Utrikes 05 juni, 2025

Den argentinska drömfabriken

I ett Argentina där 38,1 procent lever i fattigdom lockas många in i bedrägerier. Foto: Rodrigo Abd/AP/TT.

Han sålde frihet, personlig utveckling – och en algoritm som skulle göra alla rika. Generación Zoes nätverk omsatte miljarder och spände sig från Buenos Aires till Madrid. Nu faller domen mot grundaren Leonardo Cositorto, men många vägrar fortfarande tro att det var en bluff.

I februari kom första domen mot en av den spansktalande världens största bedragare på årtionden, om inte någonsin.

Leonardo Cositorto dömdes till tolv års fängelse i Corrientes i Argentina. Hans organisation ”Generación Zoe”, som skildras i fjolårets Netflix-dokumentär Illusioner till salu, tros ha involverat upp till 100 000 människor, med förgreningar så långt som till Spanien och USA. Den tros ha omsatt motsvarande fyra miljarder kronor, fast ingen kan säga säkert.

På Cafe el Encuentros uteservering håller psykologen Norma Gomez och hennes dotter, juridikstuderande Yuliana Villalba, på att avsluta sin pizzor. Lördagsshoppare skyndar förbi med sina kassar, den sorts förstadsmedelklass som en stor del av Generación Zoes offer hämtades ur.

– Det började under pandemin, när vi båda satt instängda utan något att göra och hade behov av pengar. Jag var med i en grupp om ”metafysik” – jag grävde ned mig i sådant då – och någon skrev till mig från Ecuador med en fantastisk möjlighet som han rekryterade folk till, berättar Norma Gomez, psykolog från Buenos Aires-förorten Moron.

Affärsmöjligheten var att köpa in sig på en ny revolutionerande robot, som genom att handla med aktier och kryptovalutor genererade en avkastning på 7,5 procent i månaden, vilket motsvarar en fjortondubbling på tre år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 juli, 2025

Universitetsupprop för Palestina sprider sig till Tyskland

Polisen bryter upp en propalestinsk samling på Bremens universitet i maj 2024. Foto: Lars Penning/dpa via AP.

I våras lanserades Uppsaladeklarationen, som krävde ett stopp på svenska samarbeten med israeliska universitet. Nu har initiativet inspirerat ett liknande upprop i Tyskland. ”Israeliska forskare säger att de behöver pressen utifrån”, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

– Jag har bett några personer att vänta med att skriva under uppropet, säger Carmen Becker, professor i religionshistoria.

Ramis Örlü, professor i strömningsmekanik vid norska Oslomet, stämmer in.

– Jag har också sagt åt vissa att inte skriva under, på grund av deras kontrakt eller migrationsstatus.

De är två av medlemmarna i det kollektiv som under gårdagen lanserade ett öppet brev i protest mot den tyska akademins tystnad om Israels brutala ockupation av Gaza. I skrivande stund har namnlistan undertecknats av nästan 200 akademiker vid tyska universitet, många av dem med tunga professorstitlar.

i Berlin kan du inte ens hålla i ett sådant seminarium, då kliver rektorerna in och stoppar det.

– Vad vi säger är ”inte i vårt namn”, säger Carmen Becker.

Undertecknarna försäkrar att de ”samvetsgrant vägrar att samarbeta med den israeliska staten och israeliska institutioner som är medskyldiga till illegal ockupation, apartheid, folkmord och andra brott mot internationell rätt.”

Det tyska uppropet bygger till stor del på en svensk förlaga: Uppsaladeklarationen, som lanserades i maj i år.

– Att de här personerna tar det steget är otroligt modigt. De tar en stor personlig risk, säger historikern Petter Hellström, en av initiativtagarna till det svenska uppropet.

– Många forskare i Tyskland har förlorat sina jobb efter att de kritiserat Israel. I vissa delrepubliker behandlar man nämligen kritik av staten Israel som ett antisemitiskt hatbrott, och då kan man inte vara kvar på sin tjänst.

Han säger att medan det svenska uppropet dominerades av doktorander och akademiker med osäker anställning så har många av de tyska undertecknarna betydligt tyngre poster.

– Deras lista har nästan bara fast anställda, för det är bara de som vågar. Jag har pratat med flera vänner i Tyskland som går i demonstrationer varje vecka, men de vågar inte skriva under.

