Inrikes 10 februari, 2025

Humor utan krockkudde

Martin Arnell och Gustav Bennegård kommer båda från västkusten, och blev vänner på Stockholms filmskola. Foto: Lisa Mattisson.

Flamman träffar humorgruppen Freudian Slip Productions, och återvänder till en tio år gammal debatt med Liv Strömquist och Kristoffer Svensson, för att ställa en evig fråga – får man skämta om allt?

– Hur säger man burn på västgötska? Burn. Börn. Böörn.

Martin Arnell gör dialektala utfall iförd bandana och skinnjacka. Bredvid sig har han parhästen Gustav Bennegård i skinnväst och mittbena. De tillhör ett bensindrivet gatugäng som i ett parkeringsgarage möter sina naturliga fiender.

– Är ni elbilsgänget? Har ni symöte eller?

Bensinkillarna skrattar hånfullt och highfivear.

– Det är bäst att ni tar det lugnt. Ni ska väl ändå sova i väntan på att elbilarna laddat klart.

Humorduon Martin Arnell och Gustav Bennegård kallar sig Freudian Slip Productions, och har lånat ett parkeringsgarage i norra Stockholm för att spela in en reklamfilm för elbilsfirman Carla. I scenen målar de upp konflikten mellan drivmedlen som ett identitetspolitiskt krig mellan självgoda stadsbor och manschauvinistiska fossiler.

Under lunchpausen med skådespelare och tekniker på ett näraliggande thaihak pratar vi om det märkliga i att just Elon Musk är chef för ett företag som förknippas med den gröna omställningen.

Foto: Lisa Mattisson.

– Det var nog inte för att rädda klimatet som han grundade Tesla, anmärker komikern Philip Kullgren.

– Klimatvinsten äts upp av att bilar hela tiden blir större och kräver mer resurser, fortsätter han.

Trots att vi är här för att prata om humor glider samtalen oundvikligen över i världshändelser. Det gör även duons virala sketcher i sociala medier. Där har de skämtat om känsliga ämnen som radikalfeminism, porr och gängvåld – men också bolagsskolor, nazister och Östermalmsbor.

Så länge det är roligt och intelligent, menar de, kan man skoja om allt.

När jag besöker dem i Martin Arnells föräldrars övernattningslägenhet på Kungsholmen, som skymtas i flera av sketcherna, möts jag av intensiv trevnad och ett stort fat med krämiga bullar. Jag känner mig som en exotisk papegoja som flugit in genom fönstret, och gjort dem lika delar nyfikna och livrädda.

– Det är som att det kommer den här journalisten… vänta, skriver du nu?

Jag avbryter knapprandet på datorn och Martin Arnell skrattar. Kanske bläddrar han inombords mellan alla klipp som har skojat med störiga vänsterjournalister. I en SVT-parodi heter mötesrummen Södermalm, Ekokammaren eller Miljöpartiet – där ”alla har lika lågt i tak”.

Läs mer

Men trots de virala framgångarna har duon aldrig blivit intervjuade tidigare – utöver två kortisar i Cafe 2017 och högertidningen Nyheter Idag 2019. De frågar om jag tycker att de verkar för inkorrekta för kulturetablissemanget. Jag svarar att jag visserligen anat en lutning, då de vågar ta sig an ämnen som vänstern varit mer försiktig med, som hederskultur och islamism. Men att de ändå riktar pikarna åt de flesta håll.

Och som sagt, så länge det är kul.

Jag anar en kvardröjande misstänksamhet och säger att jag spelat upp deras skämttrailer ”Metoo – the movie” för min kollega Paulina Sokolow på lunchen, som är ett tidigare toppnamn inom Feministiskt initiativ. Där gör en grupp kollegor uppror för att de inte längre får ofreda kvinnor. Hennes omdöme: ”Det där är ju en feministisk sketch.”

Foto: Lisa Mattisson.

Båda pustar ut.

De säger att de inte vill spekulera i hur deras ämnesval har påverkat möjligheterna att bli upplockade av SVT Humor, men uttrycker ändå viss kritik.

– Folk som jobbar inom kultur tenderar att vara mer vänster, därför finns det en risk för likriktning på ställen som SVT Humor. Då har kanske satir vi gjort om vänstern varit till vår nackdel, säger Martin Arnell.

– Men vi tycker inte om att prata om det heller, för risken finns att folk placerar oss i ett fack, att vi tros ha en åsikt vi inte har bara för att vi närmar oss något känsligt, fyller Gustav Bennegård i.

