Är du rädd för att bli traumatiserad? Då borde du sluta läsa här. Numera räcker det nämligen med att höra talas om någon annans trauma för att riskera att bli traumatiserad själv – åtminstone enligt Region Värmlands satsning Traumapodden.

Men troligen är det redan för sent. Du har kanske upplevt otrohet, uppsägning eller en sjukhusvistelse, eller så har du haft en jobbig förlossning eller blivit tagen för snatteri.

När posttraumatiskt stressyndrom infördes i diagnosmanualen DSM 1980 definierades trauma som något ”utanför intervallet för vanliga mänskliga erfarenheter”. I dag verkar det finnas överallt. Om jag hade fått en gratis psykologsession varje gång en vän hade berättat om ett trauma för mig hade jag kunnat gå i terapi resten av livet. Jag har själv pratat om saker i mitt eget liv som traumatiska. Snabb googling: har det varit berättigat?

Enligt organisationen Mind kan trauma skapas när man känt sig ”skrämd, hotad, förödmjukad, avvisad, övergiven, invaliderad, otrygg, utan stöd, fångad, skamsen eller maktlös”. Jo, så har jag väl känt mig. Så har nog alla människor känt sig.

Men de här känslorna verkar ha tagit över våra liv. Som Virginia Woolf beskriver sin traumatiserade veteran efter första världskriget: ”Septimus Warren Smith […] hade nötbruna ögon med den glimt av rädsla i som gör obekanta förbipasserande också rädda. Världen har höjt sin piska – var ska den slå till?”

I dag verkar de flesta lika uppskrämda som en granatchockad soldat. Hundratusentals barn går på psykofarmaka, sjukskrivningarna för psykisk ohälsa har aldrig varit högre och kulturen svämmar över av traumahistorier.

Världen har höjt sin piska. Hur gick det till? Och vilken sorts människor blir vi av traumakulturen?

1978 började psykiatrikern Bessel van der Kolk arbeta med veteraner från Vietnamkriget, och försökte förstå deras lidanden. Var de schizofrena? Alkoholiserade? Eller bara deprimerade?

Två år senare fördes PTSD in i diagnosmanualen, och han inledde ett livslångt engagemang för att synliggöra trauma och hitta nya behandlingsmetoder. Genom sin karriär har han mött tusentals människor med söndertrasade liv, både veteransoldater, incestoffer och överlevare från svåra olyckor. 2014 publicerade han den banbrytande boken Kroppen håller räkningen, som låg på New York Times bästsäljarlista i flera år. Boken börjar så här:

”Man behöver inte ha varit soldat i krig eller besökt en flyktingförläggning i Syrien eller i Kongo för att ha stött på trauma. Trauma drabbar oss, våra vänner, våra familjer och våra grannar.”

Enligt van der Kolks inflytelserika teori sitter trauma kvar i kroppen. Med hjälp av hjärnskanningar påstår han sig ha bevisat att outlösta stressreaktioner sitter kvar i amygdalan, vilket ger kvardröjande symptom i form av fight, freeze or flight-reaktioner (kamp, frys eller flykt). Men bevisen har kallats pseudovetenskapliga av många forskare. Van der Kolk stöder också teorin om bortträngda minnen, som legat till grund för en mängd rättsskandaler.

Föreställningen om att trauma sitter kvar i kroppen är dock knappast ny. På 1860-talet började tågolyckor bli vanliga på de nya järnvägsnäten. Passagerare uppgav att de fortsatte lida av hysteriska symptom långt efter en olycka, trots att de inte hade fått några fysiska skador. Så föddes ”järnvägsryggraden”: idén om att chocken från smällen orsakat en inflammation i ryggraden som gav upphov till den nervösa sjukdomen.

Järnvägsbolagen avfärdade diagnosen som ”stämningsneuros”, ett lidande påhittat i syfte att avkräva dem kompensation. Men teori hade fått fäste hos psykiatriker. Sigmund Freud utvecklade sin traumateori mot bakgrund av dessa diskussioner.

