När priset på kaffebönor passerade 200 kronor kilot bestämde sig Henrik Sahl Johansson för att bryta sig loss från de bönsvarta bojorna. Fyra dagar senare huttrade han över en kopp snabbkaffe.
En söndag i maj slutar jag dricka kaffe. Jag känner mig som Michael Douglas i inledningen av filmen Falling down: jag kliver ur min kaffedrivna bil mitt på motorvägen, tar med mig tomma kopp och promenerar in mot det samhälle som inte bryr sig om det omvända förhållandet mellan kaffepris och kritikerarvoden.
Fast det här utspelar sig på Hemköp och består, på ytan, av att jag går fram till kaffehyllan, noterar att priset på bönor stigit en bra bit över 200 kronor kilot, och där och då bestämmer mig för att bryta med kaffedemonen. Arvid Nordquist kan ta mitt liv, men han kan inte ta min frihet att själv välja vad jag dricker till vetelängden.
Vi får se vem som viker sig först – kaffeimperiet eller jag. Det vore ju synd om något skulle hända med den där lilla kartellen ni har ordnat så fint.
Fergie från Black Eyed Peas sade en gång att kokainet var den pojkvän hon haft svårast att göra slut med. Och medan jag – lätt rusig efter mitt uppror i matbutiken – går hemåt i vårsolen tänker jag att det är samma sak för mig och kaffe. Även om det är mer som att bryta med en sjukpensionerad, excentrisk faster. Och det borde ju inte vara svårt. Men det ska visa sig bli mycket svårt, för att inte säga outhärdligt.
För även om jag inte tänker så ofta på den där fastern – särskilt inte på det sättet – har hon alltid funnits där, i glädje och i sorg, på morgonen och på kvällen, med sin lite för varma hand i min. Man saknar inte kaffepaketet förrän det reser sig upp och lämnar skafferiet, som det heter.
Jag minns med fotografisk exakthet ögonblicket då min stormiga kärleksrelation med kaffe inleddes. Jag var två år gammal och familjen hade åkt till Yucatánhalvön för att bo i något jag minns som en vacker hacienda, men som troligen var ett vanligt mexikanskt motell.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Min syster hade den dagen, med en fingervisning om den kreativa personlighet hon senare skulle utveckla, slagit sönder en stor och mycket dyr porslinspapegoja. Jag ville inte vara sämre (även om jag skulle visa mig vara sämre på just dramatiska gester), så jag gjorde det näst mest upproriska jag kunde komma på: jag tog ett par klunkar ur pappas kopp med den bruna, heta dryck som stod obevakad på en hallmöbel.

Sedan följde en märklig, översvallande känsla som spred sig som en inre poncho genom bröstet. Jag grät. Jag grät för att jag hade bränt mig på tungan, men också av lycka: jag hade funnit en vän för livet.
Resten är, som det heter, modern konsumtionshistoria – både i det stora och det lilla. Svensken förbrukar ungefär 8 kilo kaffe per person och år, eller två och en halv kopp om dagen – näst mest i världen efter Finland. Det är häpnadsväckande siffror. I ett kaffeproducerande land som Vietnam dricker man inte ens en femtedel av den mängden. I USA är konsumtionen ungefär hälften.
Kaffe har, trots att det är en i grunden främmande gröda, blivit till blodet som flyter genom Sveriges ådror – en dryck så populär att våra krematorier ibland doftar som rosterier.
Det har också blivit ett så naturligt inslag i min dag att jag sinnligen sammanbinder smaken med tanke på arbete. Kaffe är för en litteraturkritiker vad havet är för en sjökapten eller hår för en frisör: det är svårt att se hur något ska kunna utföras utan det.
Ändå uthärdar jag, timme för timme, med min övertygelse om att inte vika mig för storföretagen. Det är som när Jeanne d’Arc stormar engelsmännens befästning i Orléans, minus all blodspillan. Jag har gett dem en betydande del av min livsinkomst och tid, men vad har jag fått tillbaka? Ett beroende och sömnsvårigheter.
Alla har en gräns, och min är passerad.
Svenskens intensiva relation till kaffe har sitt ursprung i den turkiska kaffetraditionens spridning över Europa vid slutet av 1600-talet, för oss hjälpt på traven av Karl XII:s all inclusive-semester i det Osmanska riket. Under lång tid var drycken endast tillgänglig för aristokratin, en lyxvara för den övre eliten snarare än en folklig dryck.