– Vi gör alltid research och tänker igenom ämnet noga för att inte ångra oss efteråt. Därför har vi inte varit så oroliga för negativa reaktioner från tittarna, utan mest för att försämra våra chanser att få en humorserie eller filmstöd i framtiden, säger Martin Arnell.

Duon träffades 2009 på Stockholms filmskola, och upptäckte snabbt att de båda kom från västkusten och älskade samma humor. De närde också en gemensam dröm, om att skapa en tv-serie i samma stela stil som brittiska The office, som utspelar sig på ett pappersföretag med en megaloman chef spelad av Ricky Gervais.

Efter att ha fått nej på två humorserier i SVT började de lägga ut sketcher direkt på Youtube, där huvudfigurerna inte sällan har samma skeva självuppfattning.

Vi ser oss inte som politiska, om vi har uppfattats göra lite mer högersatir än andra är det nog för att den mesta satiren är vänster.

De mest visade filmerna på Youtube har mer än en miljon spelningar, däribland ”Porrspelet” som släpptes för två år sedan, där pojkvännen Åke visar sig kunna lite för mycket om obskyra sexklipp i frågetävlingen ”Allt eller inget” med sin partner Ingmarie. Mest populärt är ”Nazist söker fru”, där en högerextremist deltar i en lyxig tv-produktion med drömmen om att ”hitta någon att dela hatet med”, som har två miljoner visningar på både Youtube och Facebook.

– Vi hade först en idé om en reklam för ”Ariska elitsinglar” eftersom vi tyckte det var kul att några som gick på dejt gnabbades om huruvida man skulle repatriera adopterade eller inte, för att kombinera det mjuka kärleksgnabbandet med den hårda nazistiska ideologin, säger Gustav Bennegård.

För att ha råd att lägga tid på filmkarriären arbetade Martin Arnell på Systembolaget, och Gustav Bennegård som boendestödjare inom socialpsykiatrin.

– Vi jobbade halvtid och var fattiga i tio år, levde på 10 000 i månaden. Det var ganska hårt, man gör en del uppoffringar, säger Martin Arnell.

För några år sedan, i samband med Tiktoks lansering, ökade möjligheterna för klipp på Instagram att bli virala vilket ledde till att de för två år sedan skiftade fokus från sketcher på Youtube till lite kortare och enklare sketcher på Instagram. Där finns också företag som vill skapa virala reklamvideor, och de började snart få kontakt med fler företag.

Foto: Lisa Mattisson.

De klippte om sketcherna till stående format och började göra reklam för entrémattor och nu även elbilar. Den första filmen för Carla heter ”Teslasekten” och skildrar en underjordisk mansrörelse som ses i tvättstugan för att dyrka Elon Musk.

Snart märkte duon att självanpassaning efter företagen var ett minst lika stort hinder för frispråkighet.

– Gör man satir om känsliga ämnen så verkar inte företagen tycka att det är lika säkert för varumärket. Så det är svårt att ta sig an känsliga ämnen och satir, och samtidigt tjäna pengar på det. Därför blir humorn på nätet som måste passa företagen utslätad. Där kan SVT Humor ha en viktig uppgift, säger Gustav Bennegård.

– Där borde man ju kunna experimentera, ha mer frihet att testa gränser. De kan ju stå upp för det obekväma, men gör det inte i tillräckligt stor utsträckning. säger Gustav Bennegård och Martin Arnell fyller i:

– Det är svårt att veta vad som gäller enligt SVT. Vad är mångfald? Att skoja om hederskultur tycker jag bidrar med variation för att det sticker ut. Sedan borde en sketch som driver med SVT kunna passa in där också. Vi gillar ju public service i grunden, och vårt mål har alltid varit att få in humor där.

Å ena sidan utslätade sociala medier-klipp som ska tillfredsställa företagsintressen. Å andra sidan en ängslig humorvärld där alla kämpar om fåtalet betalda jobb i public service. Är det därför humorn har tappat mark i offentligheten – eller är vi bara för arga på varandra för att skratta?

I februari 2015, för precis tio år sedan, skrev Ivar Arpi ett långt reportage i magasinet Neo som kritiserade humorn i Sveriges Radio P3 för att vara alltför vänster. Och nog har även det numera nedlagda humorprogrammet ”Tankesmedjan” varit en karriärkatapult för vänsterprofiler som Liv Strömquist, Nanna Johansson och Ola Söderholm. Den sistnämnda förklarade saken så här för Ivar Arpi:

– [V]änstern drömmer om en annan värld på något sätt. Att vi tillsammans ska göra något. Men att vara höger eller liberal, det är väl lite grann att inte ha en sådan messiansk syn på politiken.