Efter första världskriget kom soldater tillbaka från fronten med liknande symptom. De led av darrningar, sömnproblem eller en förlust av talförmågan talförmågan. Diagnosen ”granatchock” (shell shock) utgick från en hypotes om att explosionerna från slagfältet hade skadat hjärnan. Men eftersom flera som aldrig hade varit i närheten av granater uppvisade samma symptom kom teorin snart att överges.

Under andra världskriget användes i stället termen ”stridströtthet” (combat stress reaction). Det var först i samband med Vietnamkriget som PTSD blev en diagnos. Samtidigt adopterades begreppet av kvinnorörelsen för att synliggöra lidandet hos misshandlade och våldtäktsoffer.

Trauma hade till slut fått fäste i det allmänna medvetandet, och nu skulle offren befrias från skam.

Kanske har vi lyckats lite för bra med det.

På veterancentret i Danmark arbetade en kommunikatör som hade tröttnat på journalister som bara ville skriva om hur svårt livet var för veteranerna. Varje gång någon ringde frågade hon dem: Hur många av de hemvändande soldaterna från Afghanistan tror du kommer att utveckla PTSD?

Många gissade på 70, 80 eller till och med 90 procent. Det korrekta svaret var omkring 10.

I stället för att utgå ifrån att de flesta klarar det mesta, som forskningen faktiskt visar, så har vi skapat en kultur där vi antar att det som har hänt har ödelagt dig.

Anekdoten berättas av psykologilektorn Karen-Inge Karstoft, som tidigare varit anställd på Veterancentret. I sin bok Hvorfor taler alle om traumer? (2024) vill hon påminna om den diagnostiska åtskillnaden mellan potentiellt traumatiska händelser och de PTSD-reaktioner som drabbar en minoritet efteråt. Samhället tycks ha glömt att de flesta människor faktiskt är rätt motståndskraftiga.

Vi tycks ha börjat anta att ”allt som drabbar oss kommer att påverka oss negativt, allvarligt och varaktigt”, skriver Karstoft. Utifrån detta antagande sätts psykologiska insatser in där de inte behövs; där de till och med kan göra skada. Karstoft refererar till studier som visar att för omfattande och tidiga behandlingar, som numera sätts in kollektivt efter stora katastrofer, riskerar att öka snarare än minska fallen av posttraumatisk stress. Också mer blygsamma åtgärder, som triggervarningar, har visat sig kunna öka de traumarelaterade reaktionerna.

I stället för att utgå ifrån att de flesta klarar det mesta, som forskningen faktiskt visar, så har vi skapat en kultur där vi antar (med Karstofts ord) ”att det som har hänt har ödelagt dig”.

Ordet trauma betyder ursprungligen ”sår” på grekiska. Numera används det odifferentierat om det sårande hugget och det blödande såret det efterlämnar i psyket. Samtidigt räknas allt fler saker som traumatiserande.

Socialpsykologerna Nick Haslam och Melanie Joy MacGrath har kartlagt begreppsutvidgningen (concept creep) av trauma med grund i en enorm korpus från Google Books och vetenskapliga artiklar. Användningen av begreppet ”fysiskt trauma” planade ut på 80-talet. Samtidigt började ”psykologiskt trauma” bli allt vanligare. Under 2000-talet har också begrepp som ”kulturellt trauma”, ”kollektivt trauma” och ”generationellt trauma” vuxit explosionsartat.

Ords betydelse förskjuts. Det är naturligt. Men begreppsutvidgningen av trauma ställer till med diagnostiska problem. Enligt en studie som Haslam och MacGrath refererar till så har diagnoskriterierna i DSM blivit så generella att nio av tio amerikaner kan räknas som traumaöverlevare. Tillsammans med tendensen som Karstoft beskriver – att distinktionen mellan händelse och reaktion kollapsat – måste slutsatsen bli att en överväldigande majoritet borde behandlas för PTSD.

