Jag vänjer mig aldrig. Gång på gång tappar jag hakan inför intoleransen mot klimataktivister. Varje handling och varje aktion från klimatrörelsens sida avvisas och avlegitimeras antingen på basis av orenhet (”jävla hycklare, ni åker minsann elcykel så ni kan bara hålla käften…!”) eller på basis av renhet (”jävla parasiter, köp shampo och skaffa er ett jobb!”).
Om inte en fradgande högröd Jan Emanuel angriper dem fysiskt, så kan man lita på att det sitter en Lena Mellin och knåpar på en ledartext (Aftonbladet 13/8) som förnöjt deklarerar hur komplett meningslös all klimataktivism är. Mellin avslutar sin, även med mellinska mått, ovanligt småsinta ledare med att råda den som vill engagera sig för för klimatet att helt sonika ”hitta en annan och effektivare kanal” – givetvis utan att föreslå en enda sådan kanal.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Varje trafikblockad leder regelmässigt till mer eller mindre verklighetsförankrade spekulationer om att en ambulans fastnat, eller kunde ha fastnat, och att en sjukling dött, eller kunde ha dött, samtidigt som ingen någonsin tycks ha bekymrat sig över de ständiga ambulansförseningar som helt vanliga bilköer leder till var och varannan dag.
För man måste inte vara en naturmupp med lavar och mossor som specialintresse för att vara klimataktivist.
Scenen är uppdukad och den politiska dramaturgin har låst sig i antagonismen klimataktivister mot vanligt folk. Om man skulle be en AI att köra en språkanalys av svenska medietexter och ur denna ställa frågan vilka som oftast nämns i direkt kontrast mot ”vanligt folk”, gissar jag att ”klimataktivister” skulle komma etta och utan större svårighet slå ut bubblare som ”transpersoner”, ”kungligheter” och ”familjen Wahlgren-Ingrosso”. Det är en seger för fossilaktörerna och deras politiska representanter och ett allvarligt misslyckande för klimatrörelsen.
För man måste inte vara en naturmupp med lavar och mossor som specialintresse för att vara klimataktivist. Man behöver, vill jag mena, inte bry sig ett dyft om naturen. Det borde räcka med att man bryr sig om käket. Käket och vattnet.
I takt med att den odlingsbara marken minskar kommer priserna att öka. Även om sannolikheten att det skulle leda till svält i vårt land är nästan noll, så innebär det en värld där olivolja och kaffe blir rena lyx- och festingredienser, med kostnader på fem gånger dagens pris. Vi kommer att behöva vänja oss vid åsynen av få, grå och repeterade råvaror när vi öppnar skafferiet. Dessutom kommer vi att lägga en mycket större andel av lönen på dem, jämfört med på den tiden när ljuvligheter som avokado, cashewnötter och grapefrukt tillhörde vardagen.
Vad gäller vattnet: SVT kunde nyligen rapportera att antalet ”bräddningar”, det vill säga nödutsläpp av avloppsvatten i sjöar, åar och havsvikar, ökat dramatiskt på senare år. I vissa kommuner hisnande mycket, med tusentals procent. Konkret innebär det att bajskorvar och nedspolade bindor allt oftare ligger och guppar i just din flik av Mälaren eller Skagerack, att hundar och barn — som sväljer vatten — kräks bajsbakterier efter badet. Att nödutsläppen blivit vanligare beror på att reningsverken är dimensionerade för en jämn och utspridd fördelning av nederbörden. Klimatförändringarna orsakar större nederbördsmängder vid färre tillfällen, et voilà.
Prisvärt och varierat käk, en kopp kaffe närhelst kroppen kräver det, och klara, rena badvikar — skulle det vara något som vanligt folk rycker på axlarna åt? Knappast.
Ändå har vi hamnat i denna politiskt förödande och genomfalska antagonism. Att delar av klimatrörelsen fläckvis valt överdrivet dramatiska uttrycksformer kan ha bidragit på marginalen, men det beror väsentligen på desinformation från krafter som har allt att förlora på omställningspolitik – och på de proppmätta opinionsbildare av Lena Mellins typ, som vidarebefodrar tankeskräpet.
