Ett hav av turkiska flaggor vajar i solljuset. Det är lördag den 29 mars, och kollektivtrafiken har knappt kunnat hantera att hundratusentals människor har vallfärdat till stadsdelen Maltepe, på den asiatiska sidan av Istanbul. På scenen avlöser talarna varandra, innan det blir dags för Özgür Özel, ledare för Turkiets största oppositionsparti CHP.
– I dag skriver ni historia här! I dag försvarar ni vår demokrati och vår framtid!
Turkiet skakas av den största protestvågen på mer än ett årtionde.
Allt började mindre än två veckor tidigare, när polisen morgonen den 19 mars under en gryningsräd grep runt 100 personer, anklagade för alltifrån korruption till terrorism. En av dem var CHP-politikern Ekrem Imamoglu, sedan 2019 borgmästare i mångmiljonstaden Istanbul, och en av de största potentiella utmanarna till president Erdogan.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Nu har han åtalats, och inväntar rättegång från en cell i Marmarafängelset. Av oppositionen beskrivs det hela som en kupp, genomförd av president Erdogan och hans parti AKP.
Redan samma kväll som Imamoglu häktades samlades hundratusentals människor utanför kommunhuset i stadsdelen Saraçhane, och protesterna har sedan dess spridit sig över landet. Efter en vecka av sådana massmöten varje kväll har oppositionspartiet nu ändrat kurs till att arrangera veckovisa möten i stadsdelen Maltepe på den asiatiska sidan av Bosporen.
En av de många som varje kväll har protesterat i Saraçhane är Muhittin, som egentligen heter något annat.
– När jag först hörde att Imamoglu blivit arresterad blev jag ärligt talat inte förvånad, säger han till Flamman.
Han ser tillslaget som ett logiskt steg i den turkiska regimens allt större maktanspråk.
Muhittin är student vid ett av Istanbuls större universitet, och talar under anonymitet för att undvika repressalier. Han är delaktig i att samordna protester på studentnivå, något som har blivit en central del av den politiska mobiliseringen mot regimen. Men rörelsen är spretig, och samlar människor från skilda delar av det politiska spektrumet, berättar Muhittin.
– Alla studenter har inte en tydlig politisk agenda, det finns folk som hyllar Atatürk, det finns folk från vänstern, men också nationalister som sjunger ramsor mot PKK-ledaren Abdullah Öcalan.
– Vad som förenar alla och får ut dem på gatorna är vetskapen om att de inte har några framtidsutikter här. De krossas av den ekonomiska politiken.
Muhittin beskriver samordningen av protesterna som ”kaotisk”, och att de arbetar hårt med att förbättra kontakten mellan lokala studentråd på olika universitet. Samtidigt kämpar de i motvind, eftersom polisen ofta går in när protesterna är avslutade och folk börjar bege sig hemåt. På sociala medier har bilder av våldet spridits som en löpeld, och en film på en demonstrant utklädd till pokemonen Pikachu som flyr från polisen blev snabbt viral världen över.
– Polisvåldet är helt godtyckligt, och alla är frustrerade av det. Särskilt de högernationalistiska studenterna blev chockerade, de förväntade sig att polisen skulle stå på deras sida, berättar Muhittin.
Han beskriver hur våldet från polisen sida, och massarresteringarna som följer i dess spår, gör att rörelsen redan nu är instabil under skräcken från vad som väntar.
– Pressen är extremt hög. De arresterar studenter utan egentliga skäl, utan några bevis. De har inte ens tillräckligt med fängelseplatser för att hålla kvar dem alla.
– Härom dagen skulle vi arrangera en studentprotest, men eftersom demonstrationerna i Saraçhane hade slutat skickades alla poliser till oss i stället. De lät oss inte ens komma ut från tunnelbanan.
En stor skillnad mot de gigantiska Geziprotesterna 2013 är att det socialdemokratiska oppositionspartiet CHP i dag har en tydlig ledarroll. Förutom att arrangera massmötena i Istanbul och andra delar av landet har de uppmanat till bojkott av regeringstrogna medier och företag kopplade till regimen. Detta har bland annat lett till att den populära kafékedjan Espressolabs lokaler nu gapar tomma i Istanbul. President Erdogan har kontrat med att anklaga oppositionen för att vilja förstöra landets ekonomi, och har hotat med att detta borde ses som brottsligt. Flera hemsidor som listar företag att bojkotta har sedan dess blockerats.
Muhittin är själv tveksam till hur framgångsrik bojkottrörelsen kan bli, och hoppas i stället på en generalstrejk – något som studentrörelsen har uppmanat till, men där CHP har förhållit sig avvaktande. Muhittin menar att det dels kan förklaras av att arbetarrörelsen i Turkiet är svag, men tror också att det kan finnas en strategisk dimension från oppositionspartiets sida.
Vad som förenar alla och får ut dem på gatorna är vetskapen om att de inte har några framtidsutikter här, de krossas av den ekonomiska politiken.
– CHP vet att de skulle riskera att förlora kontrollen över rörelsen om fackföreningarna också gick med i mobiliseringen, menar han.
Det är inte första gången som Erdogan har försökt sätta käppar i hjulen för den populäre borgmästaren. Redan 2019, när Imamoglu för första gången vann i Istanbul, hävdade regeringen att valet inte gått rätt till och krävde omval. Detta ledde bara till att Imamoglu vann igen, denna gång med än större majoritet. När jag själv besökte Istanbul, bara några veckor innan tillslaget mot Imamoglu, syntes hans ansikte på ändlösa affischer över staden som utlovar allt ifrån nya infrastrukturprojekt till sociala stöd under de senaste årens kraftiga inflation.
