I filmhistorien finns gott om hemliga rättskipare. De som tar lagen i egna händer och utför det samhälleliga smutsarbete som ingen annan förmår. Till de mest kända hör väl den laglösa cowboyen, som trots sin position utanför samhället alltid verkar tjäna rättvisan. I Magnus von Horns Oscarsnominerade film Flickan med nålen återfinns denna arketyp i en oväntad och skruvad skepnad. Och denna gång är det onda och goda inte lika lätt att avgöra som i westernfilmerna.
Magnus von Horn är ursprungligen från Göteborg men bor och verkar numera i Warszawa. I Sverige är han mest känd för filmen Efterskalv (2015) som vid 2016 års Guldbaggegala tog hem priset för bästa film. Flickan med nålen är producerad både i Polen och Danmark, men det är för Danmarks räkning som filmen tävlar på måndag. Berättelsen är baserad på den verkliga personen Dagmar Overbye, som gjort sig ökänd i Danmark efter att ha mördat flera barn hon påstod sig ha adopterat. I filmen får vi följa fabriksarbetaren Karoline (Vic Carmen Sonne) som i 1920-talets Köpenhamn är klämd mellan att vara både ensamstående kvinna och arbetarklass. Efter en kort relation med fabriksdirektören är hon dessutom på smällen, utan några som helst förutsättningar att ta hand om sitt barn själv. När hon misslyckats göra abort på ett badhus blir hon omhändertagen av karamellförsäljaren Dagmar Overbye (Trine Dyrholm), som visar sig ha som dold sidoverksamhet att finna adoptivföräldrar åt oönskade barn. Det dröjer inte länge innan Karoline både flyttar in hos Dagmar och blir medhjälpare i hennes verksamhet. Men allt tar en snabb vändning när Karoline inser att Dagmar i hemlighet mördar barnen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
För hur oförklarliga och vidriga hennes handlingar än må vara framställs hon aldrig som alltigenom ond.
Några kritiker har sett referenser till såväl Ingmar Bergman som Lars von Trier. För egen del tycker jag mig se att litteraturens värld ligger närmast. Det är ett Tove Ditlevsenskt Köpenhamn som tecknas fram: smutsigt, äckligt och med klassklyftor huggna i sten. Insikten om första världskrigets vansinne hänger som en tung dimma över staden. Allting är dessutom fångat med en mörk och kontrastrik gråskala som ger berättelsen en rå ton.
När Karolines krigsinkallade man plötsligt återvänder är hans ansikte vanställt. Först stöter hon bort honom i avsky, men sedan söker hon sig tillbaka. Liknande motsättningar återkommer genom hela filmen, en ständig lek med det frånstötande och tilldragande. Framför allt går det att finna i karaktären Dagmar Overbye, som tack vare Trine Dyrholms mästerliga spel lyckas växla mellan den trygga modersgestalten och den iskalla barnamördaren.
Det är i skildringen av Dagmar som filmens mest komplexa frågor behandlas. För hur oförklarliga och vidriga hennes handlingar än må vara framställs hon aldrig som alltigenom ond. Precis efter att Karoline blivit omhändertagen av Dagmar frågar hon: ”Varför hjälper du mig? Varpå Dagmar svarar: ”Vem skulle annars göra det?” Många fler nycklar till Dagmars motiv finns inte att få, åtminstone om man enbart nöjer sig med att söka svaren i Dagmars psyke.
I stället verkar filmen uppmana betraktaren att höja blicken, och se till omgivningen Dagmar befinner sig i. För något som förenar Dagmar med cowboyen och andra filmiska rättskipare är att de speglar sin omgivning. Och i Flickan med nålen går det inte säga annat än att världen är en fasansfull plats.
