I veckans Grillen: Moderaterna kallar judiska demonstranter för odjur – bra analys eller bristande vandel?
Grillen gästas av Sverige favoritteolog, Joel Halldorf, som pratar om varför kyrkan är motkraften som vi behöver. Intervjun presenteras i samarbete med Visk, Vänstern i Svenska kyrkan.
Avsnittet går även att se på Youtube.
Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg
Gäst:
Joel Halldorf
Vinjett:
Kornél Kovács
Kamera:
Maksim Nourala
Klippning:
Petter Evertsen
I lördags körde en bilförare i femtioårsåldern in i en Palestinademonstration i Helsingborg, utan att någon av deltagarna kom till skada. Tidigare hade mannen gjort inlägg om att palestinier ”avhumaniserat sig själva” – och fantiserat om klusterbomber över Gaza. Nu utreds han för försök till misshandel.
Lördagseftermiddagen den 13 september tågade ett par hundra Helsingborgare nerför Södergatan, med Palestinaflaggor och protestplakat i händerna. En helt vanlig lördagsdemonstration mot folkmordet i Gaza – ända tills en röd Skoda anländer.
– Han kom rätt fort mot tåget i motsatt riktning, i kanske 40 kilometer i timmen, sedan saktade han ned lite men stoppade inte. Jag sprang rakt genom tåget och knackade hårt på hans ruta, ställde mig framför bilen och tecknade att han skulle stanna, beskriver Göran Mårtensson, som var demonstrationsvakt vid tillfället.
Vi ska inte säga att detta var lika allvarligt som Borås, här blev ingen skadad. Men som vi uppfattade det finns det absolut uppsåt
– En annan vakt hoppade mer eller mindre upp på motorhuven för att markera. Men han fortsatte. Han var liksom inte ute efter någon, men brydde sig inte heller alls. Folk fick kasta sig åt sidan för att han skulle fram.
Ingen kom till skada vid händelsen, som Proletären var först att skriva om, men både barnvagnar och äldre med rullstol fanns längst fram i tåget.
– Vi hade knappt hunnit tio meter, säger Jasmin Falastin, 55-årig organisatör som var demonstrationsvakt tillsammans med Göran Mårtensson.
Hon har egentligen ett annat efternamn, men har kallat sig Falastin (arabiska för Palestina) i politiska sammanhang i tjugo år. Båda hennes föräldrar är från Palestina, och har själva länge varit aktivister. Själv blev hon som mest engagerad efter 2023, då hon började förlora släktingar och såg sina småkusiners hus bombas sönder på TV.
– Han bara körde, och skulle dessutom försöka filma oss samtidigt. När han tappade mobilen i knät böjde han sig ner efter den, men fortsatte köra med ena handen, helt ofokuserat. Vi försökte få honom att stanna, och kallade dit fler ordningsvakter.
Bilägaren är i 50-årsåldern, och känd sedan tidigare av flera av aktivisterna, då han tidigare dykt upp vid Palestina-sammanhang i centrala Helsingborg.
– I ett år kom han till varje demonstration och filmade och fotade i smyg. Varje gång man försökte få ögonkontakt med honom sprang han iväg, men en gång fick en kille tag i honom. Då sa han att han var journalist, berättar Jasmin Falastin.
På Facebook har mannen tidigare laddat upp bilder på Palestinademonstrationer i Helsingborg med beskrivningar som ”flera hundra människor som firar och jublar över slaktade gamla, kvinnor och barn i Israel, och uttrycker sitt stöd för terrororganisationen Hamas”.
På X är mannen också mycket aktiv, under ett annat namn än sitt riktiga – men erkände samma dag som demonstrationen att det var han som satt bakom ratten på Skodan:
”Jag körde igenom en Palestinademonstration i dag här i Helsingborg. Blev aggressivt tilltalad att det är deras gata för dom har tillstånd att demonstrera (dom har inte rätt att hindra trafiken). När jag sakta rullade igenom och tvingade dom att flytta på sig så slog och sparkade dom på bilen. Jävla beteende som inte hör hemma i vårat fina demokratiska och toleranta land. Fan va jag hatar alla som stöttade ’öppnade era hjärtan’ och ’mitt Europa bygger inte murar’!!”
Mannen förnekar att han kört i hög fart, eller att någon behövt slänga sig undan bilen. Några dagar senare skriver han dock om händelsen (i ett svar till minister Carl-Oskar Bohlin på X) som om att ”en vän” kört bilen, och inte han själv. Båda inläggen ligger fortfarande uppe.
