En arrogant, självhatande författare och hans bittra, alkoholiserade nazi-ättade mamma bestämmer sig för att göra en sista resa tillsammans. Det är grundhistorien i den schweiziska författaren Christian Krachts roman Eurotrash som fick en internationell kritikerkår att gå i spinn när den nådde världen 2021. Denna sunkodyssé mellan flygplatser, bedagade stjärnkrogar och nattliga motorvägar i taxibil hyllades för hur den rör sig fjäderlätt mellan en trasig mor-och-son-relation, möglande familjebyk från Tredje riket och en eftervärld som vill dränka sin depression i själlös lyx.
Nu sätts romanen upp som pjäs på en svensk scen. Premiär den 23 mars på Galeasen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Natalie Ringler visar mig scenrummet: en autentisk, beige stomipåse ligger på ett bord, en saxlift får fungera linbana och oändliga mängder blänkande folie får duga som ”alperna”, där en stor del av romanen utspelar sig. Typiskt Galeasen, den legendariska teatern på Skeppsholmen, grundad 1983 och urscen för skådespelare och dramatiker som Mikael Persbrandt, Noomi Rapace och Lars Norén. Stram ekonomi växlas in mot uppfinningsrikedom.
Att göra Eurotrash till pjäs är Natalie Ringlers idé och initiativ. Och det är inte första gången hon omvandlar politiskt laddade och mångbottnade litterära texter till teater på just Galeasen. Bland tidigare pjäser blev både Vår klass, den sanna historien om en by i Polen där den judiska befolkningen 1941 bränns inne av sina egna grannar, och Irakisk Kristus hyllade publiksuccéer.
Medan Vår klass handlade om antisemitiskt våld, berör Eurotrash barnens och barnbarns arv efter dem som undkom rannsakan, men som profiterade på Hitlertyskland och kunde fortsätta som vanligt efter 1945 och integreras i det pånyttföda Tyskland, berättar Natalie Ringler.
Tänker du att det finns ett samband mellan pjäserna?
– När jag läste Eurotrash fick jag en känsla av hemkomst. Det är kanske konstigt för den är skriven av en schweizisk författare och handlar inte alls om Östeuropa som Vår klass, utan perspektivet är det motsatta. Christians mamma är andra generationens överlevare, men på förövarnas sida.
Natalie Ringlers föräldrar var judiska flyktingar från Polen. Själv växte hon upp i Stockholmsförorten Solna med en känsla av att det var fel att gräva i det förflutna. Hon beskriver det som om föräldrarna ville fly en kränkning. Att bli bortjagad från sitt land, säger hon, är inte bara en våldsam fysisk händelse.
Jag har funderat mycket på vad som sker mellan offer och förövare. Det är en väldigt stark relation.
– Det finns även ett inslag av förnedring. Jag har funderat mycket på vad som sker mellan offer och förövare och mellan dem finns ett band. Det är inte kärlek och det är inte vackert, men det är likafullt ett band och det är starkt.
Efterkrigstidens Tyskland utvecklade en särskild minneskultur som delvis gick ut på att offren fick utrymme att bearbeta förlust, även om det tog lång tid för många. Där fanns ett erkännande om att sådana sår tar generationer att läka. Natalie Ringler läser Kracht som ett uttryck för att förövarnas barnbarn har behövt ännu mer tid, eftersom de förra rätteligen getts företräde.
– Jag vet inte om Kracht skulle formulera det på det sättet, för det är ju en så otroligt mycket större bok än så. Men det finns där så det kändes självklart för mig att välja att göra boken till pjäs. Som en pusselbit i efterspelet av Förintelsen och nazismen.
Vi sitter i fikarummet och jag får i tur och ordning hälsa på ”mamman”, Monica Stenbeck, ”taxichaffören/rånaren”, Johan Wahlström och allt-möjligt-personen Fredric Odenborg. Bara huvudpersonen, författarens namne Christian Kracht, verkar vara ledig i dag. Det finns en föraning av vår därute och de låga, sneda solstrålarna skjuter in genom fönstret och får allt, inklusive oss, att se dammiga ut. Kriget är långt borta. Natalie Ringler tittar rakt på mig allvarligt.
– Sverige är det enda landet där andra världskriget tagit slut. I hela övriga Europa fortsätter det. Det har inte tagit slut.
Vad finns i romanen som gör att den fungerar som pjäs?
– Att den har två så starka huvudkaraktärer och att det finns den här omständigheten att de ska någonstans. Så svaret är delvis ganska tekniskt. Och att det finns en massa kärnfulla situationer som radar upp sig.
Dessa tragiska, men också dråpliga och direkt komiska episoder uppstår oftast på grund av mammans skröplighet och brutala alkoholism. Att ge sig ut på resa till Alperna för att hon ska få se Edelweiss är dömt att bli ett fiasko.
– När de väl kommer dit finns det såklart inga blommor. Det blir ett totalt misslyckande som avslutas med att Christian försöker ge bort mammans blodspengar till tre indiskor som råkar vara där. Och de vill inte ens ha de där pengarna. Och just då börjar det blåsa… En otrolig scen.
Pengarna som flyger bort över glaciären kan tolkas som en skuld som man vill bli av med men som inte når sitt syfte. Samtidigt är det lika mycket ett relationsdrama mellan en son och en mamma som förlorat varandra, men som söker en sista försoning.
– Jag tror att Christian vill ha försoning. Men han får inte ens det.
David Rangborg spelar huvudpersonen som har samma namn som författaren, Christian Kracht.
Vem är hans rollfigur?
– Christian är en väldigt känslig och neurotisk person som framför allt är präglad av den här enorma skulden som han bär både som vit man, av patriarkatet men också som överlevare till förövare eller vad man ska kalla honom. Han är ju otroligt medveten om sin historiska börda. En botgörare. Och han älskar sin mamma väldigt, väldigt mycket.
Är det bara en mörk historia?
– Jag tycker inte alls att pjäsen är svartsynt, utan rätt optimistisk. Man kan ju konstatera att allt går åt helvete och att livet är vackert ändå. Utan Edelweiss.
