Det är dag ett av den heliga bokmässanhelgen. Jag har mellanlandat i Stockholm för att ta mig vidare till Göteborg, det behöver man nämligen om man reser i 15 timmar. Jag vaknar klockan 07 till ett sms som lyder: Har du missat tåget. Ja, jag har missat tåget.
Det är mitt andra år på bokmässan och jag trycker frenetiskt undan känslan av att det inte bådar gott att det första man gör är att försova sig. Jag köper en yoghurt och macka för 80 kr på Munkbrohallens livs i Gamla stan och börjar redan där och då känna mig som en martyr. I linje med det kommer jag nästan försent till också mitt nybokade tåg. Ja ja. Fint folk kommer sent. Men grejen är att själv kommer jag nästan ingenstans.
Jag har fastnat på bokmässans alldeles egna hemsida och den suger. Jag skrollar långsamt, långsamt genom metrar av programpunkter och sidan laggar när jag försöker bokmärka det som framstår som intressant. Otroligt många programpunkter har teman som Kan killar verkligen visa känslor? med instagramfeministen Atilla Yoldas, som jag bistert minns från de performativa aktiviståren man (eller ja, jag) hade 2016.
Även Tobias Billström är i vimlet men det känns mer alarmerande än kul.
Jag kommer fram till Göteborg efter mycket om, mycket men och en supersmart buss jag tvingas sitta på i fyra timmar. Ali möter mig på centralen men jag bara måste köpa en frappino (coffee caramel) innan vi drar vidare. Vår vän Charlies föräldrar, som vi ska slagga hos, har visning om 20 minuter men slush med grädde är viktigare.
Till slut lyckas tar jag mig fram till pressmontern och kvinnorna är så snälla, jag tar tre vindruvor från fruktfatet eftersom jag lever med tvångstankar som säger att allt jag gör måste vara tre. Det skapar en speciell stämning eftersom fatet nog mest är där som dekoration.
Jag springer ner med vindruvorna till Aftonbladets monter. Poesiläsningarna är över. Oopsi, jag missade the real deal av litteraturen och är nu endast här för vinet. Är det så fel? Dricker vitt och rött om vartannat samtidigt som jag försöker navigera mig fram. Blir starstruck av knappa anblicken av Cecilia Uddén. Även Tobias Billström är i vimlet men det känns mer alarmerande än kul.
Jag är en stereotyp av mig själv på mässgolvet, en introvert poet. Ångrar mina livsbeslut när jag ska försöka mingla. Kära Clara Cronhielm intervjuar mig och Lykke Eder-Ekman och när jag skriver det här undrar jag om det är nödvändigt att jag skriver ut mina vänners efternamn? Det känns kladdigt att göra det men fel om jag inte gör det. Vad är blogg-kutym egentligen? Jaja. Clara frågar om vi är bra på att mässa i intervjun. Sen frågar hon om vi är bra på att messa men min hjärna är på så mycket högvarv (eller lågvarv?) att jag kan bara upprepa mantrat Jag är sämst.
Vidare träffar jag på minst två andra stereotyper, det vill säga i genren poeter, som båda säger ”Gud va skönt att se ett bekant ansikte” och jag kan bara hålla med. Lykke är (uppenbarligen, jag menar alla borde veta det nu) extremt mycket av ett socialt geni och jag är….inte det. Hon stukar foten två gånger för hon har konstiga klackar när vi är på väg till rökrutan.
Dag ett är alltid värst, det vet jag för det här är mitt andra år nu. Jag börjar bli rutinerad och förstår att det inte bådar gott när vi ska ta spårvagnen till en middag. Det krävs inte många bokmässor i Göteborg för att förstå var den här kvällen ska ta vägen.
