Inrikes 10 februari, 2025

Humor utan krockkudde

Martin Arnell och Gustav Bennegård kommer båda från västkusten, och blev vänner på Stockholms filmskola. Foto: Lisa Mattisson.

Flamman träffar humorgruppen Freudian Slip Productions, och återvänder till en tio år gammal debatt med Liv Strömquist och Kristoffer Svensson, för att ställa en evig fråga – får man skämta om allt?

– Hur säger man burn på västgötska? Burn. Börn. Böörn.

Martin Arnell gör dialektala utfall iförd bandana och skinnjacka. Bredvid sig har han parhästen Gustav Bennegård i skinnväst och mittbena. De tillhör ett bensindrivet gatugäng som i ett parkeringsgarage möter sina naturliga fiender.

– Är ni elbilsgänget? Har ni symöte eller?

Bensinkillarna skrattar hånfullt och highfivear.

– Det är bäst att ni tar det lugnt. Ni ska väl ändå sova i väntan på att elbilarna laddat klart.

Humorduon Martin Arnell och Gustav Bennegård kallar sig Freudian Slip Productions, och har lånat ett parkeringsgarage i norra Stockholm för att spela in en reklamfilm för elbilsfirman Carla. I scenen målar de upp konflikten mellan drivmedlen som ett identitetspolitiskt krig mellan självgoda stadsbor och manschauvinistiska fossiler.

Under lunchpausen med skådespelare och tekniker på ett näraliggande thaihak pratar vi om det märkliga i att just Elon Musk är chef för ett företag som förknippas med den gröna omställningen.

Foto: Lisa Mattisson.

– Det var nog inte för att rädda klimatet som han grundade Tesla, anmärker komikern Philip Kullgren.

– Klimatvinsten äts upp av att bilar hela tiden blir större och kräver mer resurser, fortsätter han.

Trots att vi är här för att prata om humor glider samtalen oundvikligen över i världshändelser. Det gör även duons virala sketcher i sociala medier. Där har de skämtat om känsliga ämnen som radikalfeminism, porr och gängvåld – men också bolagsskolor, nazister och Östermalmsbor.

Så länge det är roligt och intelligent, menar de, kan man skoja om allt.

När jag besöker dem i Martin Arnells föräldrars övernattningslägenhet på Kungsholmen, som skymtas i flera av sketcherna, möts jag av intensiv trevnad och ett stort fat med krämiga bullar. Jag känner mig som en exotisk papegoja som flugit in genom fönstret, och gjort dem lika delar nyfikna och livrädda.

– Det är som att det kommer den här journalisten… vänta, skriver du nu?

Jag avbryter knapprandet på datorn och Martin Arnell skrattar. Kanske bläddrar han inombords mellan alla klipp som har skojat med störiga vänsterjournalister. I en SVT-parodi heter mötesrummen Södermalm, Ekokammaren eller Miljöpartiet – där ”alla har lika lågt i tak”.

Läs mer

Men trots de virala framgångarna har duon aldrig blivit intervjuade tidigare – utöver två kortisar i Cafe 2017 och högertidningen Nyheter Idag 2019. De frågar om jag tycker att de verkar för inkorrekta för kulturetablissemanget. Jag svarar att jag visserligen anat en lutning, då de vågar ta sig an ämnen som vänstern varit mer försiktig med, som hederskultur och islamism. Men att de ändå riktar pikarna åt de flesta håll.

Och som sagt, så länge det är kul.

Jag anar en kvardröjande misstänksamhet och säger att jag spelat upp deras skämttrailer ”Metoo – the movie” för min kollega Paulina Sokolow på lunchen, som är ett tidigare toppnamn inom Feministiskt initiativ. Där gör en grupp kollegor uppror för att de inte längre får ofreda kvinnor. Hennes omdöme: ”Det där är ju en feministisk sketch.”

Foto: Lisa Mattisson.

Båda pustar ut.

De säger att de inte vill spekulera i hur deras ämnesval har påverkat möjligheterna att bli upplockade av SVT Humor, men uttrycker ändå viss kritik.

– Folk som jobbar inom kultur tenderar att vara mer vänster, därför finns det en risk för likriktning på ställen som SVT Humor. Då har kanske satir vi gjort om vänstern varit till vår nackdel, säger Martin Arnell.

– Men vi tycker inte om att prata om det heller, för risken finns att folk placerar oss i ett fack, att vi tros ha en åsikt vi inte har bara för att vi närmar oss något känsligt, fyller Gustav Bennegård i.

– Vi gör alltid research och tänker igenom ämnet noga för att inte ångra oss efteråt. Därför har vi inte varit så oroliga för negativa reaktioner från tittarna, utan mest för att försämra våra chanser att få en humorserie eller filmstöd i framtiden, säger Martin Arnell.

