Under sina glansdagar var staden den fjärde största i USA, med sina närmare två miljoner invånare. Efter att fabriker automatiserats eller flyttat utomlands har befolkningen sjunkit till en knapp tredjedel.

I dag är Detroit i stället känt för sina ruiner. De övergivna fabrikerna och lagerlokalerna var på 80-talet den infrastruktur som möjliggjorde technoscenens framväxt i Detroit, då människor började festa i de öde industriområdena. På 90-talet hade de sönderfallande tegelkomplexen börjat attrahera fotografer från hela världen, i jakt på sorgsna scener från senkapitalismens förfall.

Bostadsområdena, där allt fler av villorna från guldåren står tomma, fick under det sena 00-talet flera magsparkar. Obamas stödpaket under finanskrisen riktades bort från de skuldsatta husägarna, som i stället tvingades sälja sina hem till spekulanter som tjänat miljarder med marginella arbetsinsatser.

På kartor över hus sålda på auktion efter missade amorteringar i bankkrisens efterdyningar sticker Detroit ut som det värsta fallet i USA:s nordstater.

Den bullrande bussen åker förbi ett enormt Amazonlager snirklar sedan vidare genom Dearborn. Här föddes Henry Ford 1863, och Ford Motor Company 1903. Ett kvartssekel senare slog världens största fabrik upp portarna här: Fords River Rouge-verk.

Som mest jobbade 100 000 människor på verket. Från det löpande bandet rullade inte bara miljoner bilar av varje år, utan även den sociala ordning som av samhällsvetare döpts till just fordismen.

Kärnan var massproduktion av varor för en ständigt växande marknad. Arbetet skulle standardiseras, medan en relativt hög lön skulle stimulera masskonsumtion även för fabriksarbetare. På detta sätt kunde den västerländska kapitalismen stabiliseras efter börskraschen 1929.

Men precis som Fords hemstad ligger även den fordistiska kapitalismen i dag i spillror – och välfärdskapitalismens ständiga tillväxtrekord har förpassats till historien.

Jag hoppas kunna få se en skymt av vad som finns kvar av den fordistiska staden redan första kvällen, men bussen håller sig till Dearborns huvudgata. Visst syns ett par slitna hamburgerhak, små 50-tals-villor i behov av en rejäl renovering, gamla kontorsbyggnader omvandlade till jemenistiska restauranger.

Det mesta jag ser från bussfönstret är dock nybyggt skräp. Kedjor vars välbekanta logotyper är täckta av smuts och avgaser. Ställen med enorma parkeringsplatser eller komplexa drive-in-system som kränger blaskigt kaffe och friterad snabbmat till bilister. Om hundra år kommer inget av detta ens att vara ruiner.

Från det löpande bandet rullade inte bara miljoner bilar av varje år, utan även den sociala ordning som av samhällsvetare döpts till just fordismen.

På ett mexikanskt snabbmatshak mitt i staden stöter jag på min kompis Maria, som ska möta upp sin vän Mikael. Genom kontakter från Volvos fackklubb i Göteborg känner han en gammal fackveteran i staden, som lovat att ta med honom på en rundtur efter lunch.

Snart sitter vi alla fyra i en grön gammal Ford.

I bakluckan ligger ett plakat från gårdagens demonstration mot postens privatisering, på golvet en kasse med fackliga nyhetsbrev.

– Brevbärarna är stridbara, säger Dianne på väg tillbaka ut mot Dearborn.

– De har sitt fack och kommer inte ge sig utan en jävla fajt.

Hon är mer oroad över migrantarbetarna. Ofta saknar de rätt papper och jobbar dessutom för mindre, privata företag där facken hålls borta. De är utspridda, isolerade och utan den grundmurade makt som en fackförening ger de statsanställda brevbärarna.

I sitt kvarter, Mexicantown, fokuserar nu Dianne på vad hon med en fras från anarkistfursten Pjotr Kropotkin kallar för inbördes hjälp. Gamla aktivister som överlevde 70-talets repression lär barnen hur de ska undvika inlägg i sociala medier som ger gränspolisen ledtrådar om var papperslösa bor, berättar hon. Ett improviserat system för att varna för räder, och hålla papperslösa borta från gatorna genom att grannar handlar mat åt varandra har organiserats i området.

För tio år sedan stod vräkningar i fokus, med finanskrisens härjningar av den redan sargade staden och masshemlöshet som det primära hotet. Nu ger aktivister i stället allt för att hjälpa migrantarbetarna genom den andra omgången av hårda Trumpår.