Liv Strömquist fyllde i:

– I dag om man är en ung, hipp tjej så ska man vara feminist. När jag började på P3, då ansågs feminism mer som ett särintresse. Nu är det mer en allmän ungdomskultur.

Framåtblick. Liv Strömquist saknar inte det tidiga 10-talets vänsterhumor. Foto: Marta Perez/EPA.

I reportaget skymtades även Kalle Lind, som samma år släppte boken Högerhumor där han invände att det finns en lång tradition av konservativa skämtare. Redogörelsen tar dock slut på 1990-talet, så tesen om humorvärldens progressiva era (2000–2015) verkade hålla. Inte minst som biohumorn under denna era dominerades av progressiva humorister från USA, som regissören Adam McKay med skådisar som Will Ferrell, medan nyheterna presenterades av skojfriska nyhetsankare som Jon Stewart och Stephen Colbert.

I dag är det högern som vill fjutta eld på världen.

Så vad händer då med beskrivningen som Ivar Arpi och Ola Söderholm var överens om – att politisk humor domineras av den som är mest samhällskritisk?

Mycket riktigt verkar Hollywoods humormaskineri ha tappat gnistan, medan högerskämtare som Joe Rogan, och i Sverige möjligen Aron Flam och Jens Ganman, har skapat egna strukturer utanför mittfåran. Dessutom har en viss sorts internethumor varit central för högerpopulismens frammarsch.

I dag tycks fler komiker vara mer öppna med högersynpunkter. Redan 2016 släppte komikern Thomas Järvheden videon ”Kasta sten”, en drift med vänsterns förmåga att skylla varje enskild bilbrand på strukturer, som blev hyllad av både Avpixlat och Nordfront. I fjol gav Tobias Persson ut satirboken En rak vänster! Den lilla röda ordboken tillsammans med psykologen David Eberhard.

Jag ringer upp Liv Strömquist, som beskriver Ivar Arpis artikel som en ”tidskapsel”. Hon bekräftar än en gång hans tes om att det en viss sorts vänsterhumor dominerade då.

Jag är ju vänster på riktigt, och då vill man att politik ska förändra någonting, vilket det där vänsterprojektet inte gjorde.

– Jag gjorde feministisk satir mot alliansregeringen i mina böcker, och då var det inte så många som gjorde det åt andra hållet. Å andra sidan går det i vågor vad som känns nyskapande och roligt, säger hon och avbryts kort.

– Hej, lilla gumman, hur är det med dig? Åh…

I bakgrunden hörs hennes sjuka (och mammiga) dotter, samt hennes kille Ola Söderholm som mumlar åt barnet att komma.

Liv Strömquist skrattar rakt ut när jag frågar om hon saknar den tiden.

– Jag är ju vänster på riktigt, och då vill man att politik ska förändra någonting, vilket det där vänsterprojektet inte gjorde. Vad ska man tänka: ”Åh, jag önskar att Kakan fortfarande jobbar på P3!” Vi måste väl drömma om mer än så?

Inte minst är hon kritisk till den stundtals hånfulla tonen.

– På 90-talet sade unga och coola människor på Nöjesguiden att ”om ni inte lyssnar på de här indiebanden är ni efterblivna”. Sedan bytte man ut musiken mot politik, och då gällde det att säga rätt ord och kunna varje teori. Det var samma elitistiska popattityd, som säkert var kul för de inblandade, men det är ju inte någon inbjudande masspolitik.

Men många av de humorister som kastades ut ur offentligheten svarade med att skapa egna strukturer.
När New York Times avslöjade att den amerikanska komikern Louis C.K. onanerat inför humorkollegor, ibland utan medgivande, förlorade han flera uppdragsgivare inom både scen och tv. I dokumentären Sorry/not sorry (2024) framkommer det att han i stället byggt upp en egen trogen publik som köper biljetter direkt från honom. I filmen skämtar han också om sitt agerande: ”Jag gillar att runka och jag ogillar att vara ensam.”

