”Du ska ha en limousin som kommer och hämtar dig varje morgon”, förklarade finansmannen Jan Stenbeck till journalisten Stina Dabrowski 1992, när hon rekryterades till hans nya nöjeskanal TV3. ”Makeup-artist, egen frisör och dyra kläder. Och så många fringisar du kan komma på, våra programledare ska vara riktiga stjärnor!”

Den enda fringis – löneförmån – hon kom på var ett årskort på Centralbadet. Hon stannade dock kvar, även om hon inte delade hans vision: ”Sverige skulle bli lill-Amerika.”

När regeringen i måndags släppte sitt tionde jobbskatteavdrag – tillväxten och jobben kommer när som helst nu, de lovar – så känns det som en mardrömsversion av 90-talet. Samma enögda skattesänkningar, nu parat med klimathot och etnonationalism.

Inte konstigt då att Jan Stenbeck seglar upp som en portalfigur för att förstå vår tid. I mars släppte SVT en sevärd dramaserie, i augusti kom Jan Almgrens välreserachade biografi Imperiet de ärvde, och i Karin Petterssons nya bok Förbannelsen kallas Stenbecks lansering av TV4 för en ”revolution”.

Stenbeck fångar perfekt detta skifte. Arvtagaren till Kinnevik, ett finansimperium med bas i de ursvenska näringarna skog och malm, som på 80-talet insåg att framtiden låg i telefoni och underhållning.

Karin Pettersson beskriver hur även hon förälskade sig i USA, ”den energi jag mötte där, landets episka anspråk och framtidstro […] Jag ville vara i det nya, det som levde.” Hon visar hur Stenbeck finansierade det nyliberala magasinet Moderna Tider, där Göran Rosenberg samlade alla som var villiga att såga ”DDR-Sverige” och statens ”cancerlika” tillväxt.

Hon beskriver en tid där ekonomerna styrde, och sammanfattar med Bill Clintons kampanjstrateg James Carvilles bevingade ord: ”It’s the economy, stupid”. Men i Sverige är det nog mer korrekt att säga: Det är njutningen, dumbom.

För hur kreativ Jan Stenbeck än var på att runda svenska annonsregleringar så behövde han inte trolla fram något missnöje med det svenska 80-talet. Jag föddes då, och alla mina barndomsminnen är vagt brunfärgade. Det visar sig vara korrekt när jag lyssnar på Anna Åkerlunds roliga P1-dokumentär ”Från progg till Prada: Stockholms förvandling på 80-talet”. Där berättar rockartisten Mauro Scocco om hur de klippte modefrisyrer på skoltoaletterna och drömde sig bort i italienska Vogue:

”Vi tyckte att det var så jävla boring att flytta ut till ett ruttet hus och odla ekologiskt och inte duscha på tolv dagar. […] Det var därför många också trodde att vi hade någon moderat eller högerideologi, vilket vi absolut inte hade.”

När vi rullar tillbaka de destruktiva 90-talsreformerna och återuppbygger välfärdsstaten kan vi gärna bevara dem som gjorde Sverige till ett roligare land.

Vem kan klandra dem i ett land där de få restaurangerna stängde 22, hårdrocksplattor och skräckfilmer smugglades runt som sovjetisk samizdat och dess skadlighet diskuterades i de enda två tv-kanalerna?

Det är ingen slump att nyliberalerna flockades kring svartklubben Tritnaha och senare rejvklubben Docklands. I Sverige har vänstern länge fnyst åt sådana frihetsfrågor, men det var ett ödesdigert misstag på 80-talet och det är det än i dag.

I somras tvingades flera centrala vattenhål i Stockholm att hålla stängt för att de saknade sittplatser inomhus, medan nattklubben Trädgården hotades med stängning av en absurd detaljplan som krävde hamnverksamhet samt nitiska bullerlagar. Då mumlade socialdemokraten Jan Valeskog att jurister skulle ”granska beslutet”, medan moderaten Christofer Fjellner fick öppet mål att såga glädjemördande byråkrati. Samtidigt gör regeringen sig av med liknande DDR-lagar som ”dansbandsskatten”, och kravet på matservering för alkoholtillstånd.

En vänster som vill vinna måste komma ihåg att människor vill ha kul. Sverige borde ha lyssnat mer på den svenska konstnären Öyvind Fahlström, som på 60-talet försökte ”avtråka folkhemmet”, så att Sverige kan bli ”ett verkligt föregångsland, inte en välkrattad rabatt av fröna från våra förfäders ungdomsdrömmar”.

Eller på den ständigt leende Zohran Mamdanis imponerande borgmästarkampanj i New York. Han försvarade sig nyligen mot anklagelser från höger om att vara larvig: ”Det finns rum för glädje i politiken. Om allt vi gör är att kämpa, så kommer vi att trötta ut oss. Vi måste också ha en vision om hur livet skulle kunna se ut […]. [De] förstår inte vikten av fritid och återhämtning för arbetare.”

När vi rullar tillbaka de destruktiva 90-talsreformerna och återuppbygger välfärdsstaten kan vi gärna bevara dem som gjorde Sverige till ett roligare land.