Det är också vad vi har börjat göra. Preventivt, till och med.

I boken Terapisamhällets barn (Karneval förlag, 2025) argumenterar Abigail Shrier för att traumakulturen har förändrat hur vi uppfostrar våra barn. Vi utgår ifrån att alla barn är, eller kommer att bli, traumatiserade.

Ett trauma kan vara nästan vad som helst som känns överväldigande. ”Det har blivit fullkomligt naturligt i dag att prata om ett barns ’trauma’ efter att ett husdjur har dött eller efter att ha blivit vald sist på idrotten”, skriver Shrier.

Hon beskriver en kultur som oupphörligt sysslar med mående, inte minst barnens. Genom socialt-emotionellt lärande i skolan, frekventa enkäter och dagliga känsloavstämningar lär sig barnen att vara konstant medvetna om hur de känner sig.

Det här är inte bara ett amerikanskt fenomen. Mina barn är bara två år gamla, men häromdagen fick jag en uppdatering i förskoleappen som kändes tagen rakt ur Shriers bok. I en liten grupp hade de fått lyssna på högläsning ur en bok om olika känslor, och sedan dramatiserat sina egna känslor framför uppställda speglar. Innan de ens kan prata ordentligt ska de drillas till att förstå och uttrycka minsta känsla.

Är det här verkligen bra för barnen? Hur mår de som vuxit upp såhär?

Svar: sämre än någon tidigare generation. Allt fler går i terapi och/eller på psykofarmaka, och trots behandlingarna fortsätter depression, ångestproblematik och självskadebeteenden att öka. Shriers tes är att behandlingen är själva problemet. Forskarna hon pratar med bekräftar den bilden.

Vi har nästan inget annat språk kvar för felsteg än våldets och skadans, som oftast bara är metaforer för sårade känslor.

Michael Linden, professor i psykiatri vid universitetssjukhuset Charité i Berlin, säger att det är ”fruktansvärt” att övervaka barns mående så här. ”Att fråga någon ’hur mår du?’ är att framkalla negativa känslor.” Statistiskt sett visar nämligen känsloforskning att lycka är en väldigt sällsynt känsla. Oftast mår människor helt okej; det vill säga, de försöker ignorera något mindre obehag, som stress, trötthet eller oro. Men ju oftare man frågar dem hur de mår, desto lägre skattar de sitt eget mående.

Men skulle inte ökningen av diagnoser i dag bara kunna betyda att barn och unga är mer öppna med hur de mår? Hur vet vi att tidigare generationer verkligen mådde bättre? När Shrier ställer den frågan till den norska psykologen Leif Kennair svarar han: att älta sin emotionella smärta är i sig ett symptom på depression. Om man mår bra gör man saker. Man sitter inte fast i att reflektera över hur allting känns.

När vi gräver i vår historia efter trauman som kan förklara våra lidanden riskerar vi att låsa oss ytterligare. Enligt den ledande minnesforskaren Elizabeth Loftus är sökandet bakåt aldrig neutralt. ”Minnet fungerar lite grann som en Wikipedia-sida”, förklarar hon för Shrier. ”Man kan gå in och redigera den – men det kan andra människor också göra.” Om omgivningen efterfrågar ett trauma är risken stor att man skapar ett.

Barnen i dag mår inte bara dåligt. De har också svårare att klara av helt vanliga saker, från att gå baklänges till att läsa en bok. Sedan växer de upp till handlingsförlamade unga vuxna. De ser sig själva som så traumatiserade av att ha levt helt vanliga liv, att de tidiga diagnoserna blir till självuppfyllande profetior.

Därefter skyller de på sina föräldrar. ”De fuckar upp dig, din mamma och pappa”, som poeten Philip Larkin skrev 1971, har aldrig varit en mer utbredd uppfattning. All den överbeskyddande känslohantering som föräldrar i dag erbjuder sina barn – Vill du inte ta på dig mössan? Hur mår du egentligen? Skaver kanske lappen i nacken? – har knappast lett till att de känner tacksamhet och trygghet senare i livet. Vuxna barn bryter kontakten med sina (”toxiska, narcissistiska”) föräldrar i allt högre utsträckning.