Men Louis CK:s problem kanske främst är att han blivit tråkigare, sedan han började klaga över offentlighetens låga takhöjd. Samma kontrast skymtas i Anthony Jeselniks humorspecial ”Thoughts and prayers” (2015) från samma era, med en utsökt mörk första hälft, som därefter urartar i en klagosång om censur. En annan som fastnat i gnällfällan är en av världens minst tystade människor, Ricky Gervais.

Kristoffer ”Kringlan” Svensson, en av ”Tankesmedjan”-talangerna som snarare lutade högerut, blev själv utkastad från alla sammanhang 2015 efter ett sexistiskt påhopp på Åsa Linderborg i en podd. Han svarade med att bygga upp ett alternativt imperium med poddplattformen Under produktion, där både Liv Strömquists och Ola Söderholms poddar ligger.

Oknäppt. Komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson hoppas komma in
i etablissemangsvärmen igen. Foto: Roger Turesson/DN/TT.

Nu har han i en essä i Dagens Nyheter, med rubriken ”Jag känner mig som en knöl på ståuppens elefanttestikel”, förklarat att han vill in i värmen igen (23/1). I vår är han aktuell med föreställningen ”En modern gentleman” på Scalateatern, där han förklarar hur det kändes att ligga före och bli deplattformerad innan metoo.

Nu beskriver han händelsen som det bästa som hänt.

– Jag skäms över incidenten, men är glad för konsekvenserna. Det har varit nyttigt för mig att vara utanför allting, och bygga upp ett annat sätt att leva och göra saker på. Jag tror att det var Horace Engdahl som sade det, när det blåste om Akademien, att en kniv mot strupen är vitaliserande. Att man får ett annat perspektiv när man står utanför. Det kan vara svårt att förstå orättvisorna i kulturpolitiken när man själv lever på stöd.

I dag tror han att public service-kanalerna har blivit bättre på att ta in talang från alla politiska kanter.

– Det var en slagsida åt vänster, men inte nu längre. Det finns en historisk skuld i bakgrunden men SVT har gjort bot, och är rätt noggranna nu.

Han säger att han själv tillhörde dem som njöt av att driva med vänstern, men att sådan humor nu känns ute.

– Det kanske kändes piggt för tio år sedan att skoja med blåhåriga miljöpartister, men i dag är det bara gubbigt och ofräscht att skämta om woke. De är så långt från makten.

Han säger också att han saknar den progressiva erans experimentlusta.

– Även om jag var en av dem som hånade, så har något gått förlorat också. Det är roligt att Sverige var så experimentellt, oavsett om det gäller koreansk mat eller hur många kön det kan finnas. Men om den tidens sociala ingenjörskonst hoppade på trender för snabbt, styrs vi i dag av en gubb-borgerlighet där allt sker av nödvändighet. Det finns aldrig några svar, det är alltid bara därför. Den makten känns tristare, mindre spänstig.

Även denna intervju avbryts av ett barn som bryter in och ropar, och hans partner Anna Björklund säger åt honom att lägga på.

Kommers. För att finansiera sina humorfilmer har Freudian Slip Productions börjat göra reklamsamarbeten, här med elbilsföretaget Carla. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag är arg på dig nu, säger hon.

– Men måste du måla den där stolen precis nu? försöker Kristoffer.

Han smyger ut ur lägenheten för att runda av. Han säger att när mycket av humorn har flyttat ut på nätet har högern blivit mer dominant.

– Vänstern har ju legat efter, för att man har varit van att jobba inom institutionerna. Får man göra radio i P3 så kanske man inte hoppar på poddar. Så vänstern är inte van att göra allt själv. Sedan är internet mer höger. Om vi går till internets barndom så var ju det första man gjorde att läsa anarkisternas handbok, eller lära sig göra hasch av bananskal.

Liv Strömquist håller med Kristoffer Svensson om att högern nu är lika förutsägbar som popvänstern var då.

– Det här med att banka på den döda hästen ”woke” i hundra år, det är absurt att de bara fortsätter.

Hon säger att även den nya radikalhögern har använt humorn som verktyg, men på ett annat sätt.

– På [nätforumet] 4chan var det ju ett skämt från början att Trump skulle vinna första gången. De hade en nihilistisk och gränslös humor, där inget spelar någon roll. ”Fan vad sjukt om Trump vann!” Så försöker de ändå driva igenom det och göra valpropaganda för honom. Det är ju ett gränsland mellan skoj och allvar, som vi också såg vid stormningen av Kapitolium. För vissa var det ett skämt, för andra en revolution. Så det är ju humor med verkliga konsekvenser.