– Det började med att jag gick med i den katolska fredsrörelsen 1964, berättar Dianne, i full fart på en ödslig motorväg genom Dearborn.

Sedan ”blev hon marxist”, gjorde en vända i ett allt mer sekteristiskt parti och hamnade till slut i Detroit som facklig organisatör.

Bilen saktar in och stannar vid det som finns kvar av det gamla River Rouge-verket. På en parkeringsplats stiger vi ut och möts av bitande kyla med små snöflingor som singlar ned runt oss. Dianne hoppar raskt från sin egen historia till stadens.

– Henry Ford hatade facken, men också bankerna. Och han var inte så mycket för judar. Men han lät svarta jobba i sin fabrik. Bara med de sämsta jobben, förvisso, och i segregerade avdelningar.

Ändå något, tänker jag tyst.

– Så var det inte i alla fabriker då, bekräftar Dianne.

På 30-talet pressade sig bilarbetarfacket United Auto Workers (UAW) till sig avtal med biljättarna, en efter en. Under det kvasi-syndikalistiska industrifacket CIO:s ledning, och med vilda strejker i arsenalen och den fackvänlige Roosevelt som potentiell allierad, organiserade de snabbt miljontals arbetare.

Man kan inte backa för mobbarna i Washington, de blir aldrig nöjda och de föraktar svaghet.

Att kontrollera just verket i Dearborn var avgörande för om facken på sikt skulle överleva. Och efter fem års stenhård kamp lyckades UAW faktiskt få till ett avtal 1941. De fick dessutom oväntat stöd från Fords barn och barnbarn, Edsel Ford och Edsel Ford II. De menade att det var dåligt för affärerna att låta sin envise anfaders principer gå före ordning och reda på golvet.

I avtalet förbjöds den tidigare systematiska diskrimineringen av arbetare, vare det rörde sig om segregation på arbetsplatsen grundad ”ras, hudfärg, nationalitet, kön eller tro”.

Trots att den gamla anläggningen i huvudsak är riven, och bara 6 000 jobbar vid Fords nya fabrik på samma plats, så finns avtalets princip kvar inskrivet i varje UAW-kontrakt sedan dess.

I dag har Dearborn fått ny politisk relevans. Staden har en av de högsta andelarna arabiska invånare i landet. I representanthuset företräds Dearborn av Rashida Tlaib, stridbar socialist född i Detroit men med rötterna i Palestina.

Det interna upproret mot Kamala Harris tystnad kring Israels krigsbrott under demokraternas valkonvent leddes från Detroit, men kvästes systematiskt utifrån hypotesen att arabamerikaner ändå inte hade något val än att rösta demokratiskt eftersom Trump med sitt ”muslimförbud” skulle vara så mycket värre.

I valet vann Trump delstaten med en knapp marginal, efter att statens demokrater inte kunde förmå sig att mobilisera sin sociala bas för Harris.

Vi tar ett kort stopp vid den nedlagda Michigan Station, en pampig jugendbyggnad från 1911. Den var länge ruinturisternas favoritdestination, men har precis rustats upp med Fordfamiljens privata pengar.

Det går fortfarande inga tåg, och den nyrenoverade stationsbyggnaden ligger öde. Det enda som är öppet är ett snabblivs, och bara en handfull turister och några väktare syns i lokalen. Trots det nypolerade marmorgolvet är byggnaden lika mycket en ödslig ruin som när den bara befolkades av duvor och hemlösa.

– Det kommer att vara mysigt för folk i området att hänga här på sommaren, säger Dianne övertygande, och låter som förläst arkitekt.

Vi åker vidare mot Hamtramck, en liten stad på drygt 25 000 invånare, insprängd som en enklav i storstadsregionen Detroit, där Dianne jobbade och organiserade på American Axle Company i sexton långa år.

Hon berättar om hur hon hittade andra överlevare från vänsterns slitningar i 1970-talets Detroit. Tillsammans bildade man det tvärfackliga och oberoende nyhetsbrevet Labor Notes, som ett sätt att länka samman gräsrötter i olika avdelningar och förbund.

– Vad gör man när man inser att det inte skulle bli någon revolution i Amerika? frågar Dianne och svarar direkt själv.

– En del flyttar ut på landet, andra skriver sin stora bok. Vi fortsatte organisera på golvet.

Så småningom blev nyhetsbrevet en tidning, och deras återkommande konferens drar nu för tiden flera tusen som vill slipa sina organiseringsfärdigheter. Allt finns samlat i boken A troublemaker’s handbook.