Pinar Dinç, forskare vid Centrum för Mellanösternstudier på Lunds universitet, blev liksom Muhittin inte förvånad när nyheten kom om att Imamoglu blivit gripen. I stället funderar hon på varför detta steg kom just nu. Även om det är svårt att avgöra om det funnits någon tydlig strategi från Erdogans sida, menar hon att händelsen kan kopplas till det geopolitiska läget. Med Trump i Vita huset vet Erdogan att han kan göra vad han vill på hemmaplan, så länge utrikespolitiken inte går i klinch med USA.
Jag tror absolut inte att den här mobiliseringen kommer att kunna åstadkomma regimskifte, men kanske kan vi åtminstone, när folket agerar kollektivt, pressa AKP att uppföra sig.
– Samtidigt har vi ett Europa som är helt upptaget med att staka ut en väg för sig utan amerikanskt stöd. EU har sedan länge förlorat sin stöttande roll för den turkiska demokratin, så Erdogan bryr sig inte om vad de säger längre. Och sedan har vi unionens flyktingavtal med Turkiet från 2016, som har stärkt Erdogan ytterligare.
Detta till trots är hon imponerad av proteströrelsen, och hur den har hanterats från CHP:s sida.
– CHP gör faktiskt ett bättre jobb nu än vad de någonsin har gjort förut. Partiledaren Özgür Özel har äntligen börjat lyssna till ungdomarna på gatan. Det är viktigt att lyfta att studentrörelsens motstånd verkar ha inspirerat Özel mycket.
Hon lyfter också att partiet i större mån verkar erkänna den kurdiska rörelsens stöd som avgörande i att Imamoglu blev vald till borgmästare i Istanbul – och att den kommer att vara central om oppositionen ska segra i kommande nationella val. Som ett exempel på den nya attityden från CHP-ledaren tar hon upp att Özel, efter att en partikamrat förolämpat den kurdiska flaggan, var snabb med att be om ursäkt.
Pinar Dinç (bilden) menar också att många trodde att Imamoglu skulle ersättas med en Erdogan-lojal tjänsteman. I stället har oppositionspartiet CHP fått välja en ersättare från sina egna led.
– Det var ingen som trodde att det skulle hända. Det är en tydlig effekt av motståndet.
Men trots att Imamoglu, bara dagar efter att ha arresterats, blev vald till presidentkandidat för CHP med ett massivt stöd på 15 miljoner röster, är det lång tid till nästa val. Om inget oväntat händer är det planerat att ske först 2028.
– Det är väldigt viktigt att den här typen av mobilisering fortsätter, men det finns ju ingen chans att den kan fortsätta så pass länge, säger Pinar Dinç.
I stället hoppas hon på att protesterna på sikt kan ta sig nya former, och leda till folkbildning, för att skapa en tydlig politisk medvetenhet inför framtiden. Hon lyfter också bojkottrörelsen som ett framgångsrikt sätt att fortsätta den politiska mobiliseringen.
Partiledaren Özgür Özel har äntligen börjat lyssna till ungdomarna på gatan.
– Det kan vara ett väldigt bra sätt att pressa regimen på. Jag tror absolut inte att den här mobiliseringen kommer att kunna åstadkomma regimskifte, men kanske kan vi åtminstone, när folket agerar kollektivt, pressa AKP att uppföra sig.
Hon lyfter också att mycket kan hända i turkisk politik, och att valet trots allt kan ske före 2028. Det hänger mycket på en enskild politiker: Devlet Bahçeli. Bahçeli, som leder det ultranationalistiska partiet MHP, är Erdogans närmaste allierade i parlamentet. Han är 77 år gammal, och rykten om hans sviktande hälsa har blivit alltmer återkommande. Senast i mars spekulerades det i om Bahçeli var död, efter att han missat flera sessioner i parlamentet i samband med en hjärtoperation.
– Det där är något att hålla ett öga på. Om Bahçeli dör skulle hela Erdogans regeringskoalition kunna kollapsa. I så fall kan det nog bli val i förtid.
Efter att Imamoglu arresterats har vissa pekat på likheterna mellan hans historia och Erdogans. Båda stammar från den konservativa Svartahavsregionen, båda blev borgmästare i Istanbul – och båda blev sedan fängslade av ett politiskt etablissemang som såg dem som ett hot. För Erdogans del lyfte fängelsedomen bara hans popularitet, och några år senare vann han och AKP en jordskredsseger. Efter några juridiska krumbukter kunde Erdogan axla premiärministerposten, trots en fängelsedom i bagaget.
Men Pinar Dinç är inte säker på att denna framgångssaga kan återupprepas i Imamoglus fall.
– Erdogan har så mycket makt över statsapparaten nu, så jag tror att det är mycket svårare att komma tillbaka från något sådant där i dag. Imamoglu och oppositionen är i ett mycket svårare läge än vad Erdogan och AKP var.
Trots sitt stora engagemang i proteströrelsen har inte heller Muhittin några höga förhoppningar om vad som ska ske med den fängslade borgmästaren.
– Jag tror inte att de kommer släppa honom. Om regimen gör det har de förlorat.
