Priskriget inom AI visar vilket kaos som konkurrensen kan skapa. Musks xAI kastade första granaten genom att pressa priserna, och sedan hävdade kinesiska Deep Seek att de utvecklat en överlägsen AI till en bråkdel av kostnaden – och orsakade den största endagsförlusten i amerikansk börshistoria: chipjätten Nvidia tappade 6,6 biljoner kronor på bara några timmar (även om det återhämtades inom några dagar). Blodbadet blev spektakulärt: OpenAI började rea ut sina modeller – först 26 procent rabatt på GPT-4.1, sedan hela 80 procent på flaggskeppet o3 – vilket drog med sig hela branschen ned i en deflationär virvelvind.

Varför använder europeiska politiker medeltida metaforer för att beskriva något som uppenbart är en kapitalistisk paradgren – kreativ förstörelse?

Trots sin kommentarsfältsaura har idén om att teknikindustrin dödar kapitalismen blivit vänsterns mest älskade godnattsaga. Tesen har bildat bokgenre, med apokalyptiska profetior som dyker upp snabbare än startups i Silicon Valley. Teoretikern McKenzie Wark inledde ritualen 2019 med Capital is dead: Is this something worse?, där hon undrade om informationsekonomin kvävt kapitalet. Hon kallade våra nya härskare för ”vektoralister” – mästare över vektorerna där information flödar, och som förvandlar varje smarttelefon till en ”mineralsmörgås” fylld med vår data.

Wark öppnade dörren på glänt, och domedagsprofeterna strömmade in. Cédric Durands Techno-féodalisme från 2020 följde hur krisstöden efter 2008 turbomatade gamla mönster av expropriering och parasitism. Hans diagnos: immateriella tillgångar fastnade i värdekedjornas flaskhalsar och födde nya former av ”ränta” – där teknikjättarna sög upp mervärde utan att smutsa ned sig med produktion.

Genrens senaste tillskott är Jodi Deans Capital’s grave, publicerad i år. Hon menar att kapitalismens lagar blivit kannibalistiska. Investering, konkurrens och förbättring har förvandlats till hamstring, rovdrift och förstörelse. Vi har gått från att sälja oss själva till att betala för att få bli exploaterade.

Varoufakis verkar säga något djupsinnigt om den moderna kapitalismen, men beskriver egentligen hur den alltid har fungerat.

Men den som mest högljutt trummar teknikfeodalismens evangelium är Janis Varoufakis. Den före detta grekiska finansministerns budskap är hugget i sten: kapitalismen dog 2008 – vi missade bara liket då vi var upptagna med att scrolla. För Varoufakis är detta ingen dialektisk hicka eller strukturell justering – det är ett oåterkalleligt regimskifte, resultatet av en digital statskupp som gått oss förbi.

Där Wark letar efter puls, Durand kartlägger symptomen och Dean fångar kapitalismens självgrävda grav, kommer Varoufakis med den redan påskrivna dödsattesten. Systemet är inte döende eller muterande – det är redan dött, mördat av sin egen oäkting: ”molnkapitalet” – den digitala infrastruktur där data lagras och processas.

Varoufakis teori är briljant i sin klarhet. För honom handlar kapitalism om företag som tävlar på smidiga, flytande och decentraliserade marknader för att göra vinst genom att producera varor. Ju effektivare, desto högre vinster – och allt annat lika: desto större samhällsnytta. Det är därför prylarna vi beställer hem ständigt blir både billigare och bättre.

Den digitala ekonomin, hävdar Varoufakis, har krossat kapitalismens två grundpelare: marknaderna och vinsterna. Vinsten har ersatts av ränta, som uppstår genom kontroll och monopol. I stället för att tillverka saker tjänar de digitala furstarna pengar på att kontrollera digitala resurser: tänk Amazon, Ebay, Alibaba – eller annonsmarknaderna som drivs av Facebook och Google. Dessa plattformar, menar Varoufakis, koncentrerar ”makten att matcha köpare och säljare – vilket är raka motsatsen till vad en marknad ska vara: decentraliserad.” De är ”molnförläningar” – digitala handelszoner där feodal utpressning ersätter marknadens konkurrens.

