Ska vi vända på utvecklingen med unga mäns vandring högerut måste vi ta deras liv på allvar – och faktiskt lyssna på dem.
Läste du mitt förrförra brev om varför unga män är så höger?
Där skrev jag om hur gemenskaper som föreningsliv och kultur monterats ned, och lämnat plats för ensammare aktiviteter som att gejma, gymma och scrolla. Tjejer är bättre i skolan och på relationer, medan män mår allt sämre och tar kontroll över vad de kan: kroppen och plånboken. Ska man vända utvecklingen måste man ta unga mäns liv på allvar – och faktiskt lyssna på dem.
Så vad säger de då?
Det är fortfarande oklart men ämnet väckte reaktioner – 23 mejl och 222 kommentarer på Facebook och Instagram. Många var så tänkvärda att jag önskar att jag hade kunnat citera dem i sin helhet. Här kommer ett urval.
En läsare jämför med en ung chimpansflock i Lasse Bergs Gryning över Kalahari med några skränande unga hannar som planlöst viftade med pinnar och grenar. ”Är det inte så vi högre primaters hannar alltid har gjort? Pinnen som ett vapen för att utvidga sin aktionsradie. Krigets ursprungliga kärna. Vare sig det är en Kalasjnikov på ett lastbilsflak eller en ishockeyklubba.”
I 25 år var han industriarbetare på ett pappersbruk, med 2 500 innanför grindarna, vilket i praktiken innefattar alla grabbar på bruket. ”De blev disciplinerade, fann en mening med livet, röstade S eller V och gick på fackföreningsmötena.”
Att män är höger verkar alltså vara ett högst historiskt fenomen.
I dag jobbar bara 700 och många röstar SD, skriver han. Nu finns inte längre ett solidariskt stillande av våra instinkter, och då blir människor mer konservativa.
Även Kian Sigge tror att det han beskriver som mäns ”evolutionära drifter” – att stiga i social status, och eftersträva personlig framgång och styrka – harmonierar bättre med högerns ideal.
Andra påpekar att det faktiskt var tvärtom under efterkrigstiden, där män jobbade kollektivt och var fackanslutna, medan kvinnor ofta var hemmafruar och ville ha låga skatter så att mer blev kvar i hushållskassan. Att män är höger verkar alltså vara ett högst historiskt fenomen.
Från höger menar många att vänstern skrämt bort unga män genom att enbart framställa dem som ett problem, eller som Markus Nanderöd uttrycker det, ”har pissat på dem i decennier”.
”En ideologi som säger att en etnisk demografi är problemet för typ allt, och att de ska sitta ner och hålla käft, kommer inte locka till sig många från den gruppen”, skriver Marcus Bergman i samma anda.
Vissa vänstersvar verkar bekräfta tesen, som ”Styrkekramar ♥️”, att ”män daltas med från att de är gossebarn”, samt att de är ”okunniga” och ”vill ha makt”. Att ”narrativet är otroligt tjatigt” och att man hellre ska låta andra än unga män ”komma till tals någon gång”.
Vi i vänstern har inte varit vidare tydliga med att vi bryr oss om unga män.
Det här fenomenet – att vissa till vänster är ovilliga att se med omsorg om unga mäns problem – har Mímir Krístjansson i norska Rødt försökt göra något åt. I Flammans reportage om den norska vänstern säger han att partiet bara nämnde ordet ”män” en gång, och det var i ordet ”våldtäktsmän”.
Något liknande framförs av Filip Löfström, som säger att gejming och gym inte alls är ensamma aktiviteter utan ger gemenskap och kontakt:
”Så vi i vänstern får nog ta på oss rätt stor del av att tappa de unga männen. Vi har inte varit vidare tydliga med att vi bryr oss om dem.”
Själv tycker jag att det är intressant att när jag skrev veckobrev om utseendeideal hos unga kvinnor reagerade ingen till vänster negativt på att jag pratar om unga kvinnors problem.
Men även männen själva behöver ha ett bättre samtal, skriver Arvid Gudmundsson på Facebook. Han är stolt över sin muskulösa kropp, och trivs i det lugn som kan finnas bland män i grupp, men ser också problem som aggressivitet och en oförmåga att prata om känslor:
”Precis som kvinnorna har gjort behöver män en rörelse i vilken vi öppet diskuterar och kritiskt förhåller oss till normerna kring den könsroll som läggs på oss (och som vi internaliserar). Men vi ska diskutera det utifrån omtanke, medkänsla och respekt. Allt för många gånger sker det med någon slags kritik eller hånfullhet. Ibland vill man förändra på män för samhällets skull, men inte för männens skull själva.”
Det gör ont att inte kunna citera fler tänkvärda svar men jag måste sätta punkt där. Stort tack för allt engagemang!
Vad tycker du – pratar vi för lite eller för mycket om unga mäns problem?