Duon träffades 2009 på Stockholms filmskola, och upptäckte snabbt att de båda kom från västkusten och älskade samma humor. De närde också en gemensam dröm, om att skapa en tv-serie i samma stela stil som brittiska The office, som utspelar sig på ett pappersföretag med en megaloman chef spelad av Ricky Gervais.

Efter att ha fått nej på två humorserier i SVT började de lägga ut sketcher direkt på Youtube, där huvudfigurerna inte sällan har samma skeva självuppfattning.

Vi ser oss inte som politiska, om vi har uppfattats göra lite mer högersatir än andra är det nog för att den mesta satiren är vänster.

De mest visade filmerna på Youtube har mer än en miljon spelningar, däribland ”Porrspelet” som släpptes för två år sedan, där pojkvännen Åke visar sig kunna lite för mycket om obskyra sexklipp i frågetävlingen ”Allt eller inget” med sin partner Ingmarie. Mest populärt är ”Nazist söker fru”, där en högerextremist deltar i en lyxig tv-produktion med drömmen om att ”hitta någon att dela hatet med”, som har två miljoner visningar på både Youtube och Facebook.

– Vi hade först en idé om en reklam för ”Ariska elitsinglar” eftersom vi tyckte det var kul att några som gick på dejt gnabbades om huruvida man skulle repatriera adopterade eller inte, för att kombinera det mjuka kärleksgnabbandet med den hårda nazistiska ideologin, säger Gustav Bennegård.

För att ha råd att lägga tid på filmkarriären arbetade Martin Arnell på Systembolaget, och Gustav Bennegård som boendestödjare inom socialpsykiatrin.

– Vi jobbade halvtid och var fattiga i tio år, levde på 10 000 i månaden. Det var ganska hårt, man gör en del uppoffringar, säger Martin Arnell.

För några år sedan, i samband med Tiktoks lansering, ökade möjligheterna för klipp på Instagram att bli virala vilket ledde till att de för två år sedan skiftade fokus från sketcher på Youtube till lite kortare och enklare sketcher på Instagram. Där finns också företag som vill skapa virala reklamvideor, och de började snart få kontakt med fler företag.

Foto: Lisa Mattisson.

De klippte om sketcherna till stående format och började göra reklam för entrémattor och nu även elbilar. Den första filmen för Carla heter ”Teslasekten” och skildrar en underjordisk mansrörelse som ses i tvättstugan för att dyrka Elon Musk.

Snart märkte duon att självanpassaning efter företagen var ett minst lika stort hinder för frispråkighet.

– Gör man satir om känsliga ämnen så verkar inte företagen tycka att det är lika säkert för varumärket. Så det är svårt att ta sig an känsliga ämnen och satir, och samtidigt tjäna pengar på det. Därför blir humorn på nätet som måste passa företagen utslätad. Där kan SVT Humor ha en viktig uppgift, säger Gustav Bennegård.

– Där borde man ju kunna experimentera, ha mer frihet att testa gränser. De kan ju stå upp för det obekväma, men gör det inte i tillräckligt stor utsträckning. säger Gustav Bennegård och Martin Arnell fyller i:

– Det är svårt att veta vad som gäller enligt SVT. Vad är mångfald? Att skoja om hederskultur tycker jag bidrar med variation för att det sticker ut. Sedan borde en sketch som driver med SVT kunna passa in där också. Vi gillar ju public service i grunden, och vårt mål har alltid varit att få in humor där.

Å ena sidan utslätade sociala medier-klipp som ska tillfredsställa företagsintressen. Å andra sidan en ängslig humorvärld där alla kämpar om fåtalet betalda jobb i public service. Är det därför humorn har tappat mark i offentligheten – eller är vi bara för arga på varandra för att skratta?

I februari 2015, för precis tio år sedan, skrev Ivar Arpi ett långt reportage i magasinet Neo som kritiserade humorn i Sveriges Radio P3 för att vara alltför vänster. Och nog har även det numera nedlagda humorprogrammet ”Tankesmedjan” varit en karriärkatapult för vänsterprofiler som Liv Strömquist, Nanna Johansson och Ola Söderholm. Den sistnämnda förklarade saken så här för Ivar Arpi:

– [V]änstern drömmer om en annan värld på något sätt. Att vi tillsammans ska göra något. Men att vara höger eller liberal, det är väl lite grann att inte ha en sådan messiansk syn på politiken.

Liv Strömquist fyllde i:

– I dag om man är en ung, hipp tjej så ska man vara feminist. När jag började på P3, då ansågs feminism mer som ett särintresse. Nu är det mer en allmän ungdomskultur.

Framåtblick. Liv Strömquist saknar inte det tidiga 10-talets vänsterhumor. Foto: Marta Perez/EPA.

