Halshuggningarna står som spön i backen i Steve Sem-Sandbergs nya roman. Det är stinkande, vidrigt och alldeles underbart.
1500-talet var en tid av våldsamma förändringar i Europa. I Storbritannien föddes en föregångare till kapitalismen när rika avelsbönder började hägna in allmänningar. Samtidigt skickade spanska kungen ut Ferdinand Magellan som seglade jorden runt och bevisade teorin om ”jordäpplet”. Härskarna fyllde sina skattkistor med stulet guld från andra sidan jorden och en period av ekonomisk tillväxt inleddes. I den tyska staden Wittenberg publicerade den koleriske professorn Luther Om en kristen människas frihet vilket inledde reformationen. För Luther själv var detta en teologisk batalj, men när hans läror nådde ut till den tyska medelklassen omtolkades de till ”frihet, jämlikhet och broderskap”, som den nyligen bortgångna Per Svensson uttryckt det. När de nådde ända ned till populasen förvandlades reformationen till ett klasskrig mellan klostren och bönderna.
Mest radikala av alla var anabaptisterna, eller vederdöparna som de kallades i folkmun. Enligt Friedrich Engels omvandlade de en kommunistisk vision hos Jesus lärjungar till en fullfjädrad politisk ideologi. Mestadels var de fredliga, men det fanns avarter. Det mest berömda exemplet är belägringen av staden Münster i Nordtyskland mellan 1534 och 1536. Där uppstod ett formidabelt inbördeskrig mellan påvliga styrkor, ledda av furstbiskopen, och beväpnade vederdöpare.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Om detta handlar Steve Sem-Sandbergs nyutkomna roman De heligas stad. Sem-Sandberg betraktas som Sveriges främsta författare av historiska romaner, eller dokumentärromaner (en beteckning han själv ogillar). I hans författarskap finns ett särskilt intresse för brytningstider: upplysningen, den tyska revolutionen, 1968. 1530-talet är förvisso en brytningstid då moderniteten föds, men av den ser vi inte mycket i den nya boken. Som läsare sveps man i stället in i ett senmedeltida mörker, där järtecken visas på himlen, och endast arkebusernas mynningsflammor lyser upp den tjocka dimman.
Historien berättas av en anonym pojke som stannat kvar i Münster för att ”vittna” om den galenskap som drabbar invånarna. Även hans kusin Klotilde stannar i staden – en synsk flicka som blir både mätress och orakel åt stadens härskare. Denne – Jan Bockelson – är Sem Sandbergs egentliga intresse, för De heligas stad är i grunden en maktstudie av shakespearesk karaktär. Bockelson framstår som en blandning av Rickard III och Jago – despot och lismare i en person. Likaså är det en berättelse om hur en mäktig nomenklatur stiger som en hydra ur ett samhälle som försöker utjämna klasskillnader. Samtidigt som ”profeterna” deklarerar att all egendom är gemensam – även husgeråd – klär sig Bockelson i pluderhosor uppslitsade i sidan. Därunder: vackert muslintyg och en vadderad pärlbeströdd blygdkapsel. Medan befolkningen svälter, jagar grävling och kokar seldon anordnar Bockelson överdådiga fester och förlustar sig i sitt harem. Det despoten skapar påminner mer om ett IS-kalifat än en Pariskommun.
Jag fylls av en närmast gränslös beundran inför Sem Sandbergs stilkänsla. De heligas stad är skriven på ett språk som osar 1500-tal, men som aldrig kännas pastischartat. Den litterära metoden är att fylla texten med hantverksskrånas facktermer, men undvika gammaldags ordvändningar. När sådana brukas i undantagsfall känns de kliniskt neutrala. Till exempel beskrivs dekapiteringarna såhär: ”han slog huvudet av honom”. Halshuggningarna är för övrigt åtskilliga. För De heligas stad är en så våldsam roman att jag inte kan minnas när jag läste något lika vidrigt senast. Huvuden låses fast i träblock och bombarderas med pilar, spädbarn stampas sönder av ilskna folkmassor, kvinnor våldtas och sprättas upp. Sem-Sandberg är ingen författare av body-horror – snarare är hans språk ingenjörsmässigt. Ofta associerar jag till det iskalla våldet i Sem-Sandbergs mästerverk De fattiga i Łódź och vid mer än ett tillfälle tänker jag att han klätt vederdöparna i hakkors under baretten.
De heligas stad är en maffig bok på 432 sidor. Ändå präglas den av tunnelseende och saknar anspråket att ”fånga tiden”. I mångt och mycket påminner den om Hilary Mantels klaustrofobiska skildring av Wolf Hall – men utan inblickarna i samtida politik. Paradoxalt nog är det just detta som gör att så många samtida krigshärdar dyker upp i mitt huvud: folkmordet i Gaza, svältkatastrofen i Jemen, Butjamassakern. För så här fungerar bra skönlitteratur: den sväller likt bakpulver i vatten och läcker ut över den vidriga samtid vi lever i.