Här gör Varoufakis sin mest berömda språkliga innovation: ”molnisterna” (cloudalists) – våra teknikhärskare, som reducerat kapitalisterna till ”molnvasaller” som bönar om tillgång till plattformarna. Borta är den feodala råstyrkan; nu råder vad han kallar ”uppstädad teknoterror”. Med en enkel borttagning av en länk i Googles sökresultat kan ett företag försvinna helt från den digitala världen.

Gigekonomins arbetsmyror blir till ”molnproletärer”, som springer i algoritmiska hjul – varje rörelse ”styrd och accelererad av molnkapitalet”. Och medan kapitalisterna pressade sina egna anställda, har molnisterna uppnått ”universell exploatering”. Resten av oss är ”molnträlar” – digitala bönder som gratis brukar Zuckerbergs fält.

Kärnan är att molnisterna inte säljer varor. Sökresultat säljs inte, Alexa svarar gratis, sociala medier kostar inget för användarna. Tjänsterna finns till för att ”fånga och omforma vår uppmärksamhet”. Och även när teknikjättarna tar betalt (som ChatGPT-abonnemang) eller säljer prylar (som Alexa), handlar det inte om försäljning – utan om att få tillgång till våra hem, och via dem, till ännu mer av vår uppmärksamhet. Det är så molnisterna kan ta ränta av de gamla kapitalisterna, som fortfarande måste sälja prylar.

För att förstå hur teknikjättarna förvandlat kapitalismen, går Varoufakis tillbaka i historien. Traditionellt kapital hade två uppgifter: att bygga fabriker och maskiner – och, viktigare, att krama maximal nytta ur arbetarna, som vatten ur en disktrasa.

Men även denna press hade gränser. Efter andra världskriget blev kapitalismen smartare och uppfann två nya utsugningsmaskiner.

Först kom de administrativa arméerna, effektivitetsexperter med stoppur och skrivplatta, som förvandlade arbetsplatser – från fabriker till börsrum – till löpande band. Samtidigt byggde reklamvärldens ”mad men” på Madison Avenue sitt eget imperium: de skördade tv-tittarnas uppmärksamhet och sålde till högstbjudande. Dessa begärets alkemister sålde inte bara produkter – de framställde behov, och förvandlade villaområdets ångest till inköpslistor. Dessa två branscher gav företagen oöverträffad makt: de kontrollerade arbetarna på jobbet mellan 9 och 17 – och som konsumenter mellan 17 och 21.

Men Silicon Valleys algoritmer är långt mer ambitiösa. Det som tidigare krävde arméer av mellanchefer och reklamguruer med martiniglas görs i dag med tyst kod. En algoritm spårar produktiviteten både bättre och billigare än arbetsledarna – och utan att behöva gå hem och sova. Don Drapers charm slås med lätthet av rekommendationsmotorerna – utan specialkonto att bokföra whiskyn på.

Men algoritmerna nöjer sig inte där – de gör oss även till obetalda övervakningsarbetare. Varje sökning, klick och uppladdning stärker banden till det system som kontrollerar oss. En evighetsmaskin för exploatering – där vi är både bränsle och produkt.

Allt detta leder fram till vår tids stora ironi: att kapitalismen segrar ihjäl sig. Genom sin hyperaktiva affärslogik och ständiga disruption har kapitalismen fött sin feodala efterträdare. För hundra år sedan trodde socialistiska tänkare som Rudolf Hilferding att kapitalismen banade väg för arbetarnas paradis. Varoufakis vänder på det: kapitalismens slutprodukt är inte socialism, utan något långt mörkare.

Vad ska vi då göra av hans provokativa påståenden? Vid första anblick ser teorin ogenomtränglig ut – komplett med ett imponerande appendix som akademiker använder för att avskräcka kritiker. Den påminner om Shoshana Zuboffs Övervakningskapitalismen (Ordfront, 2021). Båda författarna tycks övertygade om att de skrivit 2000-talets Kapitalet.

Men trots försöken att efterlikna Marx hamnar både Varoufakis och Zuboff närmare Dickens. Vad som börjar som en abstrakt men empiriskt underbyggd teori om kapitalism förvandlas till ett känsloladdat porträtt av ett omänskligt system som maler ned användare, konsumenter och gigarbetare. Sådana böcker är mer Oliver Twist än Kapitalet – viktorianskt melodrama förklätt till samhällsteori. Men tusen sorgliga historier räcker inte för att skapa en hållbar teori.