I reportaget skymtades även Kalle Lind, som samma år släppte boken Högerhumor där han invände att det finns en lång tradition av konservativa skämtare. Redogörelsen tar dock slut på 1990-talet, så tesen om humorvärldens progressiva era (2000–2015) verkade hålla. Inte minst som biohumorn under denna era dominerades av progressiva humorister från USA, som regissören Adam McKay med skådisar som Will Ferrell, medan nyheterna presenterades av skojfriska nyhetsankare som Jon Stewart och Stephen Colbert.

I dag är det högern som vill fjutta eld på världen.

Så vad händer då med beskrivningen som Ivar Arpi och Ola Söderholm var överens om – att politisk humor domineras av den som är mest samhällskritisk?

Mycket riktigt verkar Hollywoods humormaskineri ha tappat gnistan, medan högerskämtare som Joe Rogan, och i Sverige möjligen Aron Flam och Jens Ganman, har skapat egna strukturer utanför mittfåran. Dessutom har en viss sorts internethumor varit central för högerpopulismens frammarsch.

I dag tycks fler komiker vara mer öppna med högersynpunkter. Redan 2016 släppte komikern Thomas Järvheden videon ”Kasta sten”, en drift med vänsterns förmåga att skylla varje enskild bilbrand på strukturer, som blev hyllad av både Avpixlat och Nordfront. I fjol gav Tobias Persson ut satirboken En rak vänster! Den lilla röda ordboken tillsammans med psykologen David Eberhard.

Jag ringer upp Liv Strömquist, som beskriver Ivar Arpis artikel som en ”tidskapsel”. Hon bekräftar än en gång hans tes om att det en viss sorts vänsterhumor dominerade då.

Jag är ju vänster på riktigt, och då vill man att politik ska förändra någonting, vilket det där vänsterprojektet inte gjorde.

– Jag gjorde feministisk satir mot alliansregeringen i mina böcker, och då var det inte så många som gjorde det åt andra hållet. Å andra sidan går det i vågor vad som känns nyskapande och roligt, säger hon och avbryts kort.

– Hej, lilla gumman, hur är det med dig? Åh…

I bakgrunden hörs hennes sjuka (och mammiga) dotter, samt hennes kille Ola Söderholm som mumlar åt barnet att komma.

Liv Strömquist skrattar rakt ut när jag frågar om hon saknar den tiden.

– Jag är ju vänster på riktigt, och då vill man att politik ska förändra någonting, vilket det där vänsterprojektet inte gjorde. Vad ska man tänka: ”Åh, jag önskar att Kakan fortfarande jobbar på P3!” Vi måste väl drömma om mer än så?

Inte minst är hon kritisk till den stundtals hånfulla tonen.

– På 90-talet sade unga och coola människor på Nöjesguiden att ”om ni inte lyssnar på de här indiebanden är ni efterblivna”. Sedan bytte man ut musiken mot politik, och då gällde det att säga rätt ord och kunna varje teori. Det var samma elitistiska popattityd, som säkert var kul för de inblandade, men det är ju inte någon inbjudande masspolitik.

Men många av de humorister som kastades ut ur offentligheten svarade med att skapa egna strukturer.
När New York Times avslöjade att den amerikanska komikern Louis C.K. onanerat inför humorkollegor, ibland utan medgivande, förlorade han flera uppdragsgivare inom både scen och tv. I dokumentären Sorry/not sorry (2024) framkommer det att han i stället byggt upp en egen trogen publik som köper biljetter direkt från honom. I filmen skämtar han också om sitt agerande: ”Jag gillar att runka och jag ogillar att vara ensam.”

Men Louis CK:s problem kanske främst är att han blivit tråkigare, sedan han började klaga över offentlighetens låga takhöjd. Samma kontrast skymtas i Anthony Jeselniks humorspecial ”Thoughts and prayers” (2015) från samma era, med en utsökt mörk första hälft, som därefter urartar i en klagosång om censur. En annan som fastnat i gnällfällan är en av världens minst tystade människor, Ricky Gervais.

Kristoffer ”Kringlan” Svensson, en av ”Tankesmedjan”-talangerna som snarare lutade högerut, blev själv utkastad från alla sammanhang 2015 efter ett sexistiskt påhopp på Åsa Linderborg i en podd. Han svarade med att bygga upp ett alternativt imperium med poddplattformen Under produktion, där både Liv Strömquists och Ola Söderholms poddar ligger.

Oknäppt. Komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson hoppas komma in
i etablissemangsvärmen igen. Foto: Roger Turesson/DN/TT.

Nu har han i en essä i Dagens Nyheter, med rubriken ”Jag känner mig som en knöl på ståuppens elefanttestikel”, förklarat att han vill in i värmen igen (23/1). I vår är han aktuell med föreställningen ”En modern gentleman” på Scalateatern, där han förklarar hur det kändes att ligga före och bli deplattformerad innan metoo.

Nu beskriver han händelsen som det bästa som hänt.

