En ny bok dödförklarar slampan, som kvävts under den framväxande puritanismen. För oss som älskar att ha kul är det fruktansvärt deprimerande. Men det går fortfarande att göra motstånd.
Svenska Akademiens ordlista definierar ”slampa” som lösaktig kvinna. Populärkulturellt förklaras dock begreppet bättre genom att exemplifiera med gestalten Samantha Jones i kultserien Sex and the City. Det är också henne som journalisten Emil Åkerö (bilden) utgår ifrån i sin nya fackbok Slampans död – En djupdykning i den sexuella lågkonjunkturen, när han frågar sig varför ungdomar i dag hellre verkar vilja vara tv-seriens tråkiga och giftassugna Charlotte York.
Anledningen är inte bara att vi lever i en värdekonservativ tid, utan också att allt fler av våra relationer både utspelas och utvecklas på nätet. Digisexualitet (att använda teknik i sex och relationer) har visserligen fått ett uppsving, men samtidigt kan det avskräcka ungdomar att höra att ”allt på internet finns kvar för alltid” och att eventuella nakenbilder de skickar till en partner riskerar att spridas till hela gymnasieskolan. Men liksom författaren är inne på varnar man hellre för detta i stället för att påpeka att det faktiskt är olagligt att sprida bilder på andra. En form av slutshaming, alltså.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det minskande liggandet går också att tolka ur en positiv synvinkel – tack vare metoo och samtyckeslagstiftning har människor blivit mindre benägna att gå med på sex för någon annans skull. Men ungdomar inte bara ligger mindre – de dricker också mindre. Puritanismen kan därför ses som en del av trenden med självoptimering: njutning är inte värt något i sin egen rätt, utan allt som görs ska ha ett nyttomål. För oss som älskar att ha kul låter det fruktansvärt deprimerande.
Slampans död är en spretig bok, och Åkerö behärskar inte riktigt den reportagestil som han försöker verka inom. Men eftersom han är så gedigen i sina efterforskningar är det enkelt att förlåta. Författaren ger inte bara en historisk överblick på sexualpolitiska strömningar, utan förklarar också hur klass hänger ihop med slampighet.
Att vara en respektabel tjej (giftassugna Charlotte York) handlar nämligen om att konstruera en bild av sig själv som tar avstånd från de dåliga tjejerna (enbart liggsugna Samantha Jones). Som alltid när det handlar om klass kan den från en övre bryta mot de oskrivna reglerna utan att bestraffas, vilket är en omöjlighet för den från en undre. För att tala klarspråk: glamorösa Samantha Jones sexbravader i New York ses som frigörande och feministiska, men när en LVU-omhändertagen tjej i en svensk förort visar att hon har stor sexuell aptit tolkas det i stället som ett tecken på hennes dåliga mående.
Men inte ens Samantha Jones kan gå genom livet utan att ifrågasättas.
I självoptimeringens tidevarv lär vi oss att vi varken ska testa oss fram eller tramsa när det gäller sex och relationer. I stället uppmanar dejtingexperter oss att sluta träffa ”kanske-män” och från början klargöra om vi söker något ”seriöst” eller inte i våra Tinder-profiler; som att vi inte kan vilja olika saker med en relation beroende på vem det är vi inleder den med. Synen på att vi ska gå in i alla relationer på samma sätt är så statisk att vi väl i så fall lika gärna kan skaffa en AI-partner – också det är ett växande fenomen hos unga, enligt senaste Ungdomsbarometern.
Emil Åkerö hittar aldrig ett entydigt svar på varför unga premierar Charlottes sexsyn framför Samanthas, men efter att jag läst ut Slampans död känner jag mig stärkt i övertygelsen att det privata alltid är politiskt – och att ragga upp någon på krogen faktiskt kan vara en motståndshandling.