Åsikterna gick vidare isär om kaffets hälsopåverkan – Carl von Linné ansåg att kaffe kunde orsaka tidigt åldrande, men noterade också att det hade uppiggande effekt, särskilt på ”dem som äro matta, dästa, flegmatiska och feta”. Kaffe kom också att förbjudas eller beläggas med höga tullar i perioder under 1700- och 1800-talen, men av andra skäl: riksdagens bönder använde förbudet som ett sätt att pressa de högre stånden när adel och borgare förbjöd hembränning.
Först under efterkrigstiden blev kaffe den folkhemsdryck den är i dag – älskad till den grad att vi tar den för given.
Med industrialismen spred sig snart kaffedrickandet längre ned i samhällsklasserna, och i början av 1900-talet hade drycken slagit igenom på bred front. Fortfarande handlade det dock om lyxkonsumtion – de övre klasserna drack sitt kaffe rent, medan arbetare länge blandade in surrogat som maskrosrötter och rostat råg med bönorna. Först under efterkrigstiden blev kaffe den folkhemsdryck den är i dag – älskad till den grad att vi tar den för given.
Frågan är dock om Sverige närmar sig peak kaffekultur. Med sämre skördar, varmare klimat och ökande handelshinder finns det ingenting som säger att priset kommer återgå till det tidiga 2000-talets nivåer. Kanske kommer vi snart återigen tänka på kaffe som en dryck för de rika.
Dag två. Abstinenssymtom. Darrande händer. Matthet. Bröstet drar ihop sig. Jag tänker att det borde gå över med en god natts sömn. Men någon riktig sömn är inte att tala om. Jag vrider mig i sängen, torr i munnen och med märkliga drömbilder.
Kaffe. Turkiska serveringar. De där vita kannorna med smala pipor. Mot ögonlocken ett brunt töcken, som espresso mot en svart bakgrund, med små vita sockerbitar som flyter fram. Jag somnar.

Morgonen därpå letar jag igenom skafferiet i jakt på förlupna kaffebönor. Därefter på golvet under köksbänken. Jag dricker två koppar te men upplever ingen effekt. Googlar koffeininnehåll i svart och grönt te. Googlar cikoria, och lär mig att växten använts som kaffeersättning i kristider, och tydligen växer längs vägkanten i regniga trakter. Dagen känns mycket riktigt som en lång vandring i kallt regn. Jag provar två tepåsar i samma kopp, sedan tre. Det gör exakt noll skillnad.
Jag har alltid föreställt mig kaffe som vår akilleshäl ur försvarssynpunkt, en teskedsformad träffyta på den svenska dödsstjärnan. Visst är vevradio och konserver bra, men mest av allt borde vi bunkra kaffepulver. Glöm elnätet och betalsystemen – om en främmande makt slog ut kaffeimporten hade vi snart legat i drivor, utslagna som hästar på stesolid. Ett flygvapen eller ett krigskabinett utan kaffe? Omöjligt. Och jag noterar med oro att vi inte tycks ha något nödlager av Löfbergs lila djupt i ett bergrum. Mejlar MSB.
Att milt psykoaktiva droger som kaffe kan hota nationens säkerhet är ingen ny iakttagelse. Man kan stänga ned städer, tidningar, till och med rättsstaten – men får människor behålla sina små rus brukar de ändå härda ut. Det är snarare för deras skull som människor tar till gatorna.
I Masha Gessens bok Mannen utan ansikte kan man läsa om hur Sankt Petersburg-borna i slutet av 1990-talet var nära att revoltera mot stadsfullmäktige när staden fick slut på cigaretter. Först när den nytillträdde presidenten, Vladimir Putin, personligen lät flyga in ett lass billiga cigg lade sig upproret. (Folk väntade bokstavligen på landningsbanan när flygplanet från Moskva anlände.)
Med tiden föll det globala priset på kaffe igen, och så även muren.
En liknande historia utspelade sig i Östtyskland under det sena 70-talet, när dåliga skördar i Brasilien fått priset på kaffe att rusa i höjden. Det slog värst mot länder som DDR, som inte tillät privatimport och på statlig nivå inte hade råd med det nya, högre priset. I stället lanserade man den enligt samstämmiga vittnen fruktansvärda ersatzdrycken Kaffee Mix, en blandning av ärtmjöl, svarta bönor och annat som har att göra överallt utom i kaffekoppar.
Myndigheterna dränktes i en flodvåg av klagobrev. Arabicabönor smugglades över gränsen. DDR:s allt mer desperata ledning slöt till slut ett handelsavtal med Etiopien. I utbyte mot kaffebönor fick den nytillträdde etiopiske diktatorn, Mengistu Haile Mariam, vapen att slå ned landets gryende motståndsrörelser med.