Under fotosessionen skojkivas Gustav Bennegård och Martin Arnell.

– Nu har det varit lite väl mycket fokus på Gustav.

Mellan poserna förklarar de att de inte har några politiska mål. Det handlar ofta om att skoja med dem som styr över samtalet, inte sällan ett känsligt etablissemang.

– Det kändes mer spännande att driva med vänstern för några år sedan. Men i dag har samhället förändrats och det är lite högre i tak. Skillnaden är att de som gjorde vänstersatir fick göra det i public service medan högersatiren har tvingats hålla till på Youtube, säger Martin och Gustav fyller i:

Foto: Lisa Mattisson.

– Vi ser oss inte som politiska, om vi har uppfattats göra lite mer högersatir än andra är det nog för att den mesta satiren är vänster.

Så vad kan man skoja om nu? Martin Arnell funderar ett par sekunder.

– Jag vet inte. Kan inte du berätta?

Jag frågar om de har strukit några idéer för att de var för vågade. De nämner ett inslag om en misslyckad pedofil.

– Barnen är kaxiga, säger att han måste ge dem mobilen först. Då behåller de den för att utpressa honom och kräva olika tjänster, förklarar Martin Arnell.

Läs mer

– Vi funderar på att släppa mörkare sketcher igen och stoppa undan dem på Youtube. Jämfört med Instagram har företagen inte lika bra koll på vad som händer där, säger Gustav Bennegård och fortsätter:

– Just nu skriver vi på några filmidéer som känns spännande och de sponsrade samarbetena gör att vi kan lägga ned mycket tid på sketcherna. Så just nu är vår situation mycket bättre än innan.

Men borde inte ett förändrat världsläge göra offentligheten mer öppen för humor från olika perspektiv?

Nu drömmer Freudian Slip, precis som Kristoffer Svensson, om ett genombrott i mittfåran.

– Det har blivit bättre, men det är nog samma typ av ämnen som är känsliga att driva med om du inte vill bränna broar.

Ledare 16 juli, 2025

Tror Lars Beckman att Bonnier styr medierna?

Mediekritiker. Lars Beckman antyder att Bonnier News styr den svenska nyhetsrapporteringen om migrationsminister Johan Forssell.

Lars Beckman riktar återigen udden mot Bonnier News, den här gången med anklagelser om att de styr bevakningen om Johan Forssells son. Det är skamligt att Moderaterna accepterar sådana konspirationsteorier, skriver Leonidas Aretakis.

Sedan Expo avslöjade att en nära anhörig till en svensk minister – vilket visade sig vara migrationsminister Johan Forssell – var aktiv i etnonationalistiska grupper, har högerns förnekelsefabrik pressats till gränsen.

Enligt Ulf Kristersson har den anhöriga endast hamnat i ”dåligt sällskap”, trots att personen varit värvare för vit makt-gruppen Det fria Sverige, samarbetat med Nordiska motståndsrörelsen, samt gått med i nynazistiska slagsmålsklubben Aktivgrupp för att gå ”från ord till handling”.

Som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har påpekat, är detta ett förminskande av nazistiskt våld: ”Nationalsocialismen har förintelsen av Europas judar som sin yttersta, historiska konsekvens och antisemitismen utgör alltjämt dess ideologiska kärna. Varje uttryck för denna ideologi är därmed ett direkt hot mot judar och andra minoriteter i Sverige, och mot vårt öppna, demokratiska samhälle.”

Men statsministern är inte ensam om att tona ned organiserad nazism.

”Det är verkligen riktigt uselt” att ”jaga ett barn i syfte att komma åt en förälder politiskt”, skrev justitieminister Gunnar Strömmer på Instagram. Widar Andersson på Norrköpings Tidningar påstår att sonen endast ”ägnat sig åt högerextrema aktiviteter på sociala medier” – trots uppgifter om både klistermärken och stridsträning.

Men att framställa det som att de styr andra medier korsar en gräns – inte minst när han gör det med syfte att spela ned hotet från den antisemitiska vit makt-rörelsen.

Värst formulerade sig dock Gävlemoderaten Lars Beckman. På X skrev han: ”Det bestående intrycket av veckan blev alltså att Bonnier News ägda medier [sic] inte tvekade att använda ett minderårigt barn för att komma åt borgerliga politiker.”

I ett annat inlägg utvecklade han tanken: ”Den röda linjen som medierna – drivna av Bonnier News publikationer – passerade måste självklart få konsekvenser i möjligheten att få skadestånd för enskilda.”

