I decennier har hon bevakat en av världens mest infekterade konflikter. I dag kallas hon både för folkmordsapologet och Israelhatande propagandist. Flamman tillbringar en kväll och pratar om livet med radiokorrespondenten Cecilia Uddén.
Första gången Cecilia Uddén satte sin fot i Jerusalem i början av 1990-talet bevittnade hon något mycket märkligt. I skymningen, bland de gulnade stenhusen, lyste ett fönster där det stod en fiolspelare. Plötsligt lyfte mannen från sin plats och svävade ut genom fönstret och försvann ut i mörkret. Långt senare är bilden lika verklig för henne, men nu vet hon att det finns ett namn på det hon upplevde: Jerusalemsyndromet.
– Folk har starka känslor för staden. De kan bli så övermannade av att inget stämmer överens med deras förväntningar att de blir sjuka och ser syner, berättar Cecilia Uddén när vi ses i den redan fredagsstimmiga teaterrestaurangen på bottenvåningen av Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Det ljusgula håret sitter i en låg hästsvans och under kappan syns en vit blus. På ena handleden blänker en tung, utsirad armring som hon reflexmässigt sätter ned med ett klonk på bordet. Mellan rapportering från Kairo och Bokmässan, där hon bland annat ska lansera sin nya bok Allt har en smak av aska, gör hon ett kort stopp i Stockholm för att kunna se en pjäs med Robert Fux som hon sett fram emot. Det finns en tidslucka innan pjäsen börjar och hon erbjuder mig att haka på föreställningen. ”Gambas!” skriver hon i Messenger när jag frågar vad jag ska beställa åt henne.
– Jag är lite virrig. Råkade åka en station för långt, säger hon och ber samtidigt om ursäkt ifall hon luktar svett (det gör hon inte).
Samma morgon klockan 03.40 lyfte hennes plan från Kairo, där hon har sin lägenhet som är basen för de reportage hon sedan decennier sänder nästan varje vecka. På tisdagen kunde lyssnarna höra hennes medreporter Sami Abu Salems snyftningar mellan rapporterna om folkvandringar efter att Israel tvingat de sista familjerna att evakuera Gaza stad. Han var en av de sista. Redan nästa dag kom nästa inslag, denna gång med