När det amerikanska spion-satellitprogrammet Corona från slutet av 50-talet fyllde himlen med oidentifierade och sekretessbelagda objekt trodde allt fler att de såg utomjordingar. Och nu, ännu en gång, verkade allt fler märka att himlen förändrats. Snacket om drönarna i New Jersey ansågs vara en tillräckligt stor angelägenhet för att Donald Trumps pressekreterare Karoline Leavitt skulle ta tid ur sin allra första presskonferens för att redogöra för fenomenet. Det var ”inte fienden”, sade hon. Det var forskningsdrönare och leksaker, ja allt möjligt, men inte fienden.

Jag vet inte när vi kommer att börja förvirras av drönare även här i Sverige, men det lär inte ta lång tid. Socialdemokraterna föreslår att öka antalet militära drönare med en beställning på 30 000 enheter. Detta vore ”ett första steg”. Visserligen ska våra drönare göra mycket annat än krigsföring: valla gäss, användas för att jaga vildsvin, och ge landets mäklare en ny marknadsföringsmetod.

Det är inte längre enbart fienden i andra länder som Afghanistan och Irak som ska övervakas, det är vi alla.

Främst, dock, ska de övervaka oss: 2025 har knappt börjat, och redan har polisen fattat beslut om drönarövervakning i södra Stockholm, Uppsala, och centrala Malmö. Detta är en följd av det som kallats för ”Foucaults bumerang”: teknologier som utvecklats i imperialistiska krigssyften som sedan används mot civilbefolkningen i egna länder. Det är inte längre enbart fienden i andra länder som Afghanistan och Irak som ska övervakas, det är vi alla. Det blev därför knappt en nyhet när en amerikansk spaningsdrönare flög över Sverige.

Drönarna som används i imperialistiska syften ägnar sig givetvis inte bara åt övervakning: de kan avfyra missiler, och deras blotta närvaro syftar även till att sprida skräck bland civilbefolkningen. I norra Irak hörs ständigt ljudet från de patrullerande drönarna. De små låter som irriterade metalliska bin, medan de större som en svärm gräsklippare.

Dessa militära drönare, som amerikanska General Atomics MQ-9 Reaper eller turkiska TAI Aksungur, befinner sig oftast på flera tusentals meters höjd, och är, till skillnad från drönarna i New Jersey, oftast inte synliga. Man vet att man ständigt är övervakad av en allvetande gud, dock är man aldrig säker på gudens intentioner. Dessa drönare kontrolleras ofta från en container, en så kallad ground control station (GCS), som kan befinna sig var som helst.

Den brittiska antropologen Hugh Gusterson skriver i boken Drone: Remote control warfare att drönare möjliggör konflikter som är så asymmetriska att det mer liknar jakt än krig. Det är ett viktigt skäl till att länder investerar så mycket i drönarteknik: inte bara är de relativt billiga (i Ukraina har det bedömts gå åt 20-30 000 drönare i månaden i försvarskriget mot Ryssland), men de tillåter även världsmakter att skapa tämligen riskfria och – framför allt – diffusa konflikter: när det ryktas att Ryssland skjutit ned en Natodrönare behöver det inte nödvändigtvis vara en krigshandling som startar ett tredje världskrig. Som Ulf Kristersson sade i sin parafras av Britney Spears ”Not a girl, not yet a woman”: det råder inte krig, men inte heller fred.

Drönarna möjliggör detta Schrödingers krig eftersom de är så allestädes närvarande. De som styr drönarna från containrar jorden över är visserligen soldater som befinner sig i krigszoner men de är samtidigt på permission med möjlighet att gå hem till familjen på kvällen. För att citera drönarpiloten i George Brants pjäs Grounded: ”It would be a different book / The Odyssey / If Odysseus came home every day.” Fritt översatt: Odysséen vore en annan bok om han under hela äventyret satt framför en dator på Ithaca.

Enligt den numera pensionerade generallöjtnanten David Deptula är ”den verkliga fördelen med obemannade flygsystem att de låter en projicera kraft utan att projicera sårbarhet.” Kraft utan sårbarhet: har man hört en mer Tidö-klingande fras?

Flamman avslöjar: Polisen bevakar förorten med drönare – utan att invånarna vet

Polisen bevakar flera Stockholms­förorter med luft­burna drönar­­kameror. Men trots att lagen kräver att de informerar om över­vakningen så saknas skyltar eller annan information om drönarna vid orternas centrum­områden – i strid med Integritets­skyddsmyndighetens rekommendationer.

Inrikes Noa Söderberg

Det var därför logiskt att den största nyheten under den årliga Folk och försvar-konferensen var försvarsmaktens och Saabs utveckling av en drönarsvärmsteknik som den svenska armén skulle kunna få användning för. Målet med teknologin är, enligt försvarsminister Pål Jonson ”att hitta, lokalisera och identifiera fientliga objekt. Drönarna i svärmen kan själva dela upp uppgifterna mellan sig. De åker hem och laddar batterierna när det behövs och sedan återgår de till uppgiften.”

Det som utvecklats är inte hårdvara, utan en mjukvara som kan installeras på existerande kommersiella drönare. Detta pressar ned kostnaderna men är inte helt riskfritt. När det kinesiska varumärket Da Jiang Innovations (”DJI”) öppnade en butik på Drottninggatan i Stockholm, bredvid det som en gång var Buttericks och i det som en gång var Body Shops lokaler, ledde detta till kritik: DJI har nämligen av USA ansetts tillhöra det kinesiska militärindustriella komplexet och förväntas förbjudas om mindre än ett år. (DJI stämde försvarsdepartementet på grund av denna enligt dem felaktiga klassificering.) När Huawei portades från det svenska 5G-nätet var Säpos bedömning att ”den kinesiska partistaten kan påverka och utöva påtryckningar på Huawei, dels genom företagets koppling till den kinesiska staten, dels med stöd av den kinesiska underrättelsetjänsten.” USA verkar tro att det även finns en sådan risk med kommersiella drönare, att det kan finnas dubbelagent-robotar som svävar över oss.

Det kommer därför att vara svårt, framöver, att peka uppåt mot skyarna och med säkerhet hävda att det där, det är inte fienden.