Avtalet är ett av de största EU har ingått i, och ska bland annat bidra till att öka handeln och investeringar av kritiska råmaterial som är nödvändiga för Europas gröna omställning.

– Det är bra att man i en tid där många talar om det egna in­tresset ändå lyckas få till ett stort frihandelsavtal, säger Joakim Wohlfeil, representant för biståndsorganisationen Diakonia i European Partnership for Responsible Minerals, EPRM.

Ett av de kritiska råmaterial som EU kommer att få ökad till­gång till genom minskade handelsrestriktioner är litium. Me­tallen används bland annat i batterier, som i sin tur är viktiga för elektronik, elfordon och lagring av energi från förnybara källor. EU:s efterfrågan på litium väntas öka tolvfaldigt till år 2030.

I Sydamerika bryts metallen framför allt i den så kallade li­tiumtriangeln, ett ökenområde som sträcker sig över Argenti­na, Chile och Bolivia. Inom dess gränser finns majoriteten av världens samlade litiumreserver. Bara Argentina är fullvärdig medlem i Mercosur och ingår i det nya frihandelsavtalet med EU, men Chile har ett separat avtal sedan tidigare och står i dag för majoriteten av det litium som används i Europa. I Argentina är brytningen mindre, och domineras av Kina.

Stella Juste är docent vid det nationella universitetet i pro­vinsen Jujuy samt forskare inom internationella relationer på den statliga forskningsmyndigheten Conicet. Hon undersöker lokala regeringars roll i energiomställningen – mer specifikt vissa argentinska provinsers relation till Kina i frågor som rör energi och energipolitik.

– EU:s närvaro i litiumutvinningen är i dag minimal jämfört med aktörer som Kina, Kanada, USA och Australien, säger hon till Flamman.

Hon berättar att det finns fler än 60 litiumprojekt i landet, samtliga i olika faser. Vissa projekt är fortfarande i undersök­ningsstadiet, medan andra bygger anläggningar. Endast fyra projekt befinner sig i produktionsfas – det vill säga att de fak­tiskt utvinner och exporterar litium.

Av de drygt 60 projekten är bara tre europeiska, varav ett av dem, som drivs av franska Eramet, har nått stadiet av produk­tion och exportering.

79 procent av EU:s litium har visserligen sitt ursprung i Chile. Men metallen skickas till Kina för att förädlas, och det är bero­endet av Kina för förädlingsprocessen som EU vill bli fri från. 97 procent av litiumet som kommer till EU är i dag från Kina.

Nu kan det förändras. I och med avtalet kommer det bli lätt­are för EU att investera i utvecklingen av lokala industrier för att bearbeta kritiska råmaterial i medlemsländer som Argenti­na. EU-företag kommer även att ha etableringsrätt i länderna.

Med viljan att stärka konkurrenskraften följer dock risker, menar Joakim Wohlfeil.

– EU säger att vi gör det här för att bli mer konkurrenskraf­tiga. Men om vi börjar delta i en kapplöpning mot botten med diktaturer och auktoritära stater som använder militära medel, då är vi riktigt illa ute. Vi ska inte tävla med de sämsta. EU ska vara ett gott alternativ.

Men enligt EU-kommissionens faktaunderlag till avtalet är utvinningen i Mercosur-länderna inte ett exempel på den typen av missförhållanden

“Avtalet mellan EU och Mercosur kommer att vara avgörande för att säkra försörjningen av kritiska råvaror, eftersom Merco­sur-länderna är stora producenter av många av dessa material, och det görs på ett säkert och hållbart sätt”, står det i doku­mentet.

Alla delar dock inte EU:s positiva bild. För lokalbefolkningen i Chubut – en argentinsk provins som är känd för sin historiska mobilisering mot gruvbrytning – representerar gruvindustrin allt annat än hållbarhet.

Cristina Aguero berättar för mig om rörelsen No a la mina de Esquel (”Nej till gruvan i [staden] Esquel”), som hon till­hör. Den bildades 2003 och var en av de första grannskapsrö­relserna i landet mot gruvindustrin. Specifikt vände man sig mot ett gruvprojekt för en guld- och silverutvinning. Gruvan skulle ligga fem kilometer från staden och mer än 80 procent av lokalbefolkningen motsatte sig etableringen.

De demoniserar oss för att folket inte ska stödja oss, precis som de gör med mapucherna eller palestinierna.

Protesterna blev så omfattande att man lyckades få igenom en lag i provinsen som förbjuder storskalig gruvverksamhet. Mobiliseringens framgångar fick protesterna att sprida sig i landet, och snart bildades liknande lokalgrupper på flera håll.

– Det som hindrar existensen av ett gruvprojekt i Chubut är folklig mobilisering, säger Cristina Aguero.

Det blev tydligt år 2021, då provinsens lagstiftande försam­ling godkände en lag som gav grönt ljus för ett miljardprojekt från kanadensiska gruvbolaget Pan American Silver. Det väckte starka reaktioner bland lokalbefolkningen, som anordnade om­fattande demonstrationer.