– Jag skäms över incidenten, men är glad för konsekvenserna. Det har varit nyttigt för mig att vara utanför allting, och bygga upp ett annat sätt att leva och göra saker på. Jag tror att det var Horace Engdahl som sade det, när det blåste om Akademien, att en kniv mot strupen är vitaliserande. Att man får ett annat perspektiv när man står utanför. Det kan vara svårt att förstå orättvisorna i kulturpolitiken när man själv lever på stöd.

I dag tror han att public service-kanalerna har blivit bättre på att ta in talang från alla politiska kanter.

– Det var en slagsida åt vänster, men inte nu längre. Det finns en historisk skuld i bakgrunden men SVT har gjort bot, och är rätt noggranna nu.

Han säger att han själv tillhörde dem som njöt av att driva med vänstern, men att sådan humor nu känns ute.

– Det kanske kändes piggt för tio år sedan att skoja med blåhåriga miljöpartister, men i dag är det bara gubbigt och ofräscht att skämta om woke. De är så långt från makten.

Han säger också att han saknar den progressiva erans experimentlusta.

– Även om jag var en av dem som hånade, så har något gått förlorat också. Det är roligt att Sverige var så experimentellt, oavsett om det gäller koreansk mat eller hur många kön det kan finnas. Men om den tidens sociala ingenjörskonst hoppade på trender för snabbt, styrs vi i dag av en gubb-borgerlighet där allt sker av nödvändighet. Det finns aldrig några svar, det är alltid bara därför. Den makten känns tristare, mindre spänstig.

Även denna intervju avbryts av ett barn som bryter in och ropar, och hans partner Anna Björklund säger åt honom att lägga på.

Kommers. För att finansiera sina humorfilmer har Freudian Slip Productions börjat göra reklamsamarbeten, här med elbilsföretaget Carla. Foto: Lisa Mattisson.

– Jag är arg på dig nu, säger hon.

– Men måste du måla den där stolen precis nu? försöker Kristoffer.

Han smyger ut ur lägenheten för att runda av. Han säger att när mycket av humorn har flyttat ut på nätet har högern blivit mer dominant.

– Vänstern har ju legat efter, för att man har varit van att jobba inom institutionerna. Får man göra radio i P3 så kanske man inte hoppar på poddar. Så vänstern är inte van att göra allt själv. Sedan är internet mer höger. Om vi går till internets barndom så var ju det första man gjorde att läsa anarkisternas handbok, eller lära sig göra hasch av bananskal.

Liv Strömquist håller med Kristoffer Svensson om att högern nu är lika förutsägbar som popvänstern var då.

– Det här med att banka på den döda hästen ”woke” i hundra år, det är absurt att de bara fortsätter.

Hon säger att även den nya radikalhögern har använt humorn som verktyg, men på ett annat sätt.

– På [nätforumet] 4chan var det ju ett skämt från början att Trump skulle vinna första gången. De hade en nihilistisk och gränslös humor, där inget spelar någon roll. ”Fan vad sjukt om Trump vann!” Så försöker de ändå driva igenom det och göra valpropaganda för honom. Det är ju ett gränsland mellan skoj och allvar, som vi också såg vid stormningen av Kapitolium. För vissa var det ett skämt, för andra en revolution. Så det är ju humor med verkliga konsekvenser.

Under fotosessionen skojkivas Gustav Bennegård och Martin Arnell.

– Nu har det varit lite väl mycket fokus på Gustav.

Mellan poserna förklarar de att de inte har några politiska mål. Det handlar ofta om att skoja med dem som styr över samtalet, inte sällan ett känsligt etablissemang.

– Det kändes mer spännande att driva med vänstern för några år sedan. Men i dag har samhället förändrats och det är lite högre i tak. Skillnaden är att de som gjorde vänstersatir fick göra det i public service medan högersatiren har tvingats hålla till på Youtube, säger Martin och Gustav fyller i:

Foto: Lisa Mattisson.

– Vi ser oss inte som politiska, om vi har uppfattats göra lite mer högersatir än andra är det nog för att den mesta satiren är vänster.

Så vad kan man skoja om nu? Martin Arnell funderar ett par sekunder.

– Jag vet inte. Kan inte du berätta?

Jag frågar om de har strukit några idéer för att de var för vågade. De nämner ett inslag om en misslyckad pedofil.

– Barnen är kaxiga, säger att han måste ge dem mobilen först. Då behåller de den för att utpressa honom och kräva olika tjänster, förklarar Martin Arnell.

Läs mer

– Vi funderar på att släppa mörkare sketcher igen och stoppa undan dem på Youtube. Jämfört med Instagram har företagen inte lika bra koll på vad som händer där, säger Gustav Bennegård och fortsätter:

– Just nu skriver vi på några filmidéer som känns spännande och de sponsrade samarbetena gör att vi kan lägga ned mycket tid på sketcherna. Så just nu är vår situation mycket bättre än innan.