Carmen Becker berättar att hon är den enda på sitt universitet i nordtyska Hannover som hållit föreläsningar för de propalestinska studentrörelsen.

Läs mer

– Jag har fått varningar från universitetet om att jag borde vara mer försiktig, och folk har talat bakom min rygg om att jag skulle vara en antisemit. Men i Berlin kan du inte ens hålla i ett sådant seminarium, då kliver rektorerna in och stoppar det.

Ramis Örlü berättar att flera akademiker på ett tyskt universitet hängdes ut i tidningen Bild, efter att ha undertecknat ett upprop om yttrandefrihet för studentrörelsen.

– Då tar det här uppropet mycket starkare ställning. Jag förutsätter att de som skrivit under här är medvetna om att det kan få konsekvenser. Men efter nästan två år av medbrottslighet från våra universitet finns det ett val mellan att antingen fortsätta vara tyst eller att ha samvetet kvar.

Sedan Uppsaladeklarationen lanserades har även israeliska akademiker skrivit ett öppet brev i protest mot landets brutala ockupation av Gaza, där undertecknarna uppmanade sina kollegor att ”mobilisera den israeliska akademins fulla vikt” för att få regeringen att stoppa kriget. Carmen Becker tror inte att ett avbrutet samarbete med europeiska länder innebär ett hot mot deras ansträngningar.

– De israeliska akademiker jag har kontakt med säger att de behöver den här pressen utifrån, säger hon till Flamman.

– Vi ser dem som allierade i en gemensam kamp. Jag tror inte att det vi gör försvagar dem, tvärtom stärker det dem. Även om de argumenterar mot kriget på grund av att det skadar Israels internationella rykte stöttar jag dem. Jag är inte intresserad av deras specifika åsikter eller ideologier, jag är intresserad av verklig förändring.

Tyskland har långtgående forskningssamarbeten med Israel, och flera universitet samarbetar med institutioner som Hebreiska universitetet, som ligger på illegalt ockuperad palestinsk mark, och Weizmanninstitutet som står nära försvarsindustrin.

Vi ropar inte efter revolution, vi bara pekar ut det faktum att Israel bryter mot internationella lagar

När EU-kommissionen i veckan lade fram ett förslag om att delvis blockera Israels tillgång till det gemensamma forskningssamarbetet Horizon Europe lade Tyskland in sitt veto.

De båda tyska akademikerna säger att de uttryckligen uppmanar att inte bryta banden med individuella forskare, utan att uppropet fokuserar på just samarbete med institutionerna.

– Det handlar inte om att avbryta samarbetet med folk på grund av deras identitet, säger Ramis Örlü.

– Vi har flera judiska och israeliska forskare som skrivit under eller stöttar uppropet. Det handlar snarare om institutionella avtal och projekt. Vi vill skicka en signal om att något måste förändras.

Carmen Becker håller med.

– Vi ropar inte efter revolution, vi bara pekar ut det faktum att Israel bryter mot internationella lagar. Det finns trots allt ingen anledning att ett land ska kunna genomföra ett folkmord i tysthet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 31 juli, 2025

Pride kan välta regeringar

Demonstranter protesterar utanför Ungerns ambassad i Stockholm den 28 juni, i samband med att Budapest Pride går av stapeln trots förbud. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Visst har Pride blivit ett företagsjippo – men som jättemarschen i Budapest visar kan den också bli en front för att besegra högern. Så låt oss stolt fira friheten att älska vem man vill.

När jag gick i Prideparaden för några år sedan gick en bekant fram till en kamouflageklädd soldat med regnbågsflagga i handen och pekade lång­finger mitt i ansiktet på honom. En exilrysk flykting i vår grupp reagerade med chock.

”I Ryssland drömmer vi om att försva­ret skulle tåga med oss”, sade hon. ”Där kastar de oss i fängelse.”

Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner

Denna vecka är det Pride igen, och som vanligt diskuteras festivalens själ. Den autonoma vänstern håller sitt Reclaim Pride på Hägerstensåsens medborgarhus, efter år av kritik mot paraden som ett fö­retagsjippo. I den konservativa vänstern kring tidskriften Tiden har man i stället länge vänt sig mot socialdemokratins fo­kus på ”godhetssignalering och identitetspolitik i stället för materiellt förbättrade levnadsvillkor för det stora flertalet” (25/3 2020).

