Kultur 30 augusti, 2025

Maunchbachs roman är som en aladåb: skånsk, slemmig och dekadent

Den magiska mannen är behagsjuk och egoistisk, men avnjuts och dyrkas i en historia där skurkarna är kvinnor.

Maria Maunsbach är född 1990 i den skånska orten Höör. Alla hennes romaner är väldigt skånska. Det är ”räligt” och ”klydd”. Den förra boken, Lucky Lada och jag, är till och med en pastisch på den skånska skalden Fritiof Nilsson Piraten. En magisk man, hennes senaste, utspelar sig i Malmö och Thailand. Skånskan hänger kvar, fast nu mest som krydda. Den Maunsbachska humorn har heller ingen framträdande roll. I stället är En magisk man en relationsroman.

Trots att halva boken skildras av ett jag, som vi sent omsider lär oss heter Jenny, så handlar den om Mikael. Kvinnor älskar Mikael och han dem. Men mest älskar han thaiboxning. Han har alltid velat fightas, men hans mamma avskyr våld. I gymnasiet börjar han dock boxas, och efter studenten flyr han Malmö för ett gym i Thailand. Där slår han följe med mästaren Håkon och blir proffs i kampsport, innan han förförs av Caroline, förlorar sig själv i fester och knark och återvänder hem med svansen mellan benen.

Även om perspektiven löper parallellt genom boken är det här Jenny kommer in. I Malmö stretar Mikael på som flyttgubbe, det är så de träffas. Genom Jenny får vi sedan följa deras förhållande, fram till de sista skälvande dagarna.

Om Jenny vet vi föga. Att hennes namn dyker upp så sent är bara ett bevis på det. I sin brinnande kärlek till Mikael drömmer hon om att helt gå upp i honom, att ”vara en och samma, vara honom samtidigt som jag är jag”, och den dedikationen avgör bokens form. Berättaren är underkastad Mikael.

Maunsbach lyckas verkligen fånga hur det är att vara maniskt förälskad, när en liten lägenhet plötsligt kan bli hela världen. Men samtidigt som allting känns så händer lite i Jennys kapitel. Mest berättar hon om mat. Vad hon lagar till Mikael och varför. Hur kycklingfettet dryper kring munnen och hur den heta curryn får svetten att bilda pärlor på armen. Vissa kapitel är rena recept. Och när de inte äter ligger de.

I Lucky Lada och jag finns en metafiktiv gliring om Maunsbach som en ”knullförfattare”. Såklart nedlåtande, men faktiskt sant. Också i En magisk man liggs det en hel del. Vissa skildringar, särskilt Mikaels ungdomsbravader, är dessvärre rent osannolika pojkrumsdrömmar. Som när han som 16-åring, på höjden av klämmande kåthet, trycks upp mot väggen i tvättstugan av huset snyggaste brud, som tar honom på kuken och viskar: ”Jag ska öva på dig och du ska öva på mig”… Det Jenny är med om är däremot någonting annat.

Ord som ”mustig” och ”kroppslig” är kanske en smula utnötta, men i Jennys fryntliga skildringar av Mikaels kropp som en köttig styckdetalj, blir den sortens blick en feministisk vändning. Maunsbach snor åt sig ”den manliga blicken”, och riktar den parodiskt tillbaka. Det här i sig är en frisk fläkt, men blir till sist också ganska grisigt. Parat med bokens eviga matmetaforer känns det ibland som att drunkna i kropp och i flott.

Här finns också en konservativ underton. Det är hårt att vara man, hävdar Mikael: ”Du vet att vi dör tidigare för att vi sliter ut våra kroppar?”. Visst, men mer osäkert är det som följer. Mikael bär på en inneboende aggressivitet som måste bejakas. Sådana är män. Och även om både Maunsbach och Jenny ser ömkande på honom när han kämpar för att få manlig närhet, eller när han känner sig tvingad att blåsa upp kuken med en penispump, så är de verkliga skurkarna i En magisk man kvinnor. Mikaels feminist-mamma, aktiv i kvinnojouren, och den lösaktiga Caroline: förföriska, effeminerande krafter som hindrar honom att leva ut sina manliga impulser. Det lämnar en olustig bismak. Och det är synd. För En magisk man är egentligen en hudlös kärleksroman. I jakten på det manliga kynnet tappar Maunsbach bort det.

Roland Barthes ska en gång ha liknat Marcel Prousts På spaning-svit vid majonnäs. Även om En magisk man inte är av samma kaliber, så måste en bok som är så upptagen vid mat som denna föräras en kulinarisk liknelse: Maria Maunsbachs nya roman är som en ålaladåb. Den är skånsk, skarp och slemmig. Den är dekadent. För den som mäktar med är den säkert läcker. Själv avstår jag helst.