Det krävdes en pojkväns Playstation och en Harry Potter-adaption för att inse att tv-spel är litteratur.
Jag har blivit en gejmer trots att tjejer inte får spela tv-spel.
Eftersom jag blivit en gejmer vet jag också att den termen inte bara är något att slänga sig med, något jag förstod förra veckan när jag pratade med en yngre kille. Själv identifierade han sig inte som en gejmer trots att jag såg hans massiva dator (“praktisk för allt”) och lyssnade när han berättade att Call of duty och Counter strike inte har något gemensamt, trots att ramberättelsen är två lag som skjuter på varandra. Så för att omfrasera: jag blev ihop med en kille som hade ett Playstation med tillhörande intresse och därför kan jag nu spela tv-spel trots att jag inte är en gejmer.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Om spelindustrin inte hade valt att fokusera på killar i åldern 0–100 utan inkomst och tidigare hobby (obs, en grupp jag gillar) hade tv-spel kunnat vara coolt = inkluderande och genrebrett. Min inträdesbiljett hette pojkvän men det egna intresset stavas Hogwarts legacy – ett öppen värld-spel baserat på Harry Potter.
Den lilla spelkonsolen rymde tydligen berättelser jag inte enbart var en del av, utan också kontrollerade. Och jag älskar det.
Eftersom jag, och resten av alla födda efter -94 med något slags litterärt intresse, har läst böckerna otaliga gånger, finns det ingen nördkunskap jag inte förstår, vilket tidigare stått som ett av många hinder.
Idén om att det är biologiskt medfött att män gillar tv-spel och att kvinnor inte gör det, går bland annat att återfinna på hemsidan video-game-addiction.org. Allt som avslutas med “punkt org” är i regel bra hemsidor att hämta evidensbaserad information från, men om man en sekund leker med tanken att det inte är sidans svar som förklarar att majoriteten i spelvärlden är män, vad är det då?
De självklara förklaringarna är många: spelen är målgruppsanpassade (för ovanstående målgrupp), och uppmuntrar till målgruppsanpassade (inte sällan exkluderande) umgängen, sexualiserade och stereotypa karaktärer. Och så vidare. Jag är inte ute efter att beskylla den enskilda omständigheten för att ha stått i vägen för blomstrande spelintressen, men frågan kvarstår.
Varför har jag först nu upptäckt att gejmingkillarna slösat tid på rätt aktivitet? Det kanske är så enkelt att utan tillgänglighet har de tidigare sporadiska tillfällen jag fått testa lett till frustration över svag kompetens. Att vara duktig på tv-spel är som att vara duktig på gitarr – man når inte dit om man blir uppmuntrad först vid 25.
Men mobilen har blivit ett bevis och på samma gång medlet för en kvinnlig spelentusiast. Enligt Internetstiftelsen spelar 74 procent kvinnor i Sverige mobilspel, att jämföra med männens ynka 56 procent. Plötsligt pratar mina vänner av honkön också om Hogwarts legacy och de utan tv-spels-partner har köpt en Switch – en spelkonsol som för tankarna till smarttelefonen och de unga, inkluderande gejmingåren med Gameboy. Hogwarts legacy var i januari mitt enda intresse och jag blev inte ens stressad över att skärmen räknade speltimmar och kom upp till 72.
En god hobby är så. Att läsa Vargarna från evighetens skog är att tumma på sovtimmar. Att spela Hogwarts legacy är att obekymrat betrakta de ökande speltimmarna.
Samtidigt saknar tv-spelens fiktion kulturell status. Det är märkligt. På samma sätt som i texten befinner man sig mitt i. Jag fick lära mig att två nedtryckta knappar betydde expelliarmus, en förtrollning som avväpnar motståndaren, och och att jag kunde springa fritt i ett fullt utvecklat Hogwarts. Den lilla spelkonsolen rymde tydligen berättelser jag inte enbart var en del av, utan också kontrollerade. Och jag älskar det.
2025 blir det förhoppningsvis åter inne att vara feminist och jag hoppas att det även innebär en feministisk omprogrammering av vår spelinställning. Låt oss göra spelindustrin till en del av kulturbegreppet. Nätspelen är tokiga och bjuder in till en fiktionens fristad, liksom litteraturen, konsten, musiken, och fler borde lockas. I present av spelindustrin önskar jag mig fler genrebreda speladaptioner. Varför inte äventyrsspelet Dantes inferno, baserats på Dante Alighieris klassiska verk? Eller Lydia Sandgrens Samlade verk som nätrollspel, där man får uppleva en förflyttning till millennieskiftets Göteborg – den unga kulturkrönikörens våta dröm. Kanske ett Downton Abbey-spel i öppen värld? Bli insprängd i Englands aristokratiska centrum i rollen som Lady Sybil Crawley, gå på förbjudna valmöten och flörta med chauffören. Tills dess spelar jag klart mitt Zelda-spel. Ses online.