Att ta hand om sig själv har blivit det allra viktigaste man kan göra.

Abigail Shier är en kontroversiell högerskribent, känd för sin kritik av transrörelsen. Hennes politiska profil märks också här och var i Terapisamhällets barn, som när hon refererar till studier som visar att liberalers tonårsbarn mår sämre än konservativas. ”Det torde antyda att mycket av det vi ser inte är någon psykisk ohälsa-kris. Det är djupt rotat i den världsbild och de värderingar vi har givit våra barn.”

Jag tror inte nödvändigtvis att man blir lyckligare av att växa upp med heteronormativa föräldrar som tycker att staten stjäl deras pengar. Men låt oss ändå antaatt hon har en poäng. Vänstern har trots allt omfamnat traumakulturen mer helhjärtat. Kanske har det gjort våra barn deppigare. Men framför allt tror jag att vi har hamnat i en värderingskris som har förlamat vår politiska handlingskraft.

I en uppmärksammad essä för tidskriften Noema kritiserar den marxistiska kulturvetaren Catherine Liu traumakulturen för att förstöra grunderna för kapitalismkritik. Trauma myntades för passagerare vid tågolyckor och soldater, noterar hon. Inte arbetare. Traumakulturen, skriver hon, ”verkar under förklädnaden av progressiv politik för att avpolitisera det offentliga rummet”.

Den leder bort vårt fokus från den ekonomiska exploateringen. Jobbiga erfarenheter beskrivs som bortom vår kontroll. Det nya progressiva subjektet är överlevaren: en klichéartad berättelse om en ensam människas lidanden. Det ekonomiska våldet blir osynligt, och historien förstås bara i personliga termer.

Liu är inte minst besviken på utvecklingen inom humanioran.

På 90-talet föddes ”traumastudier”, där verk tolkas som indirekta uttryck för trauman. Förgrundsgestalten, den amerikanska litteraturvetaren Cathy Caruth, lutar sig mot poststrukturalistisk teori för att beskriva trauman som en kris för själva sanningsbegreppet. De traumatiserade, skriver hon, ”bär en omöjlig historia inom sig, eller blir själva till symptomen på en historia som de inte helt och hållet kan härbärgera.” Caruth är inte ens säker på att de borde botas: det riskerar att ”eliminera kraften och sanningen i den verklighet som traumaöverlevare har ställts inför och ofta försöker kommunicera till oss.”

”Med andra ord”, kommenterar Liu spydigt, ”förstår inte vanliga människor, som inte är insatta i traumateori, vad som har hänt i det förflutna”.

Med sin blandning av obegriplighet och klyschor passiviserar traumakulturen oss. I stället för organisering får vi höra att vi behöver terapi. I stället för att ta makten över produktionsmedlen ska vi teoretisera, reflektera och bära vittnesmål. I stället för att ”historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp”, så ska alla trasiga människor få oss att inse att historien är trasig.

Samtidigt lämnar vi ut vår emotionella sårbarhet till giriga sociala medier, som snabbt slår mynt av den. Inget utgör väl ett bättre klickbete än något som kan förklara våra personliga lidanden.

Varför känner jag mig förresten så handlingsförlamad? Innan jag vet ordet av har jag börjat skumläsa en artikel med rubriken ”Prokrastinering är inte alltid ditt fel. Ibland är det faktiskt en traumareaktion, som skapar en ond spiral”. Sedan har jag snart hamnat i ett algoritmiskt kaninhål av traumainfluerare, som ger mig ansvarsbefrielse från allt.

Människor är i allmänhet ganska bristfälliga. Någon är för ängslig att bli omtyckt, en annan rastlös medan en tredje är överkritisk. Man super för mycket eller fastnar i att scrolla. Man får sparken eller blir dumpad, och undrar: vad är det för fel på mig?

