Loran Battis ”Boxningsklubben” är fysisk, högljudd och dråplig utan att tappa skärpan en sekund.
Förra året utkom Battis dokumentärfilm G. 21 scener från Gottsunda som även kom att belönas med en Guldpiga för sitt finstämda porträtt av vardagen i den vackra men stökiga Uppsalaförorten. Medan grabbarna från regissörens barndom fortsatte att snurra i sportbilar, gräva upp vapen i skogen och hålla fasvid det kriminella livet, valde Batti en annan väg där boxningen blev hans fristad. Mot den bakgrunden är han och Kristian Hallberg nu tillbaka med en pjäs om kampsporten, i vilken huvudpersonen Willma (Willma Idris) återvänder till förorten hon vuxit upp i.
Med en okuvlig vilja för hon en kamp om att öppna en boxningsklubb för att slå tillbaka mot samhället som vänt hennes hemtrakter ryggen. Willma tar bokstavligen saken i egna händer och bryter sig in i en lokal som stadsdelsförvaltningen avsett för en mäklarfirma. Mot sig har hon en segdragen byråkrati som möter hennes initiativ med regler och blanketter.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Att låta det byråkratiska maskineriet förkroppsligas av Petter (André Nilsson Hermele), en medelålders man på gränsen till nervsammanbrott, visar sig vara ett tacksamt humoristiskt grepp då den grå tillvaron av ständig pappersexercis minst sagt tär på hans välmående.
I pjäsens inledande scen virvlar han runt på sitt kontor, kastas in i ett telefonsamtal som utvecklas till ett bråk med sin fru och försöker sedan stilla nerverna med Simon & Garfunkel och några halvhjärtade andningsövningar. Under föreställningen växlar dessutom Idris mellan att spela Willma och stadsdelsdirektören Ann-Katrin, som i olika yogapositioner rabblar ”byråkratiska” med en djup, släpig stämma. Det är som om karaktärerna hoppat rätt ut ur serietecknaren Liv Strömquists album där människor fast i senmodernitetens syrefattiga tillvaro vänder sig till mindfulness. Jag skrattar ofta rakt ut. Battis och Hallbergs skrattfest varvas dock med sylvass kritik som skär genom alla samhällslager.
När pjäsens sista rond tar plats till tonerna av Beastie Boys ’Sabotage’ är det en solklar knock-out.
Uppe på scenen är samspelet mellan Idris och Nilsson Hermele slående. De skriker i telefonsamtal, svingar med kettlebells och jabbar så att svetten att dryper från deras pannor. Deras energi letar sig vidare i rummet, precis som doften från kaffekokaren när den slås på. Pjäsens fysiska närhet luckrar upp gränsen mellan åskådaren och scenen. När figurerna når framgångar jublar och firar vi alla som om det hände på riktigt.
Den stilfulla scenografin för tankarna till Roy Williams pjäs Sucker Punch från 2010, där teaterscenen Royal Court också förvandlades till en boxningsring. Det är en fin blinkning till Williams då denne använder boxning som ett grepp för att gestalta olika kroppar och identiteters villkor. Medan jag ser Boxningsklubben kommer jag att tänka på Amiin Madars dokumentärfilm Teater är den nya hiphopen. Inte bara är flera av personerna som figurerar i filmen närvarande på premiären – Liban Abdule, Sharmarke Elmi, Murre Gonday och Simon Matiwos sitter alla i publiken – utan också för att Madars film vittnar om hur teatern tagit över som historieberättare i många förorter. Och det är, ursäkta språket, helt jävla underbart att bevittna. För Willma är ett kraftpaket utan dess like samtidigt som orättvisan hela tiden stryker längs scenen likt en katt. Att hennes döda bror var kriminell blir en arvssynd hon får dras med när den byråkratiska apparaten ska sålla. Dramat fastnar aldrig i eländet utan det är kampen och motståndet som är de verkliga huvudrollerna.
När pjäsens sista rond tar plats till tonerna av Beastie Boys ”Sabotage” är det en solklar knock-out som får gåshuden att spricka upp på mina armar. Boxningsklubben är en tungviktare som alla borde se.
