Med en blick för barnperspektivet lyckades Irmgard Keun beskriva erfarenhet av att vara ung på flykt.
I en lägenhet i Berlin sitter en blind man i väntan på att placeras på ett hem för krigsinvalider. Det han vet om världen utanför får han reda på genom sin unga granne Doris. I Konstsilkesflickan från 1932 befinner vi oss i skarven mellan 1920- och 30-tal och Berlin har genomgått drastiska förändringar sedan krigets slut. Jäms med ständiga politiska gatustrider, inflation och fattigdom har staden växt till en glittrande metropol, ett Berlin som den blinde mannen själv aldrig kunnat ta del av. Här finns nu hundratals biografer och storslagna danspalats. Kabaréformatet har förvandlat staden till världens queera centrum, bara för lesbiska finns uppåt 90 barer att välja mellan. På Institutet för sexualvetenskap studerar sexologen Magnus Hirschfeldt människans sexuella liv och genomför den första könsbekröftande operationen. På Romanisches Café trängs författarna, kulturarbetarna och skådespelarna. Det är till den gemenskapen 18-åriga Doris söker sig och tar sig fram med ambitioner och självförtroende. Hon går in på caféet och sveper med blicken, berättar sedan för grannen vad hon sett:
“Den litterära eliten är något enormt flitig med kaffe och schack och prat och en massa andlighet och så, eftersom den inte vill låta sig själv märka att den är lat. Och där är en del flickor som är jättesäkra på sig själva […] de flesta av eliten är alldeles vilda på att få komma ut i tryck.”
På senare tid har många texter återkommit till den här tiden. Nyligen återutgav Modernista Hans Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs från 1932 om ett strävsamt par och deras kamp för att behålla värdigheten i en tid av ekonomiskt kaos och Uwe Wittstock satte ljuset på de intellektuellas öden under republikens sista dagar i Februari 33, litteraturens vinter. I ambitionen att fånga det säregna i Berlins beryktade 1920- och tidiga 30-tal i sin samtid har nog ingen kommit närmare än Irmgard Keun. I Konstsilkesflickan från 1932 skriver hon Doris som kommer till Berlin från Köln med drömmen om att slå sig fram inom teatern. Hon är trött på att slita, hon ska bli en stjärna och hon skriver:
“Fast jag tänker inte skriva dagbok, alltså – sånt är ju barnsligt för en ung dam som är arton år fyllda och hur vuxen som helst i alla avseenden. Så jag tänker skriva som om jag beskrev en film, för det är så mitt liv är och kommer att bli mer och mer.”
Doris är urtypen för ”den nya kvinnan”– ung, frigjord och självmedveten, hon jobbar på kontor på dagarna och dansar på nätterna. Men Keun klär också av en Weimarrepublikens vanligaste mytbildningar och beskriver hur kvinnornas frihet begränsas även i den nya tiden: steget till fattigdom är en utebliven lön bort och det säkraste alternativet till hungern är prostitutionen.
Konstsilkesflickan är fortfarande 95 år senare den roman som bäst beskriver livet i Berlin för unga kvinnor under Weimarrepublikens sista år. De stora idéerna och det politiska kaoset anas men Keun släpper aldrig fokuset på huvudpersonen. Drömmarna, slitet, fattigdomen och glamouren lever sida vid sida i Doris värld – i pälsen hon stjäl från en berömd skådespelerska kan arbetarflickan i alla fall klä sig i en känsla av framgång. När pengarna inte räcker till klänningar av silke räcker de i alla fall till konstsilke, en känsla av lyx så god som någon.