Trauma är en underbar förklaring.

Det är bara något som har drabbat mig. Med terapi kan jag kanske bli bättre. Det kräver förstås att jag oavlåtligen sysslar med mig själv i flera år, utan att låta någon annan än en betald psykolog berätta för mig vem jag är.

Detta är att ”ta tillbaka kontrollen” över mitt liv. Hur andra människor uppfattar mig är irrelevant, utom när jag gråter ut i deras armar och de ”förstår” mig, det vill säga accepterar min berättelse om hur jag har definierats av mina trauman.

Därigenom har inte bara vår självbild omvandlats, utan också vår uppfattning om vad det innebär att vara nära andra människor. Det är som om vi existerar parallellt med varandra.

I dejtingprogram som Love is blind är budskapet uppenbart: det är först när man delar sitt trauma som man har ”blivit sårbar” och ”släppt in” någon. En gråter medan han berättar sin gripande historia om hur han förlorat sin mamma, blivit mobbad, eller kommit över en sjukdom. På andra sidan av en vägg nickar en kvinna med tindrande ögon, och bekräftar att han inte har något att skämmas över. Att det är vackert att han ville dela detta. Så har de plötsligt kommit varandra nära, och det de har kallas för djupt och äkta.

Något sannare än en sådan standardiserad berättelse verkar det inte finnas att lära känna hos andra. Samma ytliga idé om människans djup har tagit över fiktionen. Som kritikern Parul Sehgal beskriver i sin essä ”The case against the trauma plot” så har ”trauma reducerat karaktär till symptom”. Vem någon är gestaltas inte längre genom dennas egenheter, hem i världen, eller existentiella grubblerier. Vad som antas intressera läsarna mest är karaktärernas dolda sår.

Därigenom har inte bara vår självbild omvandlats, utan också vår uppfattning om vad det innebär att vara nära andra människor.

Paradexemplet är Hanya Yanagiharas Ett litet liv, där det största spänningsmomentet i den drygt 700-sidiga romanen är vad som har hänt Jude, en karaktär som visar sig ha en så fullständig traumakatalog att det borde vara obegripligt hur någon vill läsa den. Först blev han våldtagen av präster som barn, innan han kidnappades och tvingades in i prostitution. Minnena kommer tillbaka när han hamnar i en misshandelsrelation, där han våldtas brutalt och försöker ta livet av sig.

Men Yanagihara är inte färdig. Jude måste också tvingas amputera båda benen, innan han till sist lyckas med sin suicid.

Ett litet liv har lästs på semesterstränder världen över. Den har hyllats som ”stark”, ”drabbande” och ”oförglömlig”. Bara i Sverige har den sålts i hundratusentals exemplar.

Men traumanarrativet präglar inte bara bästsäljarna. Under flera årtionden har Nobelpriset i litteratur dominerats av en mer sofistikerad motsvarighet: vittneslitteraturen.

Redan 2001 ordnade Svenska Akademien ett symposium med rubriken ”Witness literature”, där både tidigare och kommande pristagare märktes bland talarna. Som Kjell Espmark skriver i sin bok Nobelpriset i litteratur – ett nytt sekel hade inriktningen då redan präglat priset i ett kvartsekel. Vittneslitteraturen har fortsatt att dominera. Senast 2024 löd prismotiveringen till Han Kang: ”För hennes intensiva poetiska prosa som konfronterar historiska trauman och blottlägger livets skörhet.”

Det är svårt att hålla med Espmark när han skriver att genren i sig inte utgör en värderingsgrund. ”Det avgörande är den konstnärliga kraft och precision som vittnesbörden gestaltas med.” Konstnärlig kraft är inte ett neutralt estetiskt värde. Det definieras av vad vi uppfattar som mest äkta och starkt bland de mänskliga erfarenheterna.