Men borde inte ett förändrat världsläge göra offentligheten mer öppen för humor från olika perspektiv?

Nu drömmer Freudian Slip, precis som Kristoffer Svensson, om ett genombrott i mittfåran.

– Det har blivit bättre, men det är nog samma typ av ämnen som är känsliga att driva med om du inte vill bränna broar.

Inrikes/Nyheter 31 oktober, 2025

Vänsterpris till kontroversiell skribent: ”Rödbrun konvergens”

Robespierrepristagaren Andi Olluri, 23. Foto: Kamal El Salim.

Andi Olluri, 23, tilldelas Robespierrepriset. Han beskriver sig som ”anarkist”, men har en bakgrund som skribent på bland annat högerextrema Nya Dagbladet. Olluri själv beskriver kritiken som svartmålning – medan prisutdelaren Lasse Diding ser en spegelbild av Jan Myrdals sämsta sidor.

23-årige Andi Olluri tilldelas årets Robespierrepris. Motiveringen är att han i Jan Myrdals anda systematiskt visat på ”den fördumning, det hyckleri och de dubbla måttstockar som regelmässigt styr vårt offentliga samtal i såväl Sverige som övriga västvärlden”.

– Jag tycker att han är i huvudsak väldigt bra. Sedan är han väldigt mångordig, men har en jävla förmåga till överblick i sina undersökningar, säger priskommitténs ordförande Lasse Diding till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 oktober, 2025

Den kedjerökande farmodern personifierar ett muterat Albanien

Lea Ypis Förödmjukelse är en ärlig gestaltning av det historiska materialet, fiktion med källkoden blottad. Foto: Mihaela Noroc.

I Lea Ypis mästerliga "Förödmjukelsen" visar hon att innebörden av att vara mänsklig handlar om att minnas de döda.

2021 publicerades Lea Ypis Fri: en uppväxt vid historiens slut och blev en mindre sensation. Ypi, professor i politisk teori vid London School of Economics, berättade där om sin uppväxt i Enver Hoxhas totalitära Albanien, samt om tonåren under den efterföljande rövarkapitalismen. Det var en finstämd memoar, präglad av barnets naturliga förhållande till absurda omständigheter – i stil med Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Men det som gjorde Fri till något utöver det vanliga var att den också var en tankebok som körde socialismen genom den skräcktunnel som var det kommunistiska Albanien – och sedan plockade upp spillrorna med en bibehållen tro på marxismens idé om frihet. Resultatet kan beskrivas som ett blåslaget försvar av socialismen.

I bakgrunden i memoaren fick man små inblickar i Ypis släkt, så sammanflätad med makten att den fick klanen Kennedy att framstå som medelsvenssons. Om detta handlar hennes nya bok Förödmjukelse (Albert Bonniers förlag, 2025), närmare bestämt om hennes farmor Leman. Men om den första memoaren var mer traditionellt reflekterande, är den nya boken (utmärkt översatt av Amanda Svensson) snarare rent dokumentär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 oktober, 2025

Att se världen genom maskinens ögon

Jon Rafmans projekt ”Nine eyes of Google street view”, som fångar livets mest flyktiga ögonblick, har pågått sedan 2008. Foto: EXCLUSIVEPIX/TT.

Sedan 2008 har den kanadensiska konstnären Jon Rafman samlat bilder från Google Street View. Nu visas hans projekt ”9 eyes” på Louisiana – ett kusligt dokumentärt projekt, som visar hur den mänskliga närvaron framträder för algoritmernas blick.

En björn tittar upp ur ett rött fiskstimm med en saftig lax i labbarna, lugn på gränsen till mallig. En man kör golfbil i skelettdräkt, en annan ligger utslagen framför ett höghus.

Bilderna tillhör den kanadensiska konstnären Jon Rafmans serieverk ”Nine eyes of Google street view”, döpt efter kameran på de fotobilar som nätföretaget kartlägger världen med. Sedan 2008 har han valt bilder ur det gigantiska gatuarkivet som alla liknar frusna filmögonblick. Men både kornigheten och avtryckarslumpen gör att det snarast känns som att man snokar i en utomjordings övervakningsarkiv. Sedan den 8 oktober ställs projektet ut på museet Louisiana norr om Köpenhamn, under titeln ”9 eyes”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 30 oktober, 2025

Körde in i Palestinademo – döms till tre års fängelse

Mannen fotograferades av en privatperson i samband med bilattacken. Foto: Privat / Borås Domstol.

Efter bilattacken nekade mannen till att vara intresserad av Israel och Palestina – och påstod sig inte känna igen sitt eget X-konto. Nu döms han till tre års fängelse. Mohamed Karaz, en av de 81 målsägande, säger att Boråsborna fortsätter marschera för Palestina – men med mer oro än tidigare.