Keun placerar läsaren mitt i Doris virvlande ström av tankar, hennes fasa inför lönearbete och sexuella förbindelser som slutar lika snabbt som de påbörjas. Allt i en för sin tid unik stil som fick kritiker att kalla boken naiv. Andra, som den briljanta författaren och publicisten Kurt Tucholsky, såg något nytt i Keuns sätt att beskriva sina karaktärers känsloliv och menade att hon skrev på ett “kvinnligt Heinrich Mann-sätt”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Irmgard Keun föddes 1905 och växte upp i stadsdelen Charlottenburg i Berlin. Som 26-åring debuterade hon med Gilgi – en av oss som blev en succé. Boken hyllades av författarkollegan Alfred Döblin, vars storstadsskildring Berlin Alexanderplatz inspirerade Keun att skriva just Konstilkesflickan. Året därpå brändes hennes böcker på nazisternas bokbål med anklagelsen att vara ”asfaltslitteratur med antitysk tendens”. Keun blev belagd med arbetsförbud, något hon trotsade genom en modig men utsiktslös domstolsprocess. Hon lämnar ett Tyskland ”där kolonialvaruhandlare och fanjunkaränkor verkställer Nietzches filosofi”. 1936 gick hon i exil och hamnade i den belgiska badorten Oostende där en krets intellektuella på flykt slagit sig ner. I centrum för gruppen fanns dåtidens superstjärna, österrikaren Stefan Zweig, och hans landsman och nära vän, den judiske författaren Joseph Roth, mest känd för romanen Radetzkymarschen. Roth beskrevs som ”gnäll-, hat- och hånfursten i exil” och gjorde sig ständigt löjlig över den milda humanisten Zweig, även om han levde på denness pengar. Roth var kort, tjock och med fötter så deformerade av alkohol att han knappt kunde få på sig skorna. Trots det blev hon och Roth kära i varandra,, vilket beskrivs i boken Oostende 1936 – Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll av Wolker Weidermann. Hur kunde de bli kära? Keun svarar: ”min hud sa ja”. De delade passionen för alkohol och utvecklade en gemensam rutin av skrivande på dagarna och drickande på kvällarna och det var i Oostende som Keun skrev Barn utan land, som nu ges ut för första gången på svenska av Lind & Co i översättning av Martin Lagerholm.
I boken berättar Keun historien om den 10-åriga Kully och hennes föräldrar som tvingats fly Tyskland för ett kringflackande liv i Europa. Även här låter hon läsaren ta del av berättelsen genom huvudpersonens till synes ofiltrerade tankar. Som i tidigare böcker varvas det melankoliska med en stor dos satirisk humor. Med Konstsilkesflickan bröt Keun ny litterär mark – berättelsen om en tonårings ouppfyllda drömmar i ett pulserande Berlin var nyskapande både till stil och tematik. Med Barn utan land gjorde Keun något så ovanligt för sin samtid som att skildra flykt och förföljelse utifrån barnets blick. I boken har faderns böcker blivit bannlysta i Tyskland och familjen befinner sig i ständig rörelse i jakt på visum och pengar. Genom sin sällsynta förmåga att skildra världen från barnets horisont lyckas Keun inte bara att levandegöra Kully utan också beskriva en generell erfarenhet av att vara barn på flykt.
“Om man blir av med passet är man död för världen.”
Barn utan land utkom på tyska för 86 år sedan men den svenska översättningen landar rakt in i samtiden, då rekordmånga barn är på flykt. De murar som då restes för att hålla hennes familj borta byggs idag åter upp i snabb takt. Genom Alternativ för Tyskland (AfD) har den nationalistiska högern åter stärkt sitt grepp, partiet är landets näst största.
1938 var de tyska exilförfattarna spridda över världen. Förlagen som fortfarande gav ut deras böcker var ofta små och upplagorna begränsade. Barn utan land publicerades av ett förlag i Amsterdam utan att väcka större uppmärksamhet. Keun och Roth bröt upp från Oostende och begav sig ut på en europeisk odyssé, inte olik den som Kullys familj gick igenom. Deras förhållande varade i två år och strax därefter dog Roth i sviterna av sin alkoholism i Paris, 44 år gammal. För att fly nazisterna iscensatte Keun sitt eget självmord genom att få det att se ut som hon dränkt sig i floden Maas i Nederländerna. Likt de handlingskraftiga protagonisterna i hennes egna böcker sägs Keun ha charmat en nazistisk byråkrat till att utfärda en falsk identitet åt henne och när Daily Telegraph i augusti 1940 rapporterade om författarens död hade hon redan tagit sig tillbaka in i Tyskland där hon höll sig gömd till krigets slut. Efter 1945 jobbade Keun under perioder som journalist och skrev sporadiskt men framgångarna uteblev och författarskapet föll i glömska. I långa perioder levde Keun som hemlös eller vårdades på psykiatrisk klinik. Under de sista åren av sitt liv fick Irmgard Keun ett sent erkännande i Tyskland när hennes böcker återupptäcktes och gavs ut på nytt. 1982 avled hon i bröstcancer i Köln.
Under Weimarrepublikens sista år var Irmgard Keun en stigande stjärna på den litterära himlen. I en annan värld hade hon kunnat bli ett av de stora namnen inom den tyska 1900-talslitteraturen. Att Lind & Co nu ger ut Barn utan land är en välgärning. Förhoppningsvis leder det till att fler av hennes böcker även återutges på svenska. Det finns många anledningar att upptäcka Keuns författarskap, den främsta uttryckte hon själv i ett brev till sin mångåriga älskare och finansiär Arnold Strauss, en judisk läkare som hade emigrerat till Amerika: “Gud förlåte mig för mina synder – men jag kan verkligen skriva.”
