Framtoningen hos den gråmelerade psykologen Jordan B. Peterson må skilja sig från den hos gaphalsen Andrew Tate, vars cigarrer, skjutvapen och annan potenshöjande rekvisita påminner om en urspårad parodisk performance, men budskapet är detsamma. Män, påstår de, bär på en inneboende aggressivitet, en djurisk farlighet, som de dock ska vara i stånd att kontrollera: ”Bejaka ditt inre monster!”

Samtidigt som den ideale mannen ska vara stark i sin självständighet är produkten som säljs ett löfte om grupptillhörighet. Precis som hos andra influerare är den så kallade manosfären full av nyliberalt papegojsnack som betonar vikten av att berätta sin egen sanning, våga tro på sina visioner och inte bry sig om vad andra tycker. Männen levererar en rad Tiktok-anpassade mantran om yttre skönhet och inre välbefinnande. Vi hade lika gärna kunnat befinna oss framför spegeln i en ombonad studio med tonårstjejerna som tipsar om hur du ska markera kindbenen och maxa självkänslan. Männen som Frida Söderlund intresserar sig för håller dock snarare till i otäcka källargym som ser ut att lukta ingrott svett.

Jag är säker på att dessa manliga influerare skulle kunna presentera en liknande bild av Dantes helvete och placera mig och andra skribenter i vänsterpressen i någon utvald eldgrop.

Men så snart linnet åker av för att det ska flexas framför kameran, skingras alla tvivel – detta är samma sak i en annan förpackning. Träning och mindset i syfte att få bekräftelse, respekt och en känsla av sammanhang.

För mig lever männen som intervjuas i olika kretsar av Dantes Inferno. I förgården sitter de snälla killarna från Jokkmokk som förvisso ser ut att ha det mysigt på sin förfest, men vars självklara utgångspunkt i den heterosexuella parbildningen påminner mig om hur bråttom jag som ung bög hade att sticka från uppväxtorten så fort tillfälle bjöds.

I helvetets olika kretsar befinner sig de mindre betydande medlemmarna i manosfären: glupska, giriga, fåfänga och vredgade mansmonster som likt Dantes syndare stångas mot varandra i den stinkande gyttjan.

Allra längst ned befinner sig kungarna, de framgångsrika mörkermän som lyckats skapa en hel industri kring unga killars osäkerhet och längtan efter ett sammanhang. I Lucifers käftar ligger Andrew Tate i egen hög person; åtalad för våldtäkt och människohandel, heilande, spottande och fräsande. Att SVT skickar Frida Söderlund och Jan Emanuel till Rumänien för att fråga om han och hans bror Tristan har några råd till svenska killar är motbjudande i sin hovsamhet.

Det är enkelt att måla upp en historia om gott och ont. Jag är säker på att dessa manliga influerare skulle kunna presentera en liknande bild av Dantes helvete och placera mig och andra skribenter i vänsterpressen i någon utvald eldgrop.

Samtidigt är det intressant att få inblickar i främmande världar och försöka förstå hur de uppstått. Vår motsvarighet till Vergilius, vägvisaren som håller Dante i handen under resan genom helvetet, hade kunnat vara en sociolog, genusvetare eller medieforskare.

I stället är det marknadschefen på Klarna som återkommande får filosofera kring hur männen når framgång genom att knäcka de ”mänskliga algoritmerna”. Det är ett märkligt redaktionellt val, men kanske symptomatiskt för en samtid där rovdjurskapitalismens företrädare betraktas som en neutral instans, åtminstone om de är välklädda och framgångsrikt kontrollerar sina inre monster.