Varför pekar Lars Beckman ut just Bonnier News? Grävet gjordes av Expo. TV4, som först konfronterade ministern, ägs av Schibsted. Och nyheten har även plockats upp av internationella medier som BBC, The Guardian och Euronews.

Men Lars Beckman är ofta noga med att påpeka att just Bonnier News äger tidningar som han kritiserar, inte sällan lokaltidningarna Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Det är inte konstigt att diskutera den mediekoncentration som gör att de plockar hem överlägset mest presstöd (250 miljoner). Men att framställa det som att de styr andra medier korsar en gräns – inte minst när han gör det med syfte att spela ned hotet från den antisemitiska vit makt-rörelsen.

Det är inte första gången. När Expo 2020 rapporterade om en högerextrem bokmässa som besöktes av skogsmiljardären Karl Hedin (7/8 2020), rusade Lars Beckman till försvar: ”I ett öppet fritt demokratiskt samhälle så måste olika röster få komma till tals.”

Även den gången fick han kritik från SKMA, då han ”ingenting har att säga om de olika röster som det här i flera fall handlar om – individer som sprider vit makt-propaganda, judehat, islamofobi – och i stället angriper demokratisk kritik och rapportering kring ett högerextremt arrangemang” (9/8 2020).

När tre hakkorsbanderoller hängdes upp över Essingeleden i april skrev Beckman: ”Har palestinierna satt upp dem?” Utöver den öppna rasismen mot palestinier, visar uttalandet enligt SKMA hur ”nazism och antisemitism inte tas på allvar och i stället används som politiskt slagträ”.

Visst finns ett relevant samtal att ha om mediehanteringen, och jag tycker att mediernas försikthet att namnpublicera hedrar dem. Det handlar givetvis inte om att skydda en minister, utan en minderårig. Om politikerbarn blir föremål för kritisk rapportering nu, kommer den principen även att gälla vänsterpolitiker, då barns rättigheter inte styrs av föräldrarnas ideologi. Är alla beredda på det?

Men den diskussionen går att föra utan att förmildra våldsbejakande nazism, och utan att låta mediekritiken glida över i konspirationsteorier.

Den märkliga fixeringen vid Bonnier har djupa historiska rötter, som Lars M. Andersson visar i sin studie av den svenska nazisttidningen Hammaren på 30-talet. Tanken dyker också ständigt upp hos sverigedemokrater med sympatier längre högerut. 2016 blev riksdagsledamoten Anna Hagwall utesluten ur SD efter att ha föreslagit slopat presstöd för att minska Bonniers makt, samt föreslagit att ingen ”etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media”.

Med tanke på denna historia, och den antisemitism som alltjämt finns i Sverige både till höger och vänster, borde Moderaterna vässa sin mediekritik. Inte minst som det enda Lars Beckman verkar prenumerera på är ifrågasättanden från SKMA.

Men att partiet skulle agera mot den frispråkige Gävlebon efter alla år verkar otroligt. Ulf Kristersson har väl bara hamnat i dåligt sällskap.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 15 juli, 2025

SD-politikern om nazistgruppen: ”Heja Aktivklubb!”

Christina Nilsson är kommunpolitiker i Kinda och tidigare ersättare i riksdagen. I Bulletin och på X hyllar hon nazistnätverket Aktivklubb. Foto: Skärmdump/Riksdagen.

Kommunpolitikern Christina Nilsson ifrågasätter Säpos bedömning av gruppen som högerextrem och våldsbejakande – och hyllar aktivklubbarnas tillväxt i Europa.

I en ny debattartikel i Bulletin uttrycker sverigedemokraten Christina Nilsson stöd för den nynazistiska organisationen Aktivklubb. 

”Vad jag har kunnat utröna älskar de sitt land och vill kunna känna stolthet över detta land och sin härkomst utan att ständigt få skit för det”, skriver hon som svar på Säpos beskrivning av gruppen som rasideologisk.

Aktivklubbar växer i Europa, enligt SÄPO. Bra, säger jag

Nilsson är tidigare ersättare i riksdagen, och i dag ledamot i kommunfullmäktige i östgötska Kinda. I artikeln går hon igenom Säpos beskrivning av gruppen punkt för punkt, och kritiserar deras bedömningar av gruppen som våldsbejakande och högerextrem. Hon välkomnar hon också att män organiserar sig tillsammans i ett ”överfeminiserat och känslostyrt samhälle”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)