– Sunniterna firade att det var Rafik Hariris mördare som hade fallit. Maroniterna för att han var Bashir Gemayels mördare, och druserna för att han var Kamal Jumblatts mördare. De enda som inte firade var Hizbollahs anhängare. De hade offrat så mycket för honom. Det var mer än en politisk förlust, det var djupt personligt.

Sunniten Rafik Hariri var en affärsman och tidigare premiärminister som mördades 2005, Bashir Gemayel var en kristen nationalist som valts till premiärminister 1982 när han mördades i en bombattack, och den progressiva drusiska politikern Kamal Jumblatt sköts till döds 1977 i sin bil. Alla hade på olika sätt motsatt sig Assad-familjens grepp om Libanon.

Assads fall och Hizbollahs försvagning har kastat om rollerna. Den osynliga handen som styrde staten har huggits av.

Bortom frågan om vem som gladdes och inte säger detta något om hur våldsam och känslofylld relationen mellan Assad-regimen och det libanesiska samhället varit. Under decennier hade ledare på ledare – från varje religiös och etnisk grupp, inklusive den shiitiska, så länge de satte sig upp mot Syrien – mördats av den syriska säkerhetstjänsten eller dess allierade.

För dem som i stället allierade sig med honom väntade nycklarna till presidentpalatset. Och det var en relation som varade i nästan ett halvt sekel.

– Assads styrkor kom till Libanon 1976, och hade som förevändning att de skulle agera fredsbevarande styrkor i inbördeskriget. I själva verket kom de för att ockupera oss.

Den syriska interventionen innebar i praktiken att det sekteristiska politiska system som vänstersidan i inbördeskriget kämpat emot i stället permanentades. Under förevändning att skydda minoriteter började Assad-regimen tillämpa samma logik i Libanon som hemma i Syrien.

– Hafez al-Assad [Bashar al-Assads far] spelade alla kort han hade på hand, säger Baydoun.

– Han växlade fram och tillbaka mellan att stödja den kristna högern och vänstern och de palestinska styrkorna. En klassisk söndra och härska-strategi helt enkelt.

Till slut blev det libanesiska 80-talet så komplicerat och blodigt att få förstod vem som slogs med vem och för vilka mål. Men inte ens när kriget äntligen tog slut 1991 så innebar det slutet på Syriens inblandning. I ett historiskt handslag mellan Gulf-monarkier och ”progressiva” militärdiktaturer delade man på makten och härligheten. Saudiarabien tog den dominerande ekonomiska rollen, medan Syrien behöll den militära kontrollen.

– Assad bestämde vem som skulle bli president och vem som skulle styra säkerhetstjänsten. De kontrollerade alla institutioner från kasinot till hamnen till banksektorn. Jag minns hur syriska soldater marscherade förbi utanför vårt klassrumsfönster – en påtaglig påminnelse om ockupationen.

Så utvecklades det alltid bräckliga maktdelningssystemet i Libanon, designat av fransmännen för att ingen minoritet skulle kunna växa sig för stark på en annans bekostnad, till ett klickvälde där de ledande familjerna från varje religiös grupp delade upp landets rikedomar mellan sig. Allt under överinseende av Assadregimen.

– De lät den politiska eliten agera ostraffat, som en politisk maffia, så länge den gav Syrien vad de ville ha, säger Baydoun.

Den dominerande kraften på den Syrien-vänliga sidan i libanesisk politik var alltid hotet från den andra grannen: Israel. Shiitiska Hizbollah, en stat i staten och med väpnade styrkor som överträffar landets egen armé, hade också länge stöd för kampen för att befria södra Libanon från Israels ockupation. Men när Israel till slut tvingades ut ur södra Libanon år 2000, med undantag för de omstridda Sheeba-gårdarna, försvagades det argumentet.

Vi lever i efterskalven av vår största kris i modern historia, och politiken är fortfarande ett maffiasystem. Men jag är hoppfull.

Fem år senare exploderade Libanon i protester mot den syriska närvaron, efter att den ledande sunnitiske politikern Rafiq Hariri mördats. Strax därpå drog sig också de syriska styrkorna formellt ur landet, men den politiska låsningen bestod. Det prosyriska blocket, med Hizbollah i spetsen, hade även fortsatt stor makt.

2019 skakades landet återigen av protester, ledda framför allt av unga libaneser som Ralph Baydoun. Under parollen kullun ya’ani kullun (”Alla betyder alla”, ungefär detsamma som det klassiska latinamerikanska slagordet Que se vayan todos) krävde man en fullständig uppgörelse med den härskande eliten. Men trots ett utbrett folkligt motstånd, med en stor majoritet bakom sig i alla de religiösa grupperna, under den klassiska vänsterparollen att bryta det sekteristiska politiska systemet och införa verklig demokrati, hände mycket litet.

Tills för två månader sedan. Efter tolv misslyckade försök att välja en president blev det plötsligt möjligt över en natt.

– Assads fall och Hizbollahs försvagning har kastat om rollerna. Det politiska spelet är åter i libanesernas händer. Den osynliga handen som styrde staten har huggits av, säger Baydoun.

