Jag försöker hålla koll på nyheterna på intranätet på det stora sjukhus där jag jobbar. Det blir oftast först efter arbetstid, när jag samlar kraft för att orka byta om.
Västra Götalandsregionen har stora problem. Vårdplatserna räcker inte till, och efter Millenniumkraschen står vi snart utan ett fungerande journalsystem. För att spara pengar har ledningen dessutom infört ett taligenkänningsprogram som sägs vara intelligent, men som snarare påminner om en halvdöv ABF-farbror som vägrar hörapparat, missförstår allt och fabulerar fritt. Tungrott är bara förnamnet.
Kring allt detta – Millennium, vårdplatsbristen, det usla systemet – pågår utredningar och vi väntar besked. Det är dem jag letar efter när jag kollar intranätet. Men sommaren har börjat, allt går på halvfart. Förutom vårdbehovet, förstås. Efter tre dagar utan uppdateringar dyker det äntligen upp något: ”Visa ditt stöd för allas lika rättigheter genom att flagga regnbågsfärgat på Teams!” Sedan en instruktion om hur man byter bakgrundsbild till en Prideflagga. Ridå.
Nu är färgbakgrunder inte allt de gör för att uppmärksamma hbtqi-frågor. Aktivisten Mian Lodalen har också bjudits in att föreläsa, och jag skulle gärna lyssna. Men det är inte som att vi i vården får släppa patientarbetet för att gå på föreläsningar. Den här ligger visserligen på lunchtid. Men då har vi platsmöte för att prioritera patienterna till de begränsade vårdplatserna, med krävande förhandlingar. Sedan en macka vid datorn för att beta av akuta ordinationer, en sväng till dagvården, och sedan tillbaka till avdelningen.
Så vem kan egentligen gå på föreläsningen? Förmodligen samma personer som publicerade tipset om Teams-bakgrunden. Kommunikationsstrateger, HR-specialister, projektledare – de som lever i ett parallellt universum på samma sjukhus. Forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg har kallat denna växande grupp för mittokratin – administratörer i chefsroller som ska spegla omvärlden (DN Debatt, 6/7 2024). Läkaren och satirikern Andreas Thörneby satte fingret på skillnaden: ”Sjukvården bemannas av två grupper av medarbetare: De som kan boka in ett förutsättningslöst möte i övermorgon 10-12. Och de som har patienter då.”
Det är lätt att raljera. Men mittokratin har blivit ett självspelande piano. Jag ser redan hur bakgrunden och föreläsningen snart räknas som ”lyckad kompetensutveckling”. Fast min gissning är att knappt en enda undersköterska, sjuksköterska eller läkare kunde gå. Kompetensutveckling som sker i en ekokammare räknas tydligen också – så länge det ser bra ut i årsredovisningen.
Här om månaden rapporterade P4 Västerbotten (21/6) att 60 chefer i regionen inte har några anställda. Politikerna blev upprörda. Jag blev inte förvånad. De cheferna sitter nog inte sysslolösa heller – de är säkert stressade, kanske till och med utbrända. Av allt ropande i ekokammaren.