Elin Wägners ”Fred med jorden” är perfekt för Lars Trädgårdhs kulturkanon.
Mindre än en vecka har regeringen på sig att presentera sin kulturkanon. Att den ska bidra med hopp om stärkt bildning eller läslust är det väl ingen som tror, men det ska ändå bli roligt att ta del av listan.
För hittills har det handlat om vad den inte är och att arbetsgruppen har plågats av både dödsfall och avhopp. Listan kommer inte att inkludera verk yngre än 50 år och inte ta hänsyn till vare sig nationella minoriteter eller bandyspelare.
Romanen Pennskaftet (1910) av Elin Wägner har allt. Unga, smarta och upproriska kvinnor i 1910-talets första flirtiga frigörelse i en skildring av ett Stockholm som håller på att bli en riktig stad. Journalistiken hade sin första guldålder parallellt med kvinnors insteg i arbetslivet och därmed var det fritt fram för redaktionsromanser. En urscen för såväl populärlitteratur som Hollywood. Självaste Horace Engdahl har kallat Pennskaftet den första romanen om den ”nya kvinnan”. Så här i kulturkanontider ligger det nära till hands att se den som självklar på listan. Men det är inte den jag tänker på.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
För Wägner, som var en av sin tids mest engagerade och internationellt utåtblickande röster, blev den framgångsrika romanen bara början på en karriär som kom att hålla fast vid viljan att verka i mänsklighetens tjänst. I Sverige, men med Europa som samtalspartner. Det gjorde henne ovanlig för sin tid.
Sommaren 1940, då världskriget pågått i nästan ett år, kom hon ut med en av de märkvärdigaste skrifter som publicerats på svenska: en handbok i fred. Fred med jorden, skriven tillsammans med godsägaren Elisabeth Tamm, är en originell programskrift och att den i höst fyller 85 markerar inte bara ett jubileum, utan träffar samtiden med full kraft. Initiativet kom från Svenska kvinnors vänsterförbund och med syftet att svara på frågan: vad bör göras? Världskrig, upprustning, rovdrift på naturresurser står på spel.
Jag kan faktiskt inte tänka mig något svenskare än en kvinna som använder sin penna för att göra världen bättre. Ibland väl präktigt, men ändå optimistiskt och lösningsorienterat.
Precis som i dag stod upprustning överst på agendan. Mjukare frågor gjorde sig inget besvär i samlingsregeringen. Impulsen fick hon typiskt nog från en kvinnokongress i Wien i slutet av 1930-talet, Women’s organisation for world order (WOWO), där målet var att utarbeta ett kvinnoprogram för en ny världsordning.
Fred med jorden är ingen underhållande läsning och ett av bokens bärande argument, att kvinnor visste bättre hur världen skulle skötas på grund av deras närhet till jorden och livets uppkomst, har sett sina bästa dagar. Men några grundtankar är fräscha. Exempelvis att mänsklighetens överlevnad är knuten till det tunna lagret på jordens yta som är odlingsbart och inte erkänner några nationsgränser. Fred på jorden kan bara uppnås i intimt samspel med naturens långsamma lagar. Bland annat lyfter hon fram ”åborätten”, rätten för enskilda att förvalta mark utan att äga den för att säkra framtida skördar, en rätt som kunde ärvas men inte säljas. Lagen upphävdes 1999.
Det modet, eller övermodet om man så vill, att framhärda i lösningar när det ser som allra mörkast ut, känns långt borta i dag.
I en tid när inga folkvalda politiker besvarar väljarnas mest grundläggande frågor och en intellektuell kulturelit som fastnat i aldrig så välformulerade problembeskrivningar, så är manegen krattad för entusiastiska visionärer. Se bara på framgångarna för Zohran Mamdani, borgmästarkandidaten i New York.
I intervjun med Lars Trägårdh i Flamman ondgör sig kulturkanonchefen över det som han kallar svensk statspaternalism, i motsats till hans egen livsåskådning: uppstudsighet. Det återstår att se i graden av upproriskhet i det som kommer att debatteras i veckor framöver och framför allt mot vem denna uppstudsighet kommer att riktas. I samma intervju sammanfattar Trägårdh ändå det som förkroppsligar svensk etisks och estetisks magiska recept: ”Vi har ett dubbelt arv, med en folkskola ovanifrån och folkbildning underifrån, en magisk formel som skapade någonting bra.” Elin Wägner och hennes intellektuella vänner verkade mitt emellan dessa två sfärer och själv använde hon sin plattform för att bidra med hopp. Det skulle sitta fint!