Båda rörelserna har poänger. Företag älskar att fylla sina logotyper med regnbågsfärger – betydligt mer än de älskar att höja sina anställdas löner.

I sin bok Selling social justice (2025) kallar Jennifer C Pan detta för ”progressiv nyliberalism”: företag som omfamnar Pride, antirasism och andra pro­gressiva symboler för att putsa varumärket. Efter mordet på George Floyd 2020 strömmade hund­ratals miljarder dollar från USA:s största företag och stiftelser till olika ”rättvisesatsning­ar”. Samtidigt ökade ojämlikheten, facken försvagades och arbetsvillkoren försäm­rades.

Att Spotify eller Google hissar regn­bågsflaggan kostar ingenting, men ger in­trycket av ett företag som står på de svagas sida. Resultatet är att representation och inkludering ersätter frågor om makt och materiella villkor. Jennifer C Pan beskri­ver detta som en förskjutning från univer­sella krav – som full sysselsättning, välfärd och jäm­likhet – till symboliska åtgärder och ”equity”-språk (”DEI”) som varken hotar vinster eller förändrar livsvillkoren för majoriteten. I Sverige kulminerade denna rörelse 2014 – vilket uppmärksammades i ett specialnummer av Flamman förra året.

Men Pride är mer än så. Den 28 juni marscherade 200 000 människor genom Budapest, trots högerregeringens hotelser om kameror med ansiktsigen­känning, böter på 5 000 kronor för deltagande, eller till och med fängelse. Visst har den globala popu­listhögern försökt elda på ett sexuellt kulturkrig för att slippa prata om tråkigheter som vårdköer och trasiga järnvägsspår. Men därmed har de också öppnat upp en front där de kan besegras. Det skulle inte förvåna mig om frågan om hbtq-rättigheter blir Orban-regeringens fall, precis som den lär ha bidra­git till valförlust för det homofoba polska partiet Lag och rättvisa 2023.

Läs mer

Rätten att älska vem man vill är trots allt en av de enklaste debatterna att vinna. Och oavsett strate­giska överväganden ställer man sig på de förtrycktas sida om man inte är en liten lort.

Sverige rankas återkommande bland världens mest inkluderande samhällen, och det är något att vara stolta över. Joakim Storeide, chef för årets Pridefestival, har utlovat en ”kärleksfest utan mot­stycke”. Jag ser ingen anledning att tvivla. Så låt oss fira friheten – och om en och annan fascist blir för­bannad så är det en extra bonus.

Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage/Utrikes 31 juli, 2025

Serbiens unga är trötta på myglandet

Under ledning av landets unga har Serbien slungats in i enorma protester med hundratusentals deltagare. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Efter åtta månaders demonstrationer har den serbiska studentrörelsen fortfarande inte lyckats få regeringen att avgå. Men trots regeringens brutala svar fortsätter protesterna. Flamman besöker Belgrad.

Han bär mörkblå, civila kläder. Handen vilar tungt vid byxlinningen, pekfingret utsträckt. Blicken är illavarslande tom.

– Okej, Magnus. Hur stavas ”Sturm”?

Mannen är agent för Kobras, Serbiens militära elitstyrka för inre säkerhet. Deras främsta uppgift: att skydda politiska toppar.

Att han dyker upp här i Novi Sad, framför ett anonymt hyreshus, stärker aktivisternas teori: att före detta premiärminister Miloš Vučević bor i en nybyggd lyxvåning som består av hopslagna lägen­heter i fastigheten.

Hur hamnade jag här? Vi spolar tillbaka.

Protesterna i Serbien har rasat i snart åtta måna­der. Det utlösande var en tragedi: taket på tågstatio­nen i Novi Sad kollapsade och 16 personer dog. Fyra månader tidigare hade stationen återinvigts efter en dyr renovering.

Sedan dess har Serbien befunnit sig i politiskt kaos. Studenter och lärare har stängt universitet, gymnasier, grundskolor, ja till och med förskolor. Vägar blockeras dagligen och varje månad deltar hundratusentals i jätteprotester. Men vad handlar det egentligen om?