Strävan att göra böckerna lättillgängliga har också format deras stil och struktur: Zuboff ägnar långa avsnitt åt udda fall som Pokemon Go, medan Varoufakis skriver hela sin bok som ett brev till sin far. Båda författarna utelämnar tråkiga teknikaliteter, som analyser av stats- och företagsrelationer, eller ännu tristare delar av ekonomin som produktion och transaktioner mellan företag (B2B).

Det gör det lättare att dra slutsatsen att teknikjättarna finns där för att smörja konsumtionsmaskinen – genom att hjälpa andra företag sälja saker: direkt (Amazon) eller indirekt (Google, Facebook).

Men siffrorna säger något annat.

Teknikjättarna hjälper inte bara företag att sälja – de hjälper dem också att producera. Amazon Web Services (AWS) passerade 958 miljarder kronor i årlig omsättning 2024, och tjänar över två miljoner organisationer. När Netflix betalar sin årliga nota på 9,6 miljarder till AWS är det inte en feodal tribut. Det är betalning för den digitala infrastruktur som gör strömning möjlig.

Byggde Amazon sitt AWS-imperium genom att suga in persondata från Alexa-enheter, som Varoufakis antyder? Knappast. Det gjordes på gammaldags kapitalistiskt vis – genom massiva investeringar. Sedan 2014 har Amazon plöjt ned hundratals miljarder dollar i molninfrastruktur. I dag utgör AWS visserligen bara 17 procent av Amazons totala intäkter, men står för hela 58 procent av dess rörelsevinst. Det är alltså inte Amazons marknadsplatsavgifter – som Varoufakis fastnar vid – utan molnverksamheten som är företagets kassako.

Det här är inte lat ränteutsugning. Det är en av historiens mest aggressiva kapitalinvesteringar. Amazon planerar att spendera 958 miljarder kronor år 2025 – nästan allt på AI-infrastruktur. Denna skala trotsar varje feodal logik. Vi skulle knappast kalla det feodalism om ett företag investerade miljarder i en traktor som bönder kunde använda för att effektivisera skörden.

Visst livnär sig AI på sociala medier, men datan kommer inte från din kusins kattbilder – den kommer främst från böcker skrivna av verkliga människor under faktiska kontrakt med riktiga förlag. Och här avslöjar Silicon Valley sitt rätta ansikte: de stal dem. Meta laddade ned 82 terabyte piratkopierade böcker från Library Genesis. OpenAI tränade GPT-3 på en databas kallad ”Books2”, troligen också stulen från internets skuggarkiv.

Det som gör teorin om teknikfeodalism så lockande – och farlig – är att den ger oss superskurkar och serietidningslösningar.

Det var först när förlagens advokater började agera som checkarna började skickas ut: News Corp fick 2,4 miljarder kronor från OpenAI, Wiley fick 422 miljoner, Harper Collins 48 000 kronor per kapad titel. Förlag världen över väntar fortfarande på rättsdomar medan teknikbolagen mumlar om ”skäligt bruk” – samtidigt som författare upptäcker sina livsverk i AI-träningsdatan. Meta har fortfarande inte betalat ett öre för den litterära buffén de laddade ned via Bittorrent.

Det var väntat. Det finns en begränsad mängd visdom att hämta från att scrolla på sociala medier. Den riktiga näringen kommer från professionellt innehåll – vilket förklarar varför teknikföretagen blev pirater och sedan motvilliga mecenater. Google var pionjären: när de lanserade sin sökmotor fotokopierade de i princip hela internet utan att be någon om lov. Mönstret är ren kapitalism: expropriera först, förhandla när du tvingas till det, hitta på en förklaring i efterhand.

Skrapar man på ytan visar sig även de ”teknikfeodala” aktiviteterna ha en kapitalistisk kärna. Visst är Amazons algoritmer manipulativa och arbetarna pressas hårt – men de är långt ifrån en digital hyresvärd som bara samlar in avgifter. Det är en industriell koloss som investerar bedövande summor i fysisk infrastruktur som det gör ont att sparka tån i.

Amazon driver över 600 ”uppfyllnadscentraler” (fulfilment centres) bara i USA, och ytterligare över 185 internationellt. Under 2024 hyrde företaget nästan 1,5 miljoner kvadratmeter ny lageryta. De har 170 nya distributionsanläggningar på gång och planerar att investera 144 miljarder kronor i lagerexpansion. Fram till 2026 väntas de lägga 38 miljarder bara på infrastruktur för leveranser till glesbygden i USA – med 210 nya stationer för att nå de mest avlägsna områdena. Helt vanlig kapitalism.