– Han kom in och skrev samma saker i vår Facebookgrupp, innan jag tog bort det och blockerade honom, berättar Jasmin Falastin.
En vecka före händelsen skrev X-kontot att ”några klusterbomber över Gaza hade suttit fint” och ”låt Gaza brinna”, samt att alla världens palestinier ”avhumaniserade sig själva” i samband med 7 oktober-dådet.
– Han är riktigt hatisk mot Palestinarörelsen, säger Göran Mårtensson.
I en diskussion dagen efter demonstrationen länkar mannen till en video på när en testdocka blir skjuten i huvudet med 5.56 Nato-ammunition, som han påpekar att israeliska armén använder. Mannen gör ofta engagerade inlägg om vapen och jakt, och skriver att han är skjutinstruktör med ansvar för nybörjarskytte i en klubb utanför Helsingborg.
Vi har två äldre damer som ringt mig och varit jätterädda, och inte vet hur de ska fortsätta
Händelsen med bilen polisanmäldes samma dag. Jimmy Modin, presstalesperson för polisen i nordvästra Skåne, bekräftar att den nu utreds som försök till misshandel, och att förundersökningen påbörjats.
– En kvinna och två barn har anmält att de upplevt hur en bil försökt att köra på dem. Men de ska inte ha blivit träffade, utan sprungit därifrån, säger han till Flamman.
Med fallet Boråsmannen i bagaget, där en 68-årig bilförare med liknande X-historik åtalades i våras för försök till grov misshandel samt hets mot folkgrupp, känner Göran Mårtensson hopp om att mannen skulle kunna bli fälld.
– Vi ska inte säga att detta var lika allvarligt som Borås, här blev ingen skadad. Men som vi uppfattade det finns det absolut uppsåt, speciellt med tanke på att han bor intill och lika gärna hade kunnat vänta några minuter med att köra förbi, säger han, och fortsätter:
– Många känner sig tyvärr otrygga efter det här. Vi är några stycken som agerat, för att vi tycker det är åt helsike att man ska kunna göra på det här sättet, men många vågar inte.
Jasmin Falastin säger att reaktionerna bland demonstranterna varit blandade.
– Några har tyckt att ”det var ju ingenting”, jag tror inte de har förstått allvaret. Sen har vi två äldre damer som ringt mig och varit jätterädda, och inte vet hur de ska fortsätta, säger hon.
– Men vi kommer inte gå i närheten av honom, eller hans bil, om vi skulle se honom på stan. Vi låter polisen göra sin utredning och komma med svar, och hoppas att vi får svart på vitt vad han var ute efter.
Tror du på Gud?
Själv har jag genom hela livet varit avundsjuk på människor med tro. Jag blev påmind om det när min femåriga son för två veckor sedan frågade: ”Vad händer när alla människor har dött och jorden har exploderat?” Han lyckades med det högertyckarna fantiserar om – att göra mig mållös.
Men vad ska vänstern med tro till – står inte den i vägen för kampen här och nu?
Så lät det i varje fall i Hjalmar Brantings första maj-tal 1917, ”Vågen stiger”. Där förklarade han att även om det finns undantag, så var det länge sedan ”religionens män […] vädjade till folket att se till all orättfärdighet, som bedrevs upp på samhällshöjderna. Nu har prästerskapet fått andra uppgifter.” De ”reda sina bon i skuggan av makten” och ”predika för folket underkastelse”, samt att ”allt är utmärkt väl beställt i denna den bästa av världar.”
Men det finns gott om exempel på motsatsen. Som Joel Halldorf förklarar i veckans avsnitt av Grillen (se här på Youtube), hämtade den tidiga arbetarrörelsen mycket av sitt befrielsespråk från kyrkan, och i den första svenska utgåvan av Kommunistiska manifestet lade översättaren Per Götrek till ett eget motto: ”Folkets röst är Guds röst”.
När jag sitter på de hårda träbänkarna tänker jag aldrig på hur jag ska ta mig framåt, utan på hur jag kan bli bättre inför människorna i min omgivning.
Och man kan lika gärna vända på det. Om någon miljard år kommer solen, en gul dvärg ungefär halvvägs genom sitt liv, att vara så varm att världshaven blir till ånga. På lång sikt är klimatet kört ändå. Så varför ska vi engagera oss?
Svaret på den frågan är i någon bemärkelse religiös. Om vi enbart ser till fakta så är allt förgäves. Vilken hybris att som individ försöka ta upp kampen mot termodynamikens orubbliga lagar.
