Skönheten är upprorets oväntade vapen i ett Orwells “1984” på Kulturhuset Stadsteatern. Men den politiska sprängkraften slarvas bort.
Något drömskt vilar över Stockholms Stadsteaters uppsättning av George Orwells dystopiklassiker 1984. Scenrummet är kalt, svart och ödsligt. Inga monument eller jättebilder av diktatorn. Ingenting av totalitarismens traditionella parafernalia. Det är uppfriskande. Statstjänstemannen Winston, spelad av Pekka Strang, står övergiven och talar till oss som från botten av en brunn dit endast enstaka ljuspelare hittar ned. Ibland pratar han om ett bord och ett bord materialiserar sig på scenen, som framkallat ur hans medvetande. Från sitt källarhål berättar han historien om hur han tillsammans med sin förbjudna kärlek Julia (Matilda Ragnerstam) började viska förbjudna tankar om uppror.
Det drömska förstärks av att skådespelarna talar till publiken genom hörlurar som delats ut till oss på väg in i salongen. De viskar rakt in i våra hörselgångar och replikerna blandas med ljudkulisser, musik och inlästa röster från Winstons parti(o)kamrater. Winston pratar med någon vars röst vi hör men som inte finns där. I nästa stund befinner vi oss i ljudet av en uppeldad folkmassa, men när jag ser mig omkring sitter publiken stilla och uppmärksam. Ljud och bild dissocieras och skapar distans. Snarare än känslan av akut närvarande förtryck, är det som att föreställningen frammanar ett avlägset minne av ett tyranni som inte längre är vårt. Trots uppenbara paralleller i samtiden är det publiken upplever inte 1984 som omedelbar bild av den tid vi befinner oss i. I stället ger pjäsen en inblick i en annan tids totalitära mardröm. Avsiktlig eller inte är det en fin effekt. Orwell skräddarsydde sin dystopi enligt stalinismens mått, och även om likheter finns, ska vi inte inbilla oss att vi är kvar i hans värld: Storebror har blivit tech-brorsor och algoritmer.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Sara Cronbergs regi graviterar mot tanken om det sköna som motstånd, kanske också motståndet som konst. De upproriska ögonblicken kommer inte som knutna nävar, utan som intensiva inbrott av skönhet. Julia smugglar med sig ransonerat socker från svarta marknaden till ett möte, och sockret regnar ned från taket i ett glitter. I en annan scen läser Julia och Winston motståndslitteratur i sängen i ett skimrande, euforiskt guldljus.
Man kan tro eller inte tro på idén om konstens radikala potential, men det är hit föreställningen återvänder. Hade den litat på idén hela vägen, stannat i det och vågat rensa annat, hade uppsättningen varit starkare.
När Winston till slut hamnar i Partiets djupaste fängelsehåla är det som att dess tortyrmästare O’Brien (Lennart Jähkel) glömt bort att det är i skönheten Julias och Winstons uppror har sin rot. I stället fokuserar han sin energi på att knäcka Winstons sats att ”frihet är att säga att 2 + 2 = 4”. Den dramatiska konflikten, liksom den politiska förståelsen, blir diffus. Om striden står mellan partiets institutionaliserade lögn och upprorets sanningssökande, varför är då allt fokus på skönheten som radikalt medel?
I början är Partiet en sofistikerad övervakningsmaskin som verkar genom att inte synas. I nästa stund står O’Brien, genom ett av de mer svårbegripliga regivalen, glatt vänd mot publiken och förevisar sina våldsamt repressiva metoder som på en cirkus, komplett med virveltrumma. Föreställningens politiska värld går inte ihop. Det är synd, för med det förlorar den något av sin dystopiska kraft: gångna tiders totalitarism känns inte längre trovärdig.