En sann och aktningsvärd människa är i dag en traumatiserad människa, både i fin- och fulkulturen. Talkshower och självbiografier domineras av svåra uppväxter. Politiker använder personliga olyckor för att väcka sympati. I USA förväntas ungdomar som söker till college skriva en ”traumaessä”, där svåra livserfarenheter växlas in för tillträde till prestigefulla utbildningar. Och det säkraste sättet att hamna i ”Sommar i P1” är ett gripande trauma som musiksätts med snyftpop.

Virginia Woolfs granatchockade soldat var en hallucinerande galning, en skam för sin fru och i omvärldens ögon en lallande idiot. Från ett missaktat handikapp har traumat förvandlats till en biljett för klassresan, ett sug i masskulturen och ett priviligierat ämne för den finaste konsten.

Visst är det bra att människor som verkligen behöver hjälp kan få det. Att vi har slutat skuld- och skambelägga psykisk sjukdom. Men alla är inte psykiskt sjuka. Och skuldkänslor är inte bara av ondo.

Det mest skrämmande med traumakulturen är inte att den är nedbrytande, infantiliserande, passiviserande eller ytlig. Det mest skrämmande är att den är värdeneutral.

van der Kolks öppningsexempel i Kroppen håller räkningen är en veteran från Vietnamkriget. Tom, som han kallas, plågas av mardrömmar, självmedicinerar med alkohol och har blivit rädd för att skada sin egen familj. Han känner sig död inombords. Han vägrar ta medicinen som van der Kolk skrivit ut, eftersom han ”måste förbli ett levande minnesmärke” över sina fallna kamrater. Det är berörande.

En sann och aktningsvärd människa är i dag en traumatiserad människa, både i fin- och fulkulturen.

Men längre fram får vi veta att Toms egentliga trauma inte består i att han har förlorat stridskamrater. Det dröjer månader av ”paralyserande skam” innan han till sist berättar det för van der Kolk. Galen av sorg över en fallen vän har han störtat in i en by, mördat barn och våldtagit en vietnamesisk kvinna.

van der Kolk använder inte begreppet ”krigsbrott” här. Han föredrar ordet (ja, du gissade det):

Trauma gör det alltid svårt att vara närvarande i intima relationer, oavsett om det är något som har gjorts mot dig eller något du har gjort mot andra. Hur kan du lita på dig själv eller någon annan igen efter att du har varit med om något så outsägligt?

Psykologer dömer dig inte, och de uppmuntrar dig också till att sluta döma dig själv. Detta hade inte varit lika skrämmande, om inte psykologer varit vår tids mest anlitade andliga vägledare. Präster, filosofer, författare och äldre släktingar göre sig inte längre besvär. Ingen ska komma och moralisera över våra liv.

Vår människosyn ligger i dag så långt från etiken att ord som ”synd” och ”dygd” i princip blivit obegripliga. Vi har nästan inget annat språk kvar för felsteg än våldets och skadans, som oftast bara är metaforer för sårade känslor.

Som Sehgal skriver så har vår tid ”upphöjt traumat från att ha varit tecken på moralisk defekt till att bli en källa för moralisk auktoritet, till och med en sorts expertis”. Den mest skadade vet bäst. Att vara en sammanhållen människa, med värdighet, integritet och förmåga att ta ansvar för sina egna handlingar har blivit hopplöst omodernt.

Det finns en rad i Sheila Hetis Autobiographical diaries som jag inte har kunnat släppa. ”Jag har tänkt på autenticitet”, skriver hon, ”och hur man har gjort oss en otjänst genom att lära oss att vi borde vara autentiska mot våra känslor, snarare än mot våra värden.”

Vad innebär det att vara sann mot sig själv? Kanske är våra viktigaste känslor inte de mest smärtsamma, och kanske är våra känslor mindre viktiga än våra värden. Det som vi håller högt, det som vi skulle sträva mot och försöka dela med varandra om inte den psykiska ohälsan handikappade oss. Våra tankar, våra visioner, vår moral och vår kärlek till andra.

Däri, och inte i våra trauman, finns djupet av vår mänsklighet.