I sin första våg av exekutiva ordrar drog sig president Donald Trump för att införa tullar mot USA:s viktigaste handelspartner. Men efter hot om att förtulla datorchip, läkemedel och stål, införde han i förra veckan tariffer på 25 procent mot Mexiko och Kanada samt 10 procent för kinesiska varor. I Kanadas och Mexikos fall har de skjutits upp en månad efter förhandlingar.
Trump vann valet på löften om att lösa människors ekonomiska nöd, bland annat genom att införa handelshinder. Han ser den minskande sysselsättningen inom industrin som roten till landets illamående, och handeln – särskilt med Kina – som den främsta drivkraften bakom nedgången. Denna kristeori har stöd på båda sidor.
Samförståndet bekräftas av att Biden på trumpskt manér kombinerade nationalistisk politik för säkerhet och industri med handelsrestriktioner med syfte att hämma Kinas fortsatta tekniska utveckling.
Politiken bygger dock på en förvirrad ekonomisk analys, och riskerar snarare att förvärra problemen den är avsedd att lösa.
Trumps handelspolitik bygger på en befogad oro: USA har länge dragits med dubbla underskott – både i statsbudgeten och i bytesbalansen, alltså skillnaden mellan import och export.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!