I dag föll domen mot den man i 70-årsåldern som i augusti förra året körde in i en folkmassa i samband med en Palestinademonstration i centrala Borås. Ingen skadades allvarligt, men minst en person fick uppsöka sjukhus efter att ha skadats i benet.

Ett vittne beskriver hur bilen körde in i folkmassan som ”när man ser en båt köra i vatten, och som att människorna var vågorna som bara åkte åt sidorna”. Ett annat vittne uppger att mannen ”vrålbackade” och var nära att träffa en kvinna med en barnvagn.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 30 oktober, 2025

Vem har inte gett 100 miljoner till en Hamas-älskare?

Funderar du på att flytta till Afghanistan?

I så fall vill jag påpeka att regeringen avråder skarpt, inte minst sedan 2021 när Talibanerna tog över landet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 30 oktober, 2025

Medlem i Parabols redaktion delar nazistmaterial: ”Högt i tak”

Svarta solen och en skärmdump från Parabol. Montage: Flamman.

På redaktionsmedlemmens stora konto syns invandringskritik, konspirationsteorier och SS-symboler. ”Det är för att trigga människor”, säger hon till Flamman. Chefredaktör Kajsa Ekis Ekman säger att hon inte markerat – då detta skulle bryta mot lagen.

En medlem i nättidningen Parabols redaktion har under en längre tid spridit högerextremt innehåll i sociala medier, kan Flamman avslöja. Bland annat försvarade hon den brittiska högerextremisten Tommy Robinson efter massdemonstrationerna mot invandring i London tidigare i september.

I samband med protesterna lade hon upp en story på sitt Instagramkonto med tusentals följare. Där beskrivs demonstrationen som en ”berättigad kritik av maktens katastrofala immigrationspolitik”. Redaktionsmedlemmen skriver också att om protesten räknas som högerextrem så är hon själv ”den mest högerextrema av dem alla”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 30 oktober, 2025

Recept för framtidens kockar

En man vars tröja hyllar ”Ockhams rakblad” deltar vid den gemensamma middagen. Foto: Karo Holmberg.

De får miljoner från ett fossiltungt investmentbolag – men kan inte sluta bli arresterade för klimatet. Ekomodernistiska Weplanet bjuder in till matfestival, där myndigheter och riskkapitalister brunchar veganskt med kärnkraftspositiva klimataktivister. Och enligt miljöprofilen George Monbiot kan de nya proteinerna vara kraftfulla nog att krossa fascismen.

Finland sägs vara de tusen sjöarnas land. Om uppgifterna stämmer ligger ungefär åtta procent av dem i Noux naturreservat utanför Helsingfors, enligt kartan utanför konferenscentret Haltia.

– Det här är mest för stadsborna, förklarar en finsk besökare.

– Vill du ha riktiga träsk så får du bege dig norrut.

Byggnaden, konstruerad helt i trä, ligger strax intill Noux långträsk. På en grusplan nedanför står stora tipitält, och en skylt lovar uthyrning av ”fat bikes” för 45 euro om dagen.

Karl Marx lär ha sagt att man inte ska skriva recept för framtidens kök. Men det är exakt den uppgiften som lockat ett sextiotal personer till den finska taigan. Deltagarna kommer från länder så avlägsna som Uganda, Australien och Bangladesh.

Lauri Muranen, socialdemokrat, grundare av finska Weplanet, och i dag pr-ansvarig på kärnkraftsbolaget Steady Energy, tar till orda.

– Vi är inte en organisation som sitter på vägen och stoppar trafiken. Alla behöver inte vara så. Men det betyder inte att vi inte kan ha inflytande, berättar han.

Trä. Konferensen ägde rum på komplexet Haltia i Noux naturreservat utanför Esbo. Foto: Karo Holmberg.

– Vi kan faktiskt göra mer. Vi kan påverka tänkandet bland människor, regeringar och företag. Det är mer subtilt, men slutresultatet är häpnadsväckande.

Och nog är stämningen annorlunda från andra miljöorganisationers möten. Kapitalismen nämns bara ett fåtal gånger – däremot flyter begrepp som roadmaps, stakeholders och resiliens runt i rummet. En myndighetsrepresentant förklarar försiktigt att traditionellt jordbruk fortfarande behövs. En miljöforskare kritiseras för att han kommit fram till att mer förnybar energi behövs, utan att ta in kärnkraft som alternativ. En frågeställning handlar om hur man kan göra alternativt protein sexigt – med Tesla som förebild.

Här finns visserligen en vegan som berättar om hur han övergav kött efter att ha läst en bok om ”köttets sexuella politik”. Men han jobbar också som riskkapitalist.


En gräsrotsorganisation – som är för kärnkraft, genmodifiering och odlat kött.