Till skillnad från det slitna Dearborn är det mer centrala Hamtramck relativt välbevarat. Husens färg flagnar lite mindre, och det är färre ödetomter där övergivna villor en gång stått innan de rivits.

Dianne pekar ut en liten korvfabrik för oss. Tillsammans med pirogbageriet längre ned är den ett spår av en tid då tiotusentals östeuropéer sökte sig hit och byggde upp såväl staden som sina UAW-avdelningar. Det var många ryssar, balter och tyskar, men de flesta var från Polen.

Även om många vänsterorienterade polacker som hamnade i staden var inbitna ateister, och många också var judar snarare än katoliker, levde den polska identiteten kvar. När påven besökte USA 1987 stannade han till i just Hamtramck.

– Vad hette han nu igen? Den onda! säger Dianne, innan hon rotar fram namnet Johannes Paulus II ur minnet.

– Han kom inte till Detroit, han kom till Hamtramck, utbrister hon med ett nöjt leende.

Vi hoppar in i bilen igen och kör vidare mot det gigantiska Stellantis-verket, som äger Chrysler, en Detroits tre stora bilmärken. Sedan nyöppningen 2021 tillverkar de SUV:ar.

Dianne berättar om krisen UAW ställdes inför när hela ledningen 2022 fälldes i en korruptionsskandal och tvingades avgå. Hon och hennes radikala gräsrötter tog till sig ultraliberalen Milton Friedmans devis om att varje kris är en möjlighet, och bestämde sig för att det nu var dags att avskaffa det odemokratiska system där man bakom lyckta dörrar förhandlade fram styrelse och ordförande.

– På morgnarna smög vi in på parkeringsplatsen och delade ut flygblad där vi krävde reformer i UAW.

”En medlem, en röst” låter kanske inte radikalt, men de stora fackens bysantinska hierarkier möjliggjorde just den väv av mutor och korruption som skatteverket till slut upptäckte. Just därför hade systemet också haft starkt stöd i fackets interna byråkrati.

Gräsrötternas krav vann vid kongressen, och majoriteten av den nya styrelsen såväl som den nya ordförande Shawn Fein, som valdes med de nya reglerna, kom från en mer radikal del av UAW. Året därpå stod UAW under Feins ledning på sig i avtalsrörelsen, vilket ledde till en serie strejker där fackets lönekrav vann tillbaka mycket av det som de förlorat under inflationsåren.

De senaste veckorna har Fein å ena sidan gjort ett avtryck i offentligheten genom att iklädd Eat the rich-tröja introducera Bernie Sanders på sin omåttligt populära ”fight oligarchy”-turné som systematiskt utmanat republikanska politiker på hemmaplan. Men Fein har också varit en av få från arbetarrörelsen som öppet sagt att han varken bryr sig om vilken färg folk har på sin keps – och gått så långt som att antyda ett stöd för Trumps handelstullar.

Tullarna skulle i Feins ögon kunna användas för att hålla bilföretagen borta från omlokalisering till låglöneländer. För andra i arbetarrörelsen är denna öppning mot Trump en eftergift till vad de ser som rasister vilka betraktar mexikanska arbetare som mindre viktiga.

Dianne tillhör den andra sidan i debatten, och trots den framgångsrika strejken är hon besviken på ledningen. De satsar inte tillräckligt på att utbilda och utveckla medlemmarnas kapacitet för organisering, menar hon, och öppningen mot Trump är ett svaghetstecken.

– Man kan inte backa för mobbarna i Washington, de blir aldrig nöjda och de föraktar svaghet, kommenterar hon den nya ledningens tvetydighet inför Trumptullarna.

Kanske har hon rätt. Fein ser strategin som ett defensivt drag för att öka fackets oberoende när deras traditionella allierade i Demokraterna varken vinner val eller levererar när de har makten. Men det kan också ses som ett svaghetstecken inför den dust med Trumps regering som nästan säkert är i antågande.

Feins besvikelse på Demokraterna är begriplig. Det var mycket snack om facken från Bidens sida, inte minst innan Sanders hoppade av primärvalet 2020 och lät Biden outmanad axla rollen som presidentkandidat. När det kom till kritan sänktes den fackvänliga lag, som Sanders byggt sin primärvalskamp kring, i kongressen 2020 trots att Demokraterna hade en egen majoritet. Hade Biden använt sin avsevärda makt över partiet som nyvald president kunde han lätt ha tvingat fram de sista röster som hade behövts.