Jag hade kunnat börja vid Generalstab-bygg­nadens ruin i Belgrad, bombad av Nato 1999 och sedan dess bevarad som ett antiimperialistiskt minnesmonument. Nyligen arrenderad av staten till Donald Trumps svärson Jared Kushner för att förvandlas till ett av USA-presidentens hotell.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 30 juli, 2025

Det osynliga ungdomsförbundet

Ungdomsförbundet LCU har tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från MUCF – och uppger sig vara större än Grön ungdom. Men utåt syns man knappt alls, trots den nära kopplingen till högerprofilen Markus Allard.

”Sverige behöver en ny politisk kraft”, står det på banderollerna som rullats upp i en skollokal någonstans i Sverige. Loggan är grå, tre länkar i en kedja. Texten bredvid lyder ”Lokalpartier­nas centrala ungdomsorganisation”.

LCU, som förkortningen stavas, är ungdomspolitikens största doldis. Förbundet fyllde tio år i januari, fick sitt första MUCF-bidrag 2021, och har sedan dess tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från myndigheten.

I sin senaste ansökan om bidrag uppger föreningen att de har 1 376 medlemmar – en siffra som gör dem större än Grön ungdom och nästan lika stora som CUF.

Men ingen har hört talas om dem.

Flamman har pratat med ett tjugotal rutinerade medlemmar i ungdomsförbund från höger till vänster, varav endast en handfull känner till namnet. Av dem uppger nästan ingen att de är bekanta med vad LCU står för, och bara två personer har stött på dem.

”Det är ingen organisation jag någonsin hört talas om”, skri­ver Hanna Lindqvist, språkrör för Grön ungdom.

”Jag har aldrig hört om dem innan du skrev och har inte stött på dem vad jag vet”, säger My Kårlycke, nybliven ordförande i Ung Vänster.

”Har kampanjat för SSU i varje län i Sverige de senaste åren och jag har aldrig mött dem”, skriver Carl-Michael Palmér, folk­rörelseombudsman för SSU.

Likadant ser det ut bland de borgerliga partierna. Emelie Ny­man, ordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, kände inte heller till ungdomsförbundet, som är hack i häl på dem sett till medlemsantal.

– Jag blev faktiskt chockad, jag har aldrig träffat på dem tidi­gare vad jag kan minnas.

En långvarig medlem i ett annat borgerligt ungdomsförbund instämmer:

– Jag har varit på jättemånga skoldebatter och bokbord, allt möjligt. Det är ibland att man träffar på lokalpartier, men jag har aldrig stött på dem.

Han får medhåll från en mångårig förtroendevald i ett Tidökopplat förbund:

”Ärligt talat har jag aldrig hört om dem, men det låter som en högst suspekt organisation.”

Inte heller på förbundets hemsida finns det särskilt mycket information – bara en text om unga i lokalpolitiken och en be­skrivning av förbundets verksamhet, med skolbesök och studier. Två formulär ger möjlighet att kontakta LCU och att gå med.

Ingenstans på hemsidan listas styrelsemedlemmarna – och ingenstans nämns namnet på förbundets moderparti.


Den uteslutna vänsterpartisten Markus Allard valde att starta eget 2015, och grundade det lokala Örebropar­tiet på hemorten. Sedan dess har partiet tagit sig in i stadens kommunfullmäktige, och Allard sitter i dag som kommunalråd i Örebro. Där har han blivit känd för sina eldiga framträdanden, där han inte sällan skäller ut de andra lokalpolitikerna från ta­larstolen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 30 juli, 2025

Andreas Nyman: Män i kjol – fackets sista stridsåtgärd i hettan

Andreas Nyman har märkt att det bara finns en sak som får arbetsgivaren på bättre tankar: män i kvinnokläder. Foto: Privat.

Iggy Pop har sagt att han inte skäms för att klä sig i kvinnokläder, eftersom det inte är skamligt att vara kvinna. Det har han rätt i. Och det känns bra att ha en legendarisk rockstjärna i ryggen när man själv tvingas ta på sig kjol för att få en dräglig arbetsmiljö.

Vi befinner oss mitt i en värmebölja. Tem­peraturen har krupit upp mot 30-strecket flera dagar i rad, och i spårvagnen är det ännu varma­re. Glassar smälter, solfjädrar fläktar och luften dryper av svett.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 30 juli, 2025

Lovisa Broström: Utklassade – så ska arbetarmännen vinna tillbaka sin status

Det blir inga löneökningar på Volvo Cars-fabriken i Torslanda i år. Foto: Adam Ihse/TT.