Och ja – säljare som använder Amazons distributionsnätverk får hosta upp 15 procent i provision plus lagring och frakt, där så mycket som 40 procent av intäkterna går till Amazon. Men vad köper de? Tillgång till en infrastruktur som skulle kosta hundratals miljarder att återskapa: automatiserade lager där robotar gör grovjobbet, ett leveransnätverk större än många nationella posttjänster, möjligheten till samma-dag-leverans som för ett decennium sedan lät som science fiction – och ett distributionssystem som når 60 procent av Prime-kunder i storstadsregioner inom 24 timmar.

Var Amazons makt kommer från spelar stor roll. Om den bygger på investeringar, stordrift och nätverkseffekter är det fortfarande kapitalism: ett företag som gör vinst genom kapitalackumulation. Om den kommer från feodala ränteintäkter baserat på datamonopol, är det något annat – en improduktiv herreman som samlar tribut. Men när Amazon lägger en knapp biljon kronor på investeringar under ett år, för att erbjuda tjänster som inte ens bygger på insamling av användardata – då är svaret tydligt.

Varoufakis beskriver sig själv som en ”excentrisk marxist” med libertarianska drag, men hans faktiska skolning ligger i den neoklassiska ekonomi som ser företagande som en serie ekvationer snarare än en blodsport. Det kan förklara hans rörande tilltro till ”decentraliserade marknader” och den gamla eliten – ”Edison, Ford och Westinghouse” – som en gentlemannaklubb i en värld där bästa produkt vinner, medan molnisterna däremot krossar fackföreningar och bildar karteller.

Varoufakis är inte ensam om denna nostalgiska blindhet. Shoshana Zuboff begår samma misstag, även om hon tackar kloka företagsledare för den fördigitala kapitalismens guldålder. Varken hon eller Varoufakis tycks kunna föreställa sig att amerikanska företag faktiskt nådde framgång genom Pentagonkontrakt, CIA-operationer och Wall Streets globala räckvidd.

Genom hela boken återkommer han till denna skillnad mellan gårdagens samhällsnyttiga konkurrens och dagens rovgirighet hos teknikjättarna. När han ska förklara varför Tiktok inte är verklig konkurrens för Facebook skriver han: ”Tiktok skapade en ny molnförläning för molnslavar som letade efter en annan internetupplevelse att migrera till.” På samma sätt erbjöd Disney Plus ”inte Netflix-filmer och -serier till lägre pris eller i högre upplösning – de erbjöd filmer och serier som inte fanns på Netflix.” Walmarts utmaning mot Amazon? ”Walmart sänkte inte Amazons priser eller förbättrade kvaliteten på dess varor – de använde sin egen databas för att locka fler användare till sin nyetablerade molnförläning.”

Varoufakis verkar säga något djupsinnigt om den moderna kapitalismen, men beskriver egentligen hur den alltid har fungerat. Företag har aldrig enbart konkurrerat på pris och kvalitet. De har alltid försökt låsa in kunder, skapa exklusiva produkter, bygga egna nätverk och utnyttja varje fördel de kunnat hitta. Den enda skillnaden i dag är att fördelarna är digitala i stället för fysiska. Varoufakis tar normalt kapitalistiskt beteende för en ny sorts feodalism bara för att det inte stämmer med den nationalekonomiska grundkursversion han verkar tro på – där kapitalistiska företag konkurrerar enbart genom effektivitet och innovation.

Vi besegrar inte kapitalismen genom att klä ut den i ringbrynja och plymhjälm.

Det här är vad libertarianen Varoufakis inte ser: kapitalistisk konkurrens är en form av maktutövning. Han medger gärna (som den gode marxist han är) att kapitalister utövar tvång mot arbetare. Men han missar hur marknaden utövar tvång mot kapitalisterna – och inte alltid för att få dem att göra saker billigare och bättre. Marx förstod det Varoufakis inte gör: kapital strömmar dit avkastningen är högst, vare sig det sker genom innovation eller brutalitet. Denna dialektik av rovdrift och innovation har funnits sedan kapitalismens födelse. Det är denna eviga rörelse av kapital som tvingar kapitalisterna in i allas krig mot alla. De kan inte ta sig ur det, lika lite som fiskar kan lämna vattnet.