Ändå gör vi det. Agerar utifrån en tro, även om åtminstone jag saknar språket för det.
I sitt tal citerar Hjalmar Branting den engelska socialistiska science fiction-författaren H.G. Wells, som menade att prästerna tappat bort sitt engagemang i världen, och borde hitta tillbaka till ”en verklig religiositet, det vill säga en verklig samhällssolidaritet i världen.”
För mig är kyrkan ett sådant rum. Ingen kommer fram och försöker sälja något, alla är välkomna. Precis som vänstern i sina bättre stunder. När jag sitter på de hårda träbänkarna tänker jag aldrig på hur jag ska ta mig framåt, utan på hur jag kan bli bättre inför människorna i min omgivning. Många av de finaste andliga platserna är också kombinationer av folkhem och kristendom – som Skogskyrkogården eller Markuskyrkan i södra Stockholm.
I helgen är det kyrkoval, och tanken att föra in partipolitiken i dessa fina rum tar emot. Men den är där, så givetvis kommer jag att rösta på något av de alternativ som bäst matchar min tro – en ”verklig samhällssolidaritet i världen”.
I rekordfart har högspänningsledningen Aurora Line byggts från Luleälven till finska gränsen. Men elnätet behöver fortfarande byggas ut kraftigt. Prognoser pekar på att det totalt kan handla om kostnader på nära en biljon kronor – men de exakta siffrorna varierar kraftigt. ”Klart det ställer till det”, säger Maria Jalvemo på Svenska kraftnät.
Kilometer efter kilometer sträcker sig den 30 meter höga elledningen genom skogslandskapet. Men på en punkt längs sträckan pågår arbete. En skylift och några bilar står nere på marken, medan en person sakta förflyttar sig högt uppe i luften längs linan.
– Det är en cykel som sitter fast i ledningen. Vi har jobbat i sju dagar med att sätta upp plastbitar som ska skrämma bort fåglarna. Vi började i Messaure och nu har vi kommit till stolpe 316, berättar Pavel, som står på marken vid skåpbilen med material.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Anmälaren menar att Moderaternas gruppledare Mattias Karlssons beskrivning av en judisk vänstergrupp som ”odjur” är rasistisk – och beskriver anmälan som en symbolisk markering.
I samband med den tysta manifestation som arrangerades av en judisk vänstergrupp mot ett föredrag av en tidigare IDF-officer på det judiska kulturcentret Bajit gick flera politiker ut med hård kritik mot protesten.
Bland dem som fördömde manifestationen fanns utrikesminister Maria Malmer Stenergard och Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson, som båda lyfte fram det faktum att den judiska Hillelskolan delar lokal med Bajit, och att det kan ha funnits elever på plats trots att protesten ägde rum efter skoltid.
Även Moderaternas gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, kritiserade manifestationen i hårda ordalag:
I bilden på X-inlägget ser man tydligt att det är en judisk förening som håller i manifestationen
”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur”, skrev han i ett inlägg som fortfarande ligger uppe på X.
Nu har en polisanmälan lämnats in mot Mattias Karlsson – för hets mot folkgrupp. Bakom den står nätverket Nödrop Gaza, som i ett inlägg på Instagram beskriver hur Karlsson ”kallar judar för odjur”.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Gigekonomins framväxt och nedmonteringen av välfärdsstaten är två sidor av samma mynt, enligt en ny svensk-nederländsk studie. ”De bygger på en sårbar, arbetslös underklass som inte får skydd från någon välfärdsstat”, säger forskaren Juliana Chueri.
”Stoppa gigbolagen i välfärden!” vädjade nyligen trafikpolitikern Kadir Kasirga (S) i tidningen Transportarbetaren.
Andelen privata leverantörer inom vård och omsorg har ökat överlag de senaste åren, främst under borgerliga regionstyren. Men i våras tog gigekonomin ett helt nytt kliv in på välfärdens arena, när app-taxibolaget Bolt – vars arbetsvillkor kritiserats som ”slavliknande” av chaufförer – vann en upphandling i region Uppsala, för att köra kollektivavtalslösa vårdresor. Kort därefter gjorde närliggande Sigtuna kommun samma sak, och har nu anförtrott Bolt med att köra skolskjuts och färdtjänst – under vad man beskriver som ”kollektivavtalsliknande villkor”.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
En folksång i radion under pandemin fick yrkeschauffören Björn Lindberg att börja dansa kurdisk dans. Nu har han en entusiastisk storpublik från hela världen som följer honom på Tiktok och Instagram.