De vill inte ha medborgarlön. De vill ha respekt. Från Volvo i Torslanda till rostbältena i Ohio växer ett klasskikt som inte främst saknar pengar – utan status. Forskaren Lovisa Broström läser en ny bok som menar att vänstern måste erkänna dess förlust utan att förlöjliga den.

Årets löneförhandlingar på Volvo Cars har präglats starkt av sparkraven på 18 miljarder.

”Företaget har gått bra historiskt, och vi bru­kar få igenom lokala förbättringar som vi kan ta med till våra medlemmar”, förklarade IF Me­talls ordförande Adrian Avdullahu till Dagens Arbete (17/6). ”De är ett slags erkännande för det jobb vi gör. I år har vi inte fått något sådant alls.”

Därmed sätter han fingret på en av de mest underskattade förklaringarna till varför delar av arbetarklassen har vänt sig högerut det senaste decenniet. Det handlar inte bara om kronor och ören – utan om erkännande.

Böckerna är ofta skrivna av akademiker som, i brist på bättre beskrivning, vill förstå arbetar­klassen.

Det har blivit särskilt tydligt i en akademisk nisch som exploderat sedan Donald Trump kom till makten 2016: socialantropologiska studier av den vita amerikanska arbetarklassen. Gruppen beskrivs ofta som att den kommit från ingenstans och plötsligt fått ett enormt poli­tiskt inflytande. I dag påverkar deras röstande allt från bombningar av Iran, hiv-medicinering i Lesotho, till att Seattles hamnar stått tomma efter tullkriget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 juli, 2025

Paulina Sokolow: Antisemitism finns visst, Johannes Anyuru

Foto: Claudio Bresciani/TT.

”Vad fan spelar det för roll att intellektuellt nyansera nu? Vill bara skrika.” Så skriver en vän på Facebook och jag känner igen frustrationen.

Inför bilderna på skelettsmala barn några kilometer från Israel räcker orden inte till. Har demonstrationerna, debattartiklarna, lägesrapporterna, dödstalen och namninsamlingarna alls haft någon effekt, eller blir det bara bränsle i ett meningslöst ordkrig där en dockinstallation och förflugna formuleringar mynnar ut i offentliga rättegångar? Jag börjar själv tvivla.

En som inte tvivlar är författaren Johannes Anyuru. Hans kompromisslöshet med Palestinas sak är kristallklar. Dessvärre är den inte lika konsekvent när det gäller antisemitismen.

Antisemitism existerar i sin egen rätt, precis som islamofobi och afrofobi.

I en Instagramstory den 15 juli skriver han: ”Det finns inget som heter ’antisemitism’” – med ordet inom citattecken. Visst missbrukas ordet av sådana som Benjamin Netanyahu och Ebba Busch för att avfärda all kritik mot Israel som judehat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Rörelsen 29 juli, 2025

Nedväxtens motståndare slåss mot halmgubbar

Ett vätedrivet tåg susar genom den bergiga Taunusregionen i västra Tyskland. Foto: Michael Probst/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I Flammans stora sommarnummer om framtiden (03/07) skriver chefredaktör Leoni­das Aretakis att ”vänstern måste börja bygga igen”. Med avstamp i Zohran Mamdanis hopp­fulla välfärdsprogram för New York formulerar Aretakis en vision om socialistisk överflödspo­litik i polemik mot ”den destruktiva teorin om nedväxt”. I denna utopi delar det allmänna ut labbodlad entrecote, billiga luftkonditionerade lägenheter och ymnighetshorn av glass.

Överflödets vindar blåser sannerligen starkt i Flamman. Aretakis bygger vidare på den norska statsvetaren Ola Innsets text med liknande ar­gument (3/4 2024), och förra veckan skrev ak­tivisten Ia Aanstoot på debattsidan om indu­strialismens historiska under och sjöng kärnkraftens framtida lov (24/7).

Här urskiljs starka viljor till ekosocialism som genom teknologi och stora projekt ska göra livet bättre för alla – men även starka rädslor för dyster nedväxtpolitik som med dömande blick exproprierar folks bilar och kylskåp.