För Stenbeck hade rätt i SVT-serien, när han firar TV3:s första sändning. ”Det är inget mindre än en revolution. Vi ger Svensson vad Svensson vill ha. Skål för Svensson.”

När jag var 18 och naiv bestämde jag och en vän att vi skulle volontära på en skola i Ghanas näst största stad, Kumasi. Vi sökte stipendier för att åka ned en sommar, och tänkte att vi skulle se världen – och höra musiken – långt bortom Skaras trygga gator. Och nog fick vi uppleva både snortajt raglife-reggae under stjärnorna på Kokrobites strand och fantastisk fufu-gryta (kryddigt getkött i sås till en gröt av kassava och matbanan) vid Bosomtwesjön.

Men störst intryck gjorde samtalen med en smart grannkille under långa kvällspromenader på området kring Kwame Nkrumah University of Science and Technology (KNUST). Han berättade om hur det nya oljefältet Jubilee utanför Ghanas kust väckte stora förhoppningar om utveckling. Men smolket i oljefatet var att fältet till 85 procent ägdes av amerikanska och europeiska bolag. Bittert påpekade han att för varje ghanansk cedi fältet producerade, skulle än mer tas ut i form av amerikanska dollar och brittiska pund.

Liksom USA på 1900-talet kommer Kinas gröna Marshallplan att ge politiskt inflytande i utbyte mot ekonomisk utveckling.

Jag har tänkt på de där sena samtalen under universitetets oljepalmer, när jag den senaste veckan läste två rapporter om Kinas massiva export och investeringar i det globala syd.

Den första, från den oberoende energitankesmedjan Ember, visar att Kinas export av solpaneler till Afrika har ökat med 60 procent på 12 månader. Sydafrika har länge varit en betydande exportmarknad, men nu är även Nigeria, Algeriet, Marocko, Egypten och Senegal stora importörer av solpaneler. I flera länder kan effekten bli dramatisk: det senaste årets import av solpaneler kan stå för 60 procent av elproduktionen i Sierra Leone, knappt 50 procent i Tchad, 25 procent i Liberia, och 15 procent i Eritrea och Somalia.

En så omfattande utbyggnad av förnybar energi kan få betydande konsekvenser, eftersom det minskar utvecklingsländernas behov av amerikanska dollar för att importera fossil energi. För trots stora inhemska oljetillgångar, exporteras dessa i billig råform till raffinaderier i Europa för att sedan importeras tillbaka dyrt. Nigeria, som är en av världens största exportörer av råolja – vilket står för nästan 100 procent av deras exportintäkter – importerar 70–80 procent av sina inhemska behov av bränslen, främst från Belgien och Nederländerna, vilket dränerar centralbanken på valutareserver. Etiopien tog i fjol steget att helt förbjuda importer av konventionella fossildrivna bilar för att inte låta landets utveckling försvagas av fossila importer. Etiopierna vill hellre importera elbilar – kinesiska BYD dominerar så klart – som möjliggör transporter med inhemskt producerad förnybar el.

Den andra rapporten kartlägger Kinas massiva investeringar i grön industri i utlandet. Pdf:en som skapat stor uppståndelse i akademiska cirklar kommer från amerikanska John Hopkins University och finner att investeringarna nu uppgår till 227 miljarder dollar, vilket är mer än de 200 miljarder dollar – justerat för inflation – som USA investerade genom Marshallplanen för att bygga upp Europa efter andra världskriget. Investeringarna täcker allt fler sektorer: sol och vind, visst, men även elbilar, grön vätgas, laddstolpar, energilagring och batterier. Destinationerna inkluderar även länder som Turkiet och Ungern där elbilsgiganten BYD ska bygga fabriker för att kringgå EU:s tullar.

Att rapportförfattarna jämför Kinas växande betydelse i utvecklingsländerna med just Marshallplanen måste svida extra hårt i vissa kretsar. Så sent som i fjol skrev den tidigare chefen för Vita husets ekonomiska råd Brian Deese att USA borde gå i täten för en grön Marshallplan. Men i dag är Trump president och det är i stället Kina som formar den industriella utvecklingen runt om i världen genom att skära i användningen av fossil energi. Liksom USA på 1900-talet kommer det att ge Kina politiskt inflytande i utbyte mot ekonomisk utveckling.

Hemma i Sverige presenterar regeringen sin budget. Här står det svart på vitt att vi missar EU:s egna klimatmål med 4,3 miljoner ton. I tillägg har Tidöregeringen skurit ned miljarder på det internationella biståndet. Charlie Kirks begravning anses vara av sådant allmänintresse att SVT liverapporterar. Trumpregimen är upptagen med att skicka civilklädda poliser efter vanligt folk och tysta kritiker. EU-ledare sitter i långa möten om hur man ska behålla Trumps fokus på Ukraina.

Medan högerextremister lyckas se till att allt mer av samhällsdebatten i Sverige, EU och USA handlar om dem, håller Kina på att bygga om världen.