Så beskriver sig Weplanet, som står bakom kampanjen Reboot Food. Den globala organisationen samlar grupper i flera länder som beskriver sig själva som ekomodernistiska. Termen kommer från ett manifest som publicerades våren 2015. Texten undertecknades av bland andra Michael Shellenberger, som senare förminskat farorna med global uppvärmning.

Många av dem som samlats på konferensen är ”gröna kättare”, som lämnat sina partier med varierande grad av frivillighet. Britten Mark Lynas, som är policychef, beskriver sig som i ”exil i Labour”, medan generalsekreteraren Karolina Lisslö Gylfe lämnade svenska Miljöpartiet 2013 med målet att grunda ett ”kärnkraftspositivt och mer liberalt” parti.

Karl Marx lär ha sagt att man inte ska skriva recept för framtidens kök.

– Hela programmet var forskningsbaserat, där vi ville få bort fossila bränslen men där även kärnkraft var integrerat som en del av lösningen, berättar hon för Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 29 oktober, 2025

Kritiserad stiftelse bakom regeringens kampanj för återvandring

Regeringen har avsatt 8,25 miljoner kronor till Seefar Foundation för pilotprojektet för återvandring, en stiftelse med en lång historia av dunkla upplägg med otydlig avsändare. Det genomgående målet: att avråda människor från att befinna sig i Europa.

I våras tog regeringen två viktiga steg i arbetet med återvandring.

Den 23 april föreslog man en kraftig höjning av återvandringsbidraget, som ska träda i kraft vid årsskiftet. Och den 5 juni utsågs Teresa Zetterblad, tidigare avdelningschef vid Migrationsverket, som nationell samordnare för frivillig återvandring. Hon ska hjälpa kommuner att få fler att återvända till sina ursprungsländer, ett uppdrag som ska redovisas senast sommaren 2027.

Den 10 september inleddes dessutom ett pilotprojekt, som ska få 200 afghanska flyktingar att resa tillbaka, med en budget på 8,25 miljoner kronor över två år. Projektet heter Reluctance to readiness for return och ska utföras av stiftelsen Seefar, en aktör som sedan 2014 anlitats av EU och flera medlemsländer för att minska antalet människor som flyttar till Europa.

Enligt projektplanen som Flamman har begärt ut avfärdar migranter ofta återresan som ett dåligt alternativ, ”utan att tillräckligt överväga de möjliga positiva konsekvenserna av att återvända till Afghanistan."

Samtidigt avråder Utrikesdepartementet sedan den 10 februari 2006 från alla resor till Afghanistan, och i samband med talibanernas maktövertagande uppmanar det sedan den 5 augusti 2021 alla svenskar som befinner sig där att lämna landet. Då Sverige dessutom saknar utlämningsavtal med landet är frivilligt återvändande den enda möjligheten – men endast 18 afghaner har utvandrat frivilligt sedan talibanerna tog över för fyra år sedan.

Flamman kan nu visa att Seefar har en historia av att systematiskt dölja avsändaren bakom sina informationskampanjer – både den egna organisationen och uppdragsgivarna – för att undvika misstänksamhet hos mottagarna. På så sätt framställs kampanjerna som humanitära, när de i själva verket är en del av EU:s gränsarbete. Och trots de skimrande siffrorna i deras rapporter, ifrågasätts metodernas effektivitet av forskare.

Det här är berättelsen om Seefar.


Seefar Foundation grundades i april 2014, samma år som Europas syn på migration började förändras i grunden.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 29 oktober, 2025

Arbetsdomstolen på sparlåga: ”Gör skurkföretagen en tjänst”

Pelle Sunvisson, förhandlare på SAC:s organisation Solidariska byggare och Arbetsdomstolen i Gamla stan. Foto: Jacob Lundberg, Lars Pehrson/SvD.

Arbetsdomstolen har så ont om pengar att man skjuter upp alla "icke brådskande mål". Fackföreningen Solidariska byggare menar att arbetslivskriminella nu kan pusta ut – medan staten kommer förlora mer pengar än man sparar.

Ett stenkast från Riddarhuset i Stockholm ligger Arbetsdomstolen, specialdomstolen som sedan 1929 prövat arbetsrättsliga mål. I mars vädjade den lilla rättsinstansen till regeringen om att få 6,6 miljoner kronor extra till hösten, då nuvarande anslag inte räckte till. 

I stället får man nu bara 4,1 miljoner – och grundanslaget har i sig sänkts med två miljoner, utan någon mer motivering från regeringen än ”allmänna prioriteringar”. Samtidigt höjer Statens Fastighetsverk, myndigheten som förvaltar det pampiga Ryningska palatset som domstolen kallar sitt hem, hyran med 700 000 kr.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 29 oktober, 2025

Catherine Connolly visar vägen för vänstern

Catherine Connolly (mitten) hälsas av sina valarbetare efter att hon vann det irländska presidentvalet den 25 oktober. Foto: Niall Carson/AP.