Nedväxt blir här lätt en halmgubbe med den naiva positionen att BNP som sådan är dålig och att den enda vägen framåt är åtstramningspo­litik. Visst finns denna position, men traditio­nens tunga argument, enligt mig och andra, är att dagens omställning – utbytet av fossil en­ergianvändning mot framtida fossilfri – vilar på storskalig miljöförstörelse och kanske inte ens är möjlig att genomföra för alla länder med dagens råvaroutbud på kort tid. Med andra ord, att åtstramning av energi och resurser i rika samhällen – samtidigt som vi ställer om – är en förutsättning för överlevnad.

Det stämmer att nedväxtens överlevnads­politik betyder minskad materiell konsumtion för de flesta i Sverige. Men inom överlevnaden ryms mycket överflöd. Att äta mindre kött, bygga mindre nytt, ransonera flyget (med mer), är politik som enkelt kan kombineras med välfärd, snabbtåg och fossilfritt stål. Likaså går det att bygga utopiska visioner om lugnare, friare liv – med betydligt mindre materiell konsumtion än dagens Sverige. Sannerligen är då Mamdanis projekt med välfärd, frysta hyror och skattefi­nansierad kollektivtrafik ett framgångsrecept, men det är inte nog.

Överflödspolitik måste grundas i en vilja till alla människors överlevnad på vår enda pla­net – det vill säga i akuta utsläppsminskning­ar – och en förståelse för den nuvarande blott teknikdrivna omställningens många baksidor. I stället för att stångas mellan ekomodernism och nedväxt bör en enad vänster bjuda på både snabbtåg, välfärd, och ransonering, och låta mil­jardärerna stå för den välförtjänta notan.

Genom statens makt och folkrörelsernas momentum kan vår tids stora omdaning ske: en omställning mot fossilfrihet, resurssnålhet och livskvalitet i ett. I överflödets och över­levnadens allians är all typ av icke-materiell livskvalitet och utveckling välkommen, kombi­nerad med expropriering av fossilbolag och mil­jardärer för finansiering av storskaliga projekt.

Då kan vi alla äta glass, diskutera politik och spela boule i all tid – och leva enklare lyckliga liv i en inte för varm värld.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juli, 2025

En magisk transhistoria på albanska landsbygden

Två kvinnor som vill vara anonyma undervisar en pojke i hemlighet, för att undslippa den traditionella albanska hederskulturen. Foto: Visar Kryeziu/AP.

Att bli ”svuren jungfru” är en omskrivning för att bli man. Theo Vareman läser en roman som skärskådar den albanska hederskulturen – men som väcker lika många frågor.

Plötsligt vill alla åka till Alba­nien. Inom kort väntas 30 miljoner turister be­söka landet, vars egen befolkning bara uppgår till en knapp tiondel av antalet. Låga priser och vackra stränder är nog en stor del av förklaring­en, men säkert också att landet, efter sin långa isolering, än i dag andas mystik.

Därför är det inte konstigt att romanen Hon som stannar, av den bulgariska författaren Rene Karabash, nu kommit på svenska. Här mö­ter läsaren ett Albanien långt från turisternas soldränkta badorter, och får i stället följa hu­vudpersonen Bekias liv i en avfolkad by uppe i bergen. En by där uråldriga lagar ännu råder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 26 juli, 2025

Hon blir mamma till sin egen mor

Ernaux nyöversatta bok består av anteckningar från sina besök hos sin mor på sjukhuset. Foto: Fredrik Persson / TT.

Annie Ernaux är mästare på destillerad mänsklighet. Carl Björkenborn har läst en post-it-roman vars största fiende är dess egen form.

Annie Ernaux börjar alla sina böcker med ett krasst konstaterande. Den nyöversatta Jag har inte kommit ur min natt är inget undan­tag: ”Min mor började tappa minnet och uppfö­ra sig konstigt.” Det brukar följas av en tålmodig rekonstruktion av omständigheter och konse­kvenser.

Men så är inte fallet här. När Ernaux ska gestalta sin mors fall ner i demensens dim­ma besvärar hon sig inte med distans. I stället för källor och struktur består den nya boken av de post-it-anteckningar som hon författat efter varje besök hos sin mor på sjukhuset. ”Söndag 29” kan det stå: ”Jag rakar henne och klipper hennes fingernaglar. De var smutsiga. Hennes klarsyn: Jag kommer bli kvar här tills jag dör.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)