När jag började nästla mig in i kulturen för några år sen lovade jag mig själv att jag skulle bli litteraturvärldens nästa neurotiker. Såhär i efterhand tycker jag att det var jävligt dumt. Vad var poängen med det liksom? Kanske att skriva bra. Men nu vet vi ju att inget handlar egentligen om skrivande, allt handlar bara om mingel. Jag måste ha mer alkohol för att döva smärtan av mitt självskadebeteende.
Egentligen är det inte konstigt att Diamant Salihu är där. Men samtidigt är det konstigt. Sjukt konstigt.
Jag halkar, som vanligt, in på en räkmacka på Lounge(s) där middagen äger rum. Det är en konstig blandning av människor. I och med att middagen arrangeras av självutnämnda it-girls som vill hålla sig relevanta är det egentligen inte konstigt att Diamant Salihu är där. Men samtidigt är det konstigt. Sjukt konstigt. Jag skäms åt allas vägnar inklusive min egen när det nämns att middagen har ett ””tema””, och ännu värre att det är just Blogg som är det.
Jag dricker mig mätt under det som ska vara middagen och sällar mig till freaksen. Varför? För att jag är Lykkes +1, jag har inte ett namn och samtidigt är placerad avsides, vid ett separat bord som kallas Kids Table. Och barnen får tydligen ingen mat under den här tillställningen. Mitt enda alternativ att uppnå nån form av mättnadskänsla är Norrlands ljus i plural ur en ishink och rödvinssås.
Kvällen fortsätter. När, eller snarare om, någon frågar om mitt efternamn ger det alltid en eftersmak av besvikelse.
Jag vet inte hur vi kommer dit men till slut är det park som gäller. Där hittar jag ett offer som får höra om min misslyckade lesbiska sommar, samtidigt som hen skryter om sin fantastiska lesbiska sommar. Det gör hen med rätta, jag behöver hopp livslust whatever, jag tar allt jag kan få.
Samtidigt står Lykke någonstans i ett hörn och sprider falska rykten om att jag är bisexuell. Jag hittar henne på Natur & kulturs förlagsfest, en våning upp från Park. Klockan kanske är elva men vi alla är råpackade. Gänget har fått tillskott av Runa och Charlie som jag båda är så glad över att se, att jag bara hänger kring halsen på dem. Vi röker med vår före detta skrivlärare och drömmer oss tillbaka till de fantastiska brutala händelsefulla fruktansvärda (men framförallt fantastiska) folkhögskoleåren. Skurups skrivarlinje forever.
Jag ursäktar mina ständiga rundor till den fria baren med att jag samlar stoff. Det är lockande att se en kyl full med öl och veta att jag kan få det jag pekar på gratis. Men framförallt är det farligt.
Lyckas någon gång runt ett? två? stappla ut hals över huvud men vet ej var när eller hur. Äter lite på donken. Skrattar över banala saker. Typ pommes frites. Eller nej, kanske inte exakt det men det ger ett hum om den låga humornivån/ höga berusningsgraden.
Jag blir ett offer för mina handlingar och är för full för att fullfölja den basala uppgiften
Jag ändrar mitt beslut kring sovplats i en handvändning. Klämmer mitt lillfinger i en hissdörr på väg upp till Lykkes hotellrum men är för fylld av apati för att göra något annat än att iaktta smärtan och låta det vara så.
Drömmer sedan om hotellfrukosten och mår lite dåligt eftersom min rumskamrat skriver klart sin blogg medan jag ser för mycket i kors för att klara av att ha ögonen öppna.
Min första dag kan sammanfattas i ett svep med orden: låg arbetsmoral. Det finns inget av mitt beteende under torsdagen som inte vittnar om att jag är ett barn av min tid. Jag försover mig, kommer sent. Jag missar litteraturen och greppar alkoholen. Jag blandar öl och vin (rookie). Jag blir ett offer för mina handlingar och är för full för att fullfölja den basala uppgiften mitt arbete innefattar: Att vara ett par ögon.
Hur lyckas man misslyckas med allt det, tänker ni? Genom att vara Generation Z såklart.
