Detta beror på deras förmåga att mer jämlikt fördela såväl bördorna som fördelarna som kommer med handelschocker, till stor del med hjälp av välfärds- och arbetsmarknadsinstitutioner som inte helt urholkats under de senaste årtiondenas ”liberaliserande” reformer.
USA saknar helt enkelt de institutioner och den politik som skulle ha tillåtit landet att upprätthålla dessa nivåer av ”förfördelning och omfördelning” under avindustrialiseringsvågen som började på 1970-talet, när man beslutade att avveckla det efterkrigssystem som hade slutat tjäna USA:s intressen ekonomiskt. Trenden accelererades under 1980- och 90-talen, när stora delar av välfärdssystemet revs upp, vilket resulterade i den fattigdom och osäkerhet som i dag präglar landets enorma tjänstesektor.
Även om tullarna är ett förnekande av den amerikanska politiska ekonomins karaktär, är de också ett logiskt uttryck för den. Ett iögonfallande kännetecken för den amerikanska ekonomin är det stora inflytande som rovgiriga professionella mellanhänder har över marknaden i viktiga sektorer såsom sjukvård, juridik, finans och utbildning. I förhållande till sina motsvarigheter i andra länder är deras ränteinkomster mycket högre och säkrare. I ett sådant sammanhang är det lätt att se tullar inte bara som ett geopolitiskt spelkort – och än mindre som en universallösning för återindustrialisering – utan som ett sätt att skapa nya ränteinkomster för politiska allierade på hemmaplan.
Ett sådant system av plundring och utdelning finns redan på det militärindustriella området. Men till skillnad från försvarsupphandlingar är ”exekutivt beordrade tullar” beroende av rörig kongresspolitik. Genom att skapa en ny arena för oligarkisk maktkamp och politisk korruption ger de presidenten makten att disciplinera och belöna mäktiga inhemska och internationella aktörer, inte minst genom att bevilja tullbefrielse.
Handelshinder riskerar inte bara att slå hårdast mot de svagaste hushållen – de kan också gynna redan giriga delar av det amerikanska kapitalet och ge ännu mer makt åt en regering som styrs av och för de allra rikaste.
I stället för att lösa de ekonomiska och politiska problemen verkar den här handelsstrategin snarare vara utformad för att förvärra dem. Som världens rikaste land skulle USA kunna fördela sitt välstånd mycket mer rättvist. Men utan en stark politisk rörelse som kräver en mer hållbar och jämlik tillväxt, kommer synen på ekonomin som ett nollsummespel och de allt mer aggressiva ekonomiska strategierna att fortsätta – tills det inte längre går.
För att låna ett uttryck från ekonomen Herbert Stein: det som är ohållbart kan inte hålla i längden.
Artikeln är tidigare publicerad i Jacobin
Översättning: Jonas Elvander
