Jag har precis gått med i Svenska kyrkan. Och det har inte ett dugg att göra med att jag tröttnat på att vara judinna eller för att jag kommit på att Jesus återuppstod på Påskdagen. Snarare är det en konsekvens av min tro. En grundbult i judiskt tänkande, är att ”laga världen”, på hebreiska tikkun olam och som omnämns i Mishna, sammanfattningen av Talmud.
Det som är sönder behöver lagas.
Låt mig förklara. Det handlar om en vilja och saknad över att få ingå och delta i ett sammanhang bortom det partipolitiska som tenderar att vara volatilt och nyckfullt. Det behövs också, men medan parlamentarismen behöver sin höger-vänsterskala och praktiska lösningar på sakfrågor, är vi så många fler som kan enas om mycket på ett principiellt plan, även i det andliga. För det behövs en annan plattform.
Främst tror jag på Jesus nådebudskap och en stark, enande freds- och solidaritetsrörelse och den vill jag vara en del av.
Medan hela det politiska fältet rört sig högerut och dragit med sig Socialdemokraterna i skredet, har Svenska kyrkan förblivit vid sin antirasistiska, sexualinkluderande och socialt ansvarstagande och icke-dömande ståndpunkt. Kristendomens budskap om nåd har visat sig fungera som ett slitstarkt rättesnöre i hur Svenska kyrkan år efter år och i en våldsam omvärld stått stadigt i viktiga frågor i jämförelse med den civila omvärlden, där omsvängningen i det politiska samtalet har brutaliserats och där tonaliteten förbytts från omsorg och hopp till hårdhet, lönsamhet och murar. Etablerade, tidigare samlande institutioner som Svenska freds, Amnesty och till och med Human rights watch, kämpar numera i marginalen.
Vill man få en fysisk förnimmelse av avståndet mellan Svenska kyrkan och det parti som kallar sig kristet är det bara att kolla in Ebba Buschs resa mot att tacka Israel under pågående folkmord och hennes giftiga retorik mot muslimer. Det är inte Svenska kyrkan som rört på sig, det är Kristdemokraterna.
Denna breda och samlande struktur behöver inte återuppfinnas, utan existerar i diakonin, den verksamhet som riktar in sig på socialt utslagna, i flyktingmottagandet, i de kyrkliga rummen som har landets generösaste öppettider och till vilka tillträdet aldrig är villkorat med entréavgifter eller medlemskap. De bara finns där i varje stadsdel, bemannat med personer som tar emot, kan snacka, erbjuder aktiviteter för alla åldrar och inte minst en rik körsångsverksamhet. En institution som ger utrymme för religion och tradition är också mer mottaglig för befolkningsgrupper för vilka det är en viktig del i vardagen, inte bara kristna.
Att Svenska kyrkan tog den öppet samhällstillvända och socialt orienterade vägen kan vi bland annat tacka prästen och politikern Harald Hallén i Torrskog för. Inom socialdemokraterna arbetade han i början av förra seklet för ett kyrkopolitiskt program som skulle behålla statskyrkan och inte, som partimajoriteten önskade, ”avskaffa” den. Sverige får då det Hallén kallade ”folkkyrkan”. Jesus, menade Hallén pragmatiskt, är inte Gud utan en mänsklig idealgestalt.
Vilken otrolig idé. I stället för att isolera de frommaste från omvärlden, antar de en position som följer med sin tid och som ser det som en samhällsförpliktelse att upprätthålla relationer med andra trosinriktningar, något som i modern tid varit av betydelse för Sveriges många muslimer.
Så det är inte konstigt att högerextrema partier nu vill aktivera sig i den slumrande valrörelsen till kyrkovalet. Och det ingår i folkkyrkans organisering att engagemanget organiseras partipolitiskt, kanske inte helt idealt. Ingen institution är ointaglig, men Svenska kyrkan har visat sig sällsynt motståndskraftig. Valet den 21 september, som spås få högre valdeltagande på grund av ett större intresse från unga, kommer att sätta det på ytterligare prov.
Min relation till kyrkan är inte bara teoretisk utan reell. Vänskapen inleddes med en av de vanligaste svenska folksporterna, genom körsången. Jakobs kyrka i Kungsträdgården, Björkhagens kyrka, Matteus och Oscarskyrkan. Där har jag tagit en stämma i både Mozarts ”Requiem” och ”Veni, veni Emmanuel” eller nött bänk i publiken när något av mina barn sjungit. I musikens klanger i gemenskap uppstår intima band mellan förnuft och mysticism, en effekt som inte är oviktig för att se en mening med att orka fortsätta det politiska engagemanget.
Om jag tror på Gud? Främst tror jag på Jesus nådebudskap och en stark, enande freds- och solidaritetsrörelse och den vill jag vara en del av. Det gör mig salig på riktigt.