Till ny president valdes den tidigare överbefälhavaren Joseph Aoun, med stor majoritet i parlamentet. Snabbt därpå utsågs även en premiärminister – juristen Nawaf Salam, allmänt betraktad som okorrumperad med libanesiska mått mätt, och dessutom en välkänd kritiker av Israel från sin tid som ordförande för Internationella domstolen i Haag.

Ett land som tycktes dömt att för evigt balansera på gränsen till sammanbrott, började bygga något nytt. Och det har gått fort.

– Skillnaden märktes direkt – från en dag till nästa gick slutade tjänstemän att ta emot mutor. Det var som om var och en i hela statsapparaten insåg att det kanske skulle kunna straffa sig. Och det är inte så konstigt: detta är första gången som presidenten och premiärministern inte hämtats direkt från någon av de traditionella sekteristiska maktfamiljerna.

I Libanon har alltså en ny framtid öppnat sig. Men det betyder inte att alla mörka moln är skingrade. Inte minst för den shiitiska minoriteten, för vilka Assads fall betyder en kris för deras politiska företrädare i Hizbollah och partiet Amal, och alltså potentiellt för möjligheterna att få skydd och stöd i ett system helt strukturerat kring religiös sekterism.

– För shiiterna är oron att en försvagning av Hizbollah ska göra dem ännu mer sårbara som grupp, säger Adam Almqvist (bilden), forskare vid Center for Advanced Middle Eastern Studies vid Lunds universitet.

– När de dessutom bestraffas kollektivt när Israel urskiljningslöst bombar deras stadsdelar och byar, försvagas inte känslan att de måste skydda sig själva.

Trots att de utgör en knapp tredjedel av befolkningen har shiiterna bara en femtedel av platserna i parlamentet, som fördelas efter religion. Trots stödet från Iran och Syrien, och politiska privilegier som rätten att välja talman, är de shiitiska regionerna fattigare och mer underutvecklade än övriga landet, och dessutom känsligare för krig och internationella sanktioner.

Detta är första gången som president och premiärminister inte hämtats från de traditionella maktfamiljerna.

En avgörande fråga, inte bara för shiiter utan även möjligheten för en demokratisk framtid för Libanon, blir alltså att integrera shiiterna och deras politiska representanter i ett nytt system.

– Nawaf Salams har försökt vara inkluderande. Han har sagt att han inte vill exludera någon grupp, och lyft möjligheten att bilda en enhetsregering, säger Ralph Baydoun.

Det låter hoppingivande. Men några dagar efter intervjun meddelar Vita huset att man lägger in sitt veto mot deltagande för båda de shiitiska grupperna Hizbollah eller Amal – vars ledare Nabih Berri är talman i parlamentet – i en framtida Libanesisk regering. USA:s utsända Morgan Ortega meddelar att de inte ska ”tillåtas terrorisera det libanesiska folket, inklusive att ingå i en regering”. Hizbollahs gruppledare Mohammad Raad kallade i ett uttalande detta för ”ett flagrant inkräktande på Libanons suveränitet”.

I bakgrunden här finns förstås en förhoppning från USA:s sida att bryta Hizbollahs inflytande permanent. Men det är, menar Adam Almqvist, en utopisk tanke. Enligt opinionsundersökningar har 85 procent av Libanons shiiter förtroende för Hizbollah. I den övriga befolkningen ligger förtroendet bara runt 30 procent, medan 55 procent helt saknar stöd för gruppen.

– Visst har Assads fall gjort det svårare att föra in vapen, och det är ett stort problem inför framtiden. Men de visade sig stå emot Israels markinvasion väl, och de är långt ifrån militärt slagna. Generellt bör försvagningen av Hizbollah inte överdrivas. Ekonomiskt har de inte heller några problem med att få in medel. Den nya ledaren Naim Qassem har till exempel precis meddelat att man kommer att använda motsvarande 850 miljoner kronor till att stötta familjer som drabbats av Israels invasion.

Just Israels agerande lär definiera framtiden för Libanon – när Damaskus tillfälligt försvinner från scenen kommer Tel Aviv att spela en än större roll. För samtidigt som de flesta libaneser är klart negativt inställda till Hizbollah inrikespolitiskt, är motståndet mot Israels inblandning i landets angelägenheter desto större. Kampen mot Israel ses som legitim av minst två tredjedelar av befolkningen, och Hizbollahs fortsatta popularitet är alltså direkt beroende av att det finns en roll i att fylla där.

Om Israel menade allvar med att enbart vilja bekämpa Hizbollah skulle det mest effektiva alltså kunna vara att lämna Libanon i fred. Den nuvarande linjen, där man tvärtom drar ut på att uppfylla sin del av fredsavtalet och helt lämna landet, kan däremot gynna Hizbollah. Liksom USA:s försök att lägga sig i landets regeringsbildning.

Libanons problem lär alltså inte ha upphört med Assads fall. Men trots allt som återstår att åstadkomma är Ralph Baydoun positiv.

– Vi står inför monumentala utmaningar. Vi lever fortfarande i efterskalven efter vår största ekonomiska kris i modern historia, och det politiska systemet är fortfarande ett maffiasystem. Men ja, jag är hoppfull. Det kommer inte att vara enkelt, men det känns möjligt. Det har vi inte känt på oerhört länge.