Leonidas Aretakis skriver i Flamman (29 maj) under rubriken ”Magdalena Andersson är fast i fel epok”: ”Kritiker menar att de svenska Socialdemokraterna på 90-talet sålde ut välfärden till nyliberalismen, medan finanshökar som Magdalena Andersson menar att budgetsaneringen snarare räddade den. Nu är partiet där igen.”
Att socialdemokratin blivit nyliberal är en myt som lanserats av vänsterns konspirationsteoretiker.
Jag tolkar Leonidas så att han instämmer med de angivna kritikerna. Men de hade fel. Nyliberalerna ville montera ned välfärdsstaten. Fredrik Reinfeldt var en kort tid påverkad av dem då han lät publicera Det sovande folket 1993.
Men att socialdemokratin blivit nyliberal är en myt som lanserats av vänsterns konspirationsteoretiker.
Om vi (jag var med) inte hade fått ordning på de offentliga finanserna – budgetunderskottet låg över tio procent av BNP och Maastrichtskulden låg på 80 procent av BNP 1993 – hade Sverige hamnat i samma situation som Grekland under eurokrisen. Budgetsaneringen fick en dålig fördelningsprofil då S dumpade oss i V – som gjorde upp med dem om en budgetsaneringsplan med bland annat värnskatten hösten 1994 – och genomförde saneringen ihop med C åren 1995 till 1998. Men saneringen var nödvändig.
Anderssons misstag är att hon håller fast vid orimligt strama budgetregler i ett läge då vi är nere på en skuldnivå på 30 procent och vi har behov av ett stort grönt investeringspaket liksom kraftigt ökade statsanslag till kommuner och regioner.