Mitt i diskussionen om facket, Biden, Trump och Fein utbrister Dianne:

– It’s all gone!

Vi kör längs en gata som en gång i tiden löpt längs med det enorma Packardverket. Det karakteristiska fabrikskomplexet ritades 1903 av landets främsta industriarkitekt, Albert Kahn, och har fallit sönder i årtionden. Sist Dianne var förbi, för något år sedan, var hela kvarteret kvar. Nu är allt som återstår en ensam lagerbyggnad.

Det är svårt att tolka hennes tonfall. Det finns en kärlek till staden, dess historia och dess landmärken. Och det finns en ilska gentemot företagen som en gång drev dessa ställen. När hon återberättar historien märker man en underton av sorg i hennes röst, men det är också tydligt att hon värjer sig mot nostalgi så gott hon kan.

Vi åker förbi Packardverkets sista ruiner utan att stanna, förbi sönderfallande och i många fall delvis rivna villaområden, förbi hennes favoritmuralmålningar och en nedlagd båtfabrik nere vid floden som gjorts om till friluftsbutik.

Utanför bilfönstret skymtar slitna parker, enorma bokaffärer med miljoner begagnade titlar och minnesmärken över stadens långa och stolta svarta historia.

Till slut är energin slut. Vi stannar för tacos, igen, i Diannes kvarter Mexicantown. Grönsakerna är krispiga, salsan stark. Vi bjuder, efter att hon förnärmat vägrat att ta emot bensinpengar. Sedan skjutsar Dianne, trots våra protester, in oss till stan igen.

Två dagar senare möts vi ännu en gång. Dianne har familjeårskort på Detroits fantastiska konstmuseum, och bjuder oss alla på inträdet. Hon visar sina favoriter, några van Gogh-målningar och ett par svarta popkonstnärer vars namn jag tappat bort.

Längst hänger vi museets atrium, där Diego Rivera målade sitt kanske främsta mästerverk – en serie muraler där Detroits gigantiska fabriker drar samman en rad olika teman. I Riveras vision av fabriksstaden möts syd och nord, människa och natur, liv och död, fred och krig, precis som Fords och fordismens stad kopplade upp sig mot och omdanade alla aspekter av planeten.

Dianne ställer pedagogiska frågor, identifierar oväntade detaljer och lyfter fram tvetydigt kodade budskap. Rivera smög in mängder avpolitiska blinkningar, trots att han anlitats av stadens patricier. En röd stjärna på en arbetshandske fick nästan hela målningen bortplockad efter en antikommunistisk häxjaktskampanj, men eftersom Fordarbetarnas populäraste arbetshandskar hade just en röd stjärna som logotyp överlevde den censuren, berättar Dianne för oss med en glimt i ögat.

Det är River Rouge-verket som utgjort förlaga för målningarna, och Dianne visar på punkt för punkt hur Rivera tagit sig friheter för att få ihop fabrikens alla olika delar i de enorma vyerna. Hon pekar ut ansikten från målningen som identifierats som arbetare i efterhand. Någon var en facklig aktivist, någon annan ett bud som levererade färg till konstnären.

Vi äter chili i kafeterian och börjar ta avsked. Dianne pekar på ett foto, bakom en kvällsmatsätande museumsgäst, på Rivera i målarrock. Han står på nästan samma plats som vi nyss var på, och kysser sin stora kärlek Frida Kahlo.

Något av sista jag frågar är om det finns några planer för aktionsdagen mot Tesla, där Elon Musks överbelånade megaföretag används som hävstång för att pressa tillbaka de pågående massuppsägningarna inom statliga myndigheter som mångmiljardären villigt gjort sig själv till en symbol för.

Henrik Jönssons bensinpropaganda är en bilkrasch

Laura Ingemarsson: Varför tryckte ingen på bromspedalen för hans nya tv-show?

Kommentar Laura Ingemarsson

För en sista gång berättar Dianne en oväntad sanning om Detroit, bilstaden sedan ett århundrade varit i de tre jättarna Chryslers, GM:s och Fords järngrepp.

– Det finns inga Teslabutiker i Detroit på grund av The big three, konstaterar Dianne lakoniskt.

Bilarbetarna har vunnit mycket, precis som de förlorat mycket i Detroit genom åren – vilket stadens lager av ruiner så tydligt vittnar om. Men just striden med Musks nedskärningsvalpar har de än så länge kunnat betrakta från läktaren. Det kanske är tur för Elon Musk.