I lördags vann vänsterkandidaten Catherine Connolly en jordskredsseger i det irländska presidentvalet. Receptet: folkfrontsstrategi, plånboksfrågor, sociala medier och tydlighet om Gaza.

I det allt mer kompakta politiska mörkret i västvärlden finns fortfarande ljusglimtar. Zohran Mamdanis borgmästarkampanj i New York är en. Frankrikes stundtals enade vänster, som nu har skapat en politisk låsning som kan tvinga regeringen att stoppa en pensionsreform och i stället införa en miljonärsskatt är en annan. I lördags tändes ytterligare ett ljus ute i Nordatlanten.

I det irländska presidentvalet vann den oberoende vänsterkandidaten Catherine Connolly en storseger med över 63 procent av rösterna. Resultatet är ett svidande nederlag för det politiska etablissemanget. Men det är också ett illustrativt exempel på hur vänstern kan nå framgång i dagens medialt fragmenterade och politiskt extrema klimat.

Likt en irländsk Mamdani visar hon hur man når ut till väljare som inte får sina åsikter från kvällsnyheterna.

Connolly föddes som det nionde av 14 syskon i en familj i Galway. Efter att ha arbetat som psykolog och advokat var det först i 40-årsåldern som hon gav sig in i politiken för det lilla Labour-partiet. Hennes hjärtefråga då som nu var bostadskrisen.

Efter 17 år i lokalpolitiken lämnade hon dock Labour efter att partiet valde att inte stödja hennes kampanj. I stället valdes hon in som oberoende i parlamentet Dáil 2016. Där blev hon 2020 den första kvinnan att nå posten som vice talman, efter att ha enat de olika vänsterfraktionerna. Det skulle visa sig bli en återkommande strategi.

Inför söndagens presidentval lyckades Connolly vinna stöd från alla fem vänsterpartier i Dáil för sin presidentkandidatur. Liksom den franska ”folkfronten” som bildades förra sommaren enades oppositionspartierna Sinn Féin, Socialdemokraterna, People before profit, De gröna, samt Connollys tidigare parti Labour kring hennes grundfrågor.

En huvudprioritet är bostadskrisen, som gjort Dublin till en av de dyraste städerna i Europa. En annan är kritiken mot den pågående militariseringen i Europa som Connolly vill att Irland ska stå utanför – en populär position i det historiskt neutrala Irland. En av de allra viktigaste frågorna för väljarna var också Gaza: enligt Connolly själv, vars obevekliga kritik mot Israel och stöd för palestinierna vunnit många hjärtan, var det en viktigare fråga för många väljare än den om ett enat Irland. Connolly visar alltså att det går att vinna på att vinna på att vara tydlig i sin kritik av Israel, snarare än att undvika eller kompromissa om frågan.

En annan framgångsfaktor var hennes entusiastiska användning av sociala medier. Virala videor där den 68-åriga Connolly jonglerar med en fotboll och spelar basket gjorde henne snabbt till en favorit bland yngre väljare. Likt en irländsk Mamdani visar hon hur man når ut till väljare som inte får sina åsikter från kvällsnyheterna.

Connolly fick också draghjälp av motståndarsidan. Regeringspartiet Fianna Fáil tvingades dra tillbaka sin kandidat efter en finansskandal, medan Fine Gaels kandidat Heather Humphreys försökte rädda sin oinspirerande kampanj med allt hätskare attacker på Connolly som bara fick hennes egna siffror att dyka. Resultatet av den kaotiska valrörelsen var ett historiskt lågt valdeltagande på 46 procent, vilket motståndare kan hävda underminerar Connollys mandat.

Läs mer

En rad kontroversiella uttalanden har också gjort hennes anspråk på att företräda hela Irland svårsmälta för vissa: en resa till Bashar al-Assads Syrien 2018 ser inte jättebra ut, även om Connolly hävdar att syftet var att uppmärksamma flyktingarnas situation. Likaså beslutet att anställa en kvinna som avtjänat straff för deltagande i en väpnad rörelse. Den kanske viktigaste kritiken berör det faktum att Connolly i rätten tidigare har företrätt de banker hon nu kritiserar för deras girighet. Det har dock inte hindrat väljarna från att ge henne sitt förtroende.

Det irländska presidentämbetet är visserligen främst ceremoniellt, ungefär som Sveriges kung. Connollys seger är dock viktig av två skäl. För det första har företrädare som Mary Robinson och den avgående Michael D Higgins sedan 1990-talet tagit allt större plats i politiken, såväl inrikes som utrikes – det kommer Connolly garanterat att fortsätta med, inte minst i fråga om Israel-Palestina. För det andra är hennes förmåga att ena vänstern en viktig signal om att en framtida vänsterregering ledd av Sinn Féin inte längre går att utesluta. Med Catherine Connolly som president ser läget för Irland – och världen – därför lite ljusare ut.

Diskutera på forumet (0 svar)