Inte ens Apples påstått feodala domän står över den högsta herren av alla: det globala kapitalet självt. Ja, Apple tar ut sin 15–30-procentiga App Store-tull som en vägvakt med hillebard. Men när bolaget är slött med att hoppa på AI – och redan ådragit Wall Streets ogillande – kan inget monopol rädda det. Hotet om att användare ska fly till Android eller Huaweis Harmony OS – som redan passerat iOS i användare i Kina – skapar ett existentiellt tryck. När Apple nyligen petade sitt andranamn Jeff Williams för att blidka kritikerna uppenbarade man den sorgliga sanningen: det auktoritära grepp man har över apputvecklare är ingenting jämfört med kapitalmarknadens brutala påbud.

Här är ironin Varoufakis missar: feodalherren är kapitalet självt – som tvingar även världens mest värdefulla bolag att dansa för Wall Streets junioranalytiker. Det är därför vänstern ser ”demokratisk kapitalism” som en självmotsägelse: du kan reglera Apple hur mycket du vill, men kapitalismens enda parlament är fortfarande armén av finansanalytiker. När de kräver AI-integration kastar sig Apple in i det, tvärtemot Varoufakis påstående att ”molnisterna” undkommer pressen att förbättra sig.

Varoufakis, den matematiska ekonomen som är så hemma i att analysera mikromarknader som iOS, tappar tråden när det gäller det mellan­kapitalistiska kriget på systemnivå – det spel han själv deltog i som Greklands finansminister. Hans ödesdigra miss är att ta träden för skogen: i stället för att förstå hur dagens hyper­informationella kapitalism fungerar som en helhet, fastnar han vid dess beståndsdelar, som en mekaniker som kan namnet på varje kugghjul men inte kan förklara varför motorn går.

Diagnosen ”teknikfeodalism” är det man får när en neoklassisk ekonom frilansar som marxist. När han konfronteras med den faktiskt existerande kapitalismen – rörig, våldsam och ibland reaktionär – hittar han den inte i sina läroböcker. Så han dödförklarar den. Men kapitalismen är inte död – den version som Varoufakis talar om har aldrig funnits.

Hans teknikfeodala saga döljer den riktiga skräckhistorien. Medan han fixerar sig vid 2008 som kapitalismens dödsrossling och oroar sig för ett ”nytt kallt krig” mellan Washington och Peking om halvledare och molnförläningar, är sanningen värre än så: teknikjättarnas dominans är kulmen på ett 70-årigt projekt där Wall Street, Silicon Valley och Pentagon systematiskt krossat varje nation som vågat föreställa sig teknologisk självständighet.

Det ”nya kalla krig” som Varoufakis dramatiserar – Trump som bannlyser Huawei från Android, Biden som bekämpar Kinas chipambitioner – är bara den senaste akten i ett äldre drama, byggt på Darpanet-ritningar, CIA-kupper och decennielånga insatser för att hindra alliansfria länder från att uppnå verklig teknologisk och ekonomisk suveränitet.

Men i stället för att utkämpa de gamla slagen shoppar dagens regeringar efter det som vissa forskare redan kallar ”suveräniteten som tjänst”, där aktörer som Microsoft och Palantir tar hand om alla ens nationella behov, till ett överkomligt pris. (Suveränitet – endast 99 kronor i månaden.)

San Francisco visar upp vår teknikfeodala framtid

Jonas Elvander: I San Francisco såg jag vår mörka framtid

Kommentar Jonas Elvander

Det som gör teorin om teknikfeodalism så lockande – och farlig – är att den ger oss superskurkar (Bezos, Musk, Zuckerberg) och serietidningslösningar (splittra dem, bilda kooperativ, låt centralbanker ge ut digitala valutor, gör data bärbar). Den låter oss tro att vi slåss mot medeltida länsherrar när vi står inför något långt farligare: en kapitalism så dynamisk att den kan bränna igenom biljoner kronor på en månad och kalla det tisdag.

Det är teknikfeodalismen som förtjänar en dödsruna. Vi besegrar inte kapitalismen genom att klä ut den i ringbrynja och plymhjälm.

Artikeln är tidigare publicerad i längre form i Le Monde diplomatique. Översättning: Leonidas Aretakis.