Med tiden föll det globala priset på kaffe igen, och så även muren. Man vill tro att det första människor gjorde när de tagit sig över gränsen var att beställa en överprissatt latte macchiato på Café Kranzler. Bara för att inse att, Kaffee Mix till trots, man på andra sidan åtminstone slapp ”sköna” baristor och meningslösa kaffederivat.
Dag tre. Nu är jag helt i klorna på utsättningssyndromens fasansfulla väsen. Jag sätter på Leonard Cohens ”You want it darker”, en låt som jag nu föreställer mig handlar om hur mörkt man vill ha sitt kaffe: ”I struggled with some demons / They were middle class and tame”. Jag känner mig som när den heroinberoende huvudpersonen i Trainspotting spärras in på sitt pojkrum för att tända av: jag sitter hopkrupen i soffan och försöker läsa, men ser bara små svarta kaffedroppar som dansar omkring på porslinsvita sidor. Det kliar på insidan av halsen.
”Om jag inte kan arbeta på grund av mina avvänjningsplågor, finns det ens en ekonomisk vinst med att avstå kaffe?”, invänder min hjärna, som desperat rationaliserar ett återfall. ”Det är bara kaffe. Alla gör det.”

Men så enkelt tänker jag inte hoppa av. Jag försöker ta fasta på de amerikanska upprorsmakare som 1773 kastade te i havet utanför Boston, och därmed mer eller mindre på egen hand satte igång revolutionen. En tebjudning på kajen hade nog varit trevligare, men de 13 kolonierna hade troligen fortfarande varit underställda den brittiska kronans höga skatter.
”Det rörde sig om te dock”, invänder min hjärna. ”De hade knappast kastat kaffebönor i havet. Och så fort de fått sin frihet öppnade de Starbucks överallt.”
Vid det här laget har jag slutat med den löjliga dryck andra kallar ”te”. På affären försöker jag hitta ett rimligt, flytande substitut och valet faller på socker, och de har rea på påskmust. Jag köper några flaskor och dricker den avslagna läsken medan jag försöker skriva om Gustave Flaubert och den helige Antonius begär. Antonius tillbringade halva sitt liv som eremit i öknen, utan skärmtid, utan parmiddagar eller rusdrycker, men ingenstans kan jag läsa att han undanhöll sig kaffe. Så konstigt är det inte, noterar jag i marginalen, att den helige ökenfadern höll frestelsen stången: han hade ju fika!
Dag fyra. Ansiktet i spegeln är inte längre mitt. Allt som återstår är en blek skugga. Jag ler utan glädje. På Marseilles hamnkaféer dricker folk sina första koppar. I Marrakech, i Neapel…
Håglös tar jag tunnelbanan in till Historiska museet för att fika med en vän, även om ordet – ja, till och med begreppet ”vän” – har förlorat all innebörd (fika är som bekant ”kaffi” i omslängd ordning).
Kafébiträdet ser misstänksamt på mig när jag beställer en Zingo, och tittar omkring mig efter ett barn. Nej, det är bara jag – ja, öppna gärna flaskan åt mig. Zingo: ett opium för de kognitivt eftersatta besökarna. Min vän undrar om jag är sjuk. Jag förklarar. ”Oj då”, svarar hon oförstående, med händerna kring sin förföriskt rykande kopp, vars rökslingor letar sig uppåt, i koncentriska slingor.
Det som sedan händer minns jag bara fragmentariskt. Vi går längs Narvavägen. Plötsligt sitter jag vid ett köksbord. Framför mig en djupblå keramikkopp.
”Drick det här”, säger någon och ställer en plåtburk med snabbkaffe på bordet. Underställd en dominant, moderlig omsorg faller mitt redan svaga försvar. Självständighetstrupperna retirerar skamset över fältet (det växer kaffebönor i dungarna omkring dem). Jag blandar två, nej tre teskedar av Sibyllans snabbkaffe i det heta vattnet.
Doften. Värmen. Den bittra smaken mot tungan. När den första droppen rinner längs svalget slår världen om till färg, som i Trollkarlen från Oz. ”Det känns som att jag åker pariserhjul i en vävtapet”, säger jag i ett ögonblick av koffeinstinn inspiration.
Två koppar senare framstår de senaste dagarnas stoiska kamp som lika fåfäng som högfärdig. Vem är jag att resa mig mot en makt långt större än jag själv? Jag är knappast någon David mot Goliat. Och när jag tänker på det hade säkert kung David med sig en kaffetermos till sin bibliska kamp, annars hade det nog slutat annorlunda.
Nästa dag beställer jag hem en stor påse Lavazzabönor. Revolutioner ska väljas med omsorg. Kaffe må ha vunnit den här striden, och kommer helt säkert ta hem kriget också.