María Elena Aguerre, generaldirektör för Svensk-argentin­ska handelskammaren, menar att gruvindustrins dåliga rykte är oförtjänt.

– Gruvdrift har ett dåligt rykte, särskilt här i Argentina där den ofta orättvist pekas ut. Men det är viktigt att människor förstår att inte all industri- eller gruvverksamhet är synonym med föroreningar, säger hon till Flamman.

– Det är sant att det tidigare har förekommit fall där miljö­skador uppstått, och där det varit nödvändigt att rapportera och agera. Men i dag utvecklas gruvinitiativ mer ansvarsfullt, med ett starkt engagemang för miljön.

Stella Juste menar däremot att frågan är mer komplex.

– All mänsklig aktivitet har en påverkan på miljön. Det finns tekniker som orsakar mer eller mindre föroreningar, och man har försökt att utveckla mer miljövänlig teknik, åtminstone inom den akademiska och forskningsbaserade världen. Men det är svårt att säga hur det ser ut i praktiken.

Kritiken mot gruvindustrin handlar också om mer än bara miljöpåverkan.

– Centralt i diskussionen är vilken verklig nytta litium skapar för de regionala ekonomierna och vilken potentiell utveckling den innebär för samhällena i de berörda områdena.

Hon förklarar att värdet på en vara ökar ju längre fram i för­ädlingsprocessen man kommer.

– När man diskuterar utveckling för lokala ekonomier och samhällen går man in i en bredare debatt: Bör Argentina, eller andra länder i till exempel Sydamerika eller Afrika, exportera sina råvaror utan förädlingsvärde?

Bör Argentina, eller andra länder i till exempel Sydamerika eller Afrika, exportera sina råvaror utan förädlingsvärde?

Stella Juste menar också att gruvetableringarna riskerar att leda till överträdelser mot ursprungsbefolkningen i regionen.

– Regeringen i provinsen har i försöket att locka till sig in­vesterare agerat emot urfolkens rättigheter. Till exempel rätten till gemensam egendom eller att man inte har rådfrågat urfolk i området innan produktionsprojekt inleds. Det har även skett överträdelser av bestämmelser med Internationella arbetsor­ganisationen.

Maria Elena Aguirre, generaldirektör för Svensk-argentinska handelskammaren, menar att det som behövs lokalt är tydlig och tillgänglig information om gruvindustrin – och att detta skulle kunna leda till en ”harmonisk samexistens mellan pro­duktiv utveckling och miljöhänsyn”.

– När du inte vet, är du rädd. Avvisande uppstår ofta mer ur okunnighet än från en objektiv värdering av verkligheten, säger hon till Flamman.

Men Cristina Aguero delar inte bilden av okunnighet inom rörelsen.

– Jag har lärt mig mer av organiseringen än under mina fem års universitetesstudier i miljövetenskap. Vi vet vad vi vet, ef­tersom vi ser det. Dessutom studerar vi och kommunicerar med rörelser i andra områden, även på internationell nivå.

– De demoniserar oss för att folket inte ska stödja oss, precis som de gör med mapucherna eller palestinierna.

Även om Joakim Wohlfeil ställer sig positiv till ett nytt frihan­delsavtal så ser han också risker.

– Gruvindustrin i Latinamerika är oerhört kritiserad, och det av goda skäl. Jag har själv varit på platser där jag sett hur gruvbo­lag betalar myndigheter för att ignorera viktiga miljöregler, med fruktansvärda konsekvenser. Där borde EU visa på en annan väg, där hållbarhet prioriteras, säger han, och tillägger:

– Men jag är väldigt orolig över de trender vi ser inom EU, där hållbarhetsarbetet i stället undermineras.

Cristina Aguero ser redan i dag kritiskt på EU:s hållbarhets­arbete och vilja till en grön omställning.

– Det är ingen grön omställning, vi fortsätter i princip med samma sak. Dessutom görs det på andras territorium. I går var det fossila bränslen, i dag är det litium. Vi får se vad det blir i morgon. Gruvdrift kräver vatten, särskilt litiumutvinning. Det handlar inte bara om själva processen, den hindrar också vatt­net från att ingå i kretsloppet, säger Cristina Aguero.

– Vi får höra att gruvindustrin ska bidra till utveckling. Men frågan är: utveckling för vem, och till vad? I provinser som San Juan och Catamarca har vi redan sett att det inte bidrar till lo­kal utveckling. Om det verkligen hade gjort det, hade folk varit glada.

I provinsen San Juan, med rika reserver av guld och koppar samt litium, har har även Sverige visat intresse för gruvindu­strin. I maj besökte svenska företagsdelegationer, tillsammans med Sveriges ambassadör Torsten Ericsson, den argentinska guvernören Marcelo Orrego. Syftet med mötet var att disku­tera utvecklingen av gruvsektorn, och ambassadören uttryckte en förhoppning om ”mer närvaro och samarbete” för svenska företag i provinsen.

Ett av de svenska företagen som redan har etablerat sig i San Juan är Sandviken. Det svenska företaget presenterade sin ex­pansionsplan och finansieringsalternativ för gruvprojekt i pro­vinsen i slutet av juni. De planerar ingen egen brytning, men genom ett center för komponentreparation och teknisk service ska de göra det smidigare för gruvdriften i regionen.

Javier Milei förnekar klimatförändringar, och underrättelsetjänsten som agerar under hans regering riktar sig mot klimataktivister

I regionen finns samtidigt gruvprojekt som mött internatio­nell kritik. Ett exempel är företaget Barrick Gold, som av tre oberoende experter utsedda av FN anklagar dem för förore­ningar och lagbrott. Företagets och regeringens brist på åtgär­der kritiseras för att ”utsätta samhällen och miljön för allvarlig fara.”

Sveriges bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) har ställt sig bakom frihandelsavtalet mellan EU och Mercosur. I en debattartikel med rubriken ”Fem frihandelsavtal EU bör teckna under 2025” betonar han vikten av att medlems­staterna godkänner avtalet.

”Sverige gör allt vi kan för att påverka de som står och väger. Just nu ser läget positivt ut, eftersom motståndare som Frank­rike och Polen inte ensamma kan stoppa det”, säger han.

Även i oppositionen finns stöd för avtalet.

”I ljuset av Trumps tullkrig och ett mer instabilt omvärldslä­ge är det hög tid att vi får på plats avtalet. Mercosur är världens fjärde största handelsblock, och ett avtal skulle stärka svensk och europeisk export, skapa jobb och bidra till lägre priser för konsumenter”, skriver Heléne Fritzon, socialdemokratisk eu­ropaparlamentariker, till Flamman.

Socialdemokraterna betonar också vikten av hållbarhetskrav i avtalet:

”Samtidigt är vi tydliga: avtalet måste innehålla bindande krav på miljö, klimat och mänskliga rättigheter. Frihandel ska gå hand i hand med höga standarder”, skriver Fritzon.

Miljöpartiet ställer sig mer kritiskt till avtalet.

”Vi tycker att det är oacceptabelt att EU tar fram ett han­delsavtal utan verkställbara krav på mänskliga rättigheter eller miljöhänsyn som löper stor risk att förvärra situationen för ur­sprungsbefolkningar och lokala samhällen”, skriver Pär Holm­gren (MP) till Flamman.

Han menar att litiumbehovet inte kan täckas helt av åter­vinning i närtid och med dagens konsumtionsnivåer, men att nyutvinning samtidigt inte är idealt.

”Mineraler och metaller behövs för den gröna omställning­en men produceringen av dem måste vara så miljömässigt och socialt hållbar som möjligt. Nyutvinning kan behövas men det ska vara sista utvägen enligt principen att vi först måste se över efterfrågan, återvinna och allra sist efterfråga nya mineraler och metaller”, skriver Holmgren.

Avtalet är en möjlighet att ställa krav – något Miljöpartiet anser att EU inte utnyttjat tillräckligt.

”Handelsavtalet hade kunnat användas för att sätta press på exempelvis Argentinas regering. I stället har EU-kommissionen valt att lägga sig platt för ett kortsiktig och begränsat ekono­miskt värde,” fortsätter Holmgren.

EU har en tydlig hållbarhetslinje. I avtalet betonas vikten av hållbar skogsavverkning, Parisavtalet och en grön energiom­ställning. I Argentina låter retoriken annorlunda. Javier Milei förnekar klimatförändringar, och underrättelsetjänsten som agerar under hans regering riktar sig mot klimataktivister. Sam­arbetet mellan dessa unioner stärks nu. Hur ska miljön skyddas och värdiga villkor för lokalbefolkningen garanteras?

Efter att förhandlingarna slutfördes den 6 december 2024 ska avtalet rättsligt granskas och översättas. Därefter kan EU-kom­missionen lägga fram ett förslag till Europeiska unionens råd och Europaparlamentet för undertecknande och formellt in­gående i avtalet.

Under tiden har vardagen kastats omkull för invånarna i Kolla-samhället i Cueva del Inca i Tilcara Jujuy. Området har mineralfyndigheter och tillhör Unescos världsarv sedan 2003. I gryningen den 7 juli vräktes invånarna under strömavbrott av lokalpolisen. Hus förstördes och invånare attackerades.

”Så fort de kom in avfyrade de tårgas som träffade mitt hu­vud”, berättar en av invånarna, Miriam Alfaro, för den argen­tinska tidningen Mu-Lavaca:

”Jag har en rörelsenedsättning, och när jag försökte lämna mitt hus på egen hand drog en polis ned mig, kastade mig till marken och kastade sig ovanpå mig. Det var brutalt och våld­samt.”

Flamman söker Benjamin Dousa.