Ding, ding, ding, ding, tjut, tjuut! På mobilskärmen syns en man i ett enkelt möblerat vardagsrum som rör sig med sirliga rörelser till kurdisk folkmusik. Det hörs på drillarna att det är en glädjedans och zurnan, blåsinstrumentet i låten tutar gällt som en säckpipa på speed. Höfterna rör sig, axlarna vickar och han bröstar upp sig och kastar då och då skälmska blickar mot kameran medan armarna svänger sensuellt. I handen håller han en sjal med den röd-grön-gula kurdiska flaggans färger som han snurrar i takt till rytmernas gung.
Det är bara en sak som sticker ut: den dansande mannen har ljust, rödlätt hår och liknar mest kaviar-Kalles storebror.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Judar mot judar. Så kan man beskriva det som hände i måndags, när aktionsgruppen Judisk antisionistisk allians genomförde en manifestation framför det judiska kulturcentret Bajit. Detta i protest mot att man bjudit in en tidigare IDF-officer till ett föredrag i samma hus där barn några timmar tidigare suttit vid sina bänkar. Kan man tänka sig en tydligare bild av den avgrundsdjupa sprickan som uppstått inom en av Sveriges minsta minoriteter?
Hur kunde det bli så här? Det är inget vackert firande av jubileumsåret, då det uppmärksammas att det är 250 år sedan juden Aaron Isaac fick kungens tillåtelse att grunda en judisk församling. Det var så landet blev en – om än inte välkomnande famn – så definitivt en fruktsam jordmån för de första invandrarna att starta affärsrörelser, varav vissa skulle blomstra till dessa dagar och forma svenskt kulturliv. Vill man få en känsla av en sådan mötesplats så går det att besöka Judiska museet i Gamla stan, en undanskymd men interiört vacker byggnad som vittnar om en bit svensk, mångkulturell kosmopolitisk historia.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
I dag tänder jag ett ljus för den unga iransk-kurdiskan Jina Mahsa Amini. Det är nämligen tre år sedan hon miste livet efter att ha misshandlats av Irans så kallade moralpoliser i Teheran.
Med all rätt väckte mordet ramaskri i hela landet. Hur kan en ung kvinna dödas bara för att hon inte dolt sitt hår tillräckligt väl under slöjan?
Tusentals kvinnor har under årtionden mördats av ayatollornas förtrycksapparat bara för att de velat leva fria liv eller deltagit i protester. Men mordet på Jina tände en unik gnista av motstånd.
Miljontals kvinnor och män gick ut på gatorna i Iran och ropade ”Kvinna, liv, frihet”. Unga kvinnor ryckte av mullornas turbaner. Bilder av Jina bars på demonstrationer från Teheran till Stockholm.
Att hon blev en sådan symbol beror till stor del på de två modiga journalisterna Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammedi.
Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen.
De avslöjade vad som hänt och vakade över henne på sjukhuset innan hon dog. En av de sista bilderna, där Jina ligger inför döden under en rutig filt med slangar i munnen och näsan, är outhärdlig.
Och ayatollorna, som i vanliga fall kontrollerar alla medier, blev ursinniga. Strax efter att bilderna på Jina på sjukhussängen spridits över hela världen frihetsberövades de två journalisterna. Hamedi och Mohammedi anklagades för att ha ”spridit propaganda och konspirera mot rikets säkerhet”. Först efter sjutton månader i fängelse och omfattande protester från omvärlden frigavs de.
När jag i dag sörjer Jinas orättfärdiga död är jag ledsen över något annat också. Sverige, en gång känt som en humanitär stormakt, utvisar kvinnorättsaktivister till Iran. Kvinnor som jagas av ayatollorna bara för att de kämpar för sina medsystrars rätt till att välja framtid, kärlekspartner och bestämma över sina kroppar. Det är oacceptabelt.
Låt mig nämna två av dem.
Fereshteh Javani (bilden) kom till Sverige för sex år sedan efter att ha kämpat för kvinnors rättigheter i Iran. Här organiserar hon ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer runt om i landet, samtidigt som hon arbetar och försörjer sig. Hennes kamp mot ayatollorna i Iran är ingen hemlighet eftersom hon också framträtt i bland annat Flamman. Men trots att hon riskerar avrättning i Iran har Migrationsverket beslutat att utvisa henne dit.
En annan kvinna som fortsatt sitt engagemang för både kvinnors och kurders rättigheter i Sverige är Narges Hashemi, som flyttade hit för ett decennium sedan med sin bror Edris. Även hon har organiserat ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer och finns med säkerhet på Teheran-regimens lista över dem som ska straffas.
Ändå insisterar Migrationsverket, på direktiv av Tidö-regeringen, på att hon måste lämna Sverige omedelbart. Och som en kriminell måste hon två gånger i veckan anmäla sig till Migrationsverket i Märsta.
Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen. Hur kan vi kasta kvinnorättsaktivister som sökt skydd hos oss tillbaka till sina förtryckare? Har skamlösheten inga gränser?
Nu är jag rädd att jag snart behöver tända fler ljus. För de kvinnorättsaktivister som Sverige utvisar till Iran.
Föreningen Med Israel för fred (Miff) växer snabbt, och har goda kontakter inom skandinavisk politik. Vilka står bakom den norska organisationen, som bjuder in israeliska soldater och extremistiska bosättare till Stockholm?
”Djupt skamligt att demonstrera mot Israel utanför en judisk skola i Sverige. Många judiska barn och familjer känner stor oro och lever med polisbevakning varje dag,” skrev finansminister Elisabeth Svantesson på X om gruppen Judisk antisionistisk allians protest mot den israeliska soldaten Eldar Maiders föreläsning i Stockholm.
Föredraget hölls på det judiska kulturcentret Bajit, granne med Hillelskolan. Enligt ministern visade demonstranterna ”ingen solidaritet” utan ”passerade ytterligare en skamlös gräns”.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Samma politiker som diskuterar om perser och kurder kan vara svenskar, rycker på axlarna åt att Norden snart kan vara obeboeligt. Var är solidariteten med nästa generations svenskar?
När min son var fem år gammal kom han ut i köket en sen kväll efter nattning och frågade upprört: ”Men vem var apan?!” Jag förstod ingenting. Han förklarade: ”Pappa är människa, farfar är människa och hans pappa var nog också människa. Så vem var apan egentligen?”
Då förstod jag. Han hade sett den klassiska bildserien av evolutionen, från krum apa till rakryggad homo sapiens. Nu undrade han, helt logiskt, hur långt tillbaka i släkten man måste gå för att hitta den där supercoola apan. Kunde det vara farfars farfar? Han famlade klumpigt efter gränserna för ett biologiskt ”vi”. Var börjar det – och var tar det slut?
Det är en rimlig fråga från ett barn. Mindre rimligt är att svenska makthavare tycks vara lika uppslukade av var vi:et börjar och slutar. Det märks inte minst på diskussionerna om kulturkanon, eller Jessica Stegruds påpekande av det ”talande” i att den diskuterades av en perser och en kurd – det vill säga kulturminister Parisa Liljestrand och socialdemokraten Lawen Redar.
Det svenska historiska vi:et tycks sträcka sig till mitten av 1800-talet, tiden för Utvandrarna-sviten. Karl-Oskars och Kristinas lidande och hopp kan vi än i dag solidarisera oss med. Längre tillbaka än så förvandlas historiska människor till platta figurer som vikingar och trälar, svåra att identifiera sig med. Det påstås att kineser har en levande vi-känsla som når 5 000 år tillbaka i tiden. Här klarar vi 150.
Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden.
Men det verkliga mysteriet är inte hur långt tillbaka vi kan känna gemenskap. Det är varför vi inte tycks kunna sträcka vårt vi framåt i tiden mer än till nästa val. I slutet av augusti publicerades en studie (van Westen et al, JGR Oceans, 24/8) som är talande för detta ointresse. Där forskningen tidigare har trott att risken för Golfströmmens kollaps var relativt låg, kanske fem procent, visar nya beräkningarna på 25 procent i ett låg-utsläppsscenario – och hela 70 procent i värsta fall. Kollapsen beräknas i så fall inträffa från år 2063 och under de följande årtiondena.
Ja, det är modeller. Risker och sannolikheter. Men vi pratar heller inte om Motala ström utan om Golfströmmen – den makalösa pumpen i Atlanten som drivs av salt och värme och som gör Norden beboeligt. Den som låter oss odla potatis på sommaren och överleva vintern.
De gastkramande risktalen borde ha toppat varje nyhetssändning. Partiledarna som ständigt ropar om ett hotat ”vi” borde ha stått i kö för att kommentera. Här talar forskare om en 50–50-risk att själva den mäktiga pump som upprätthåller livet i Norden och möjliggjort både vikingar och Gustav Vasa riskerar att upphöra inom livstiden för dagens svenska skolbarn! Och de som får tåpirrningar av fortissimon i ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, just de, kunde inte bry sig mindre.
Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden. Kanske borde man ha skrivit in Golfströmmen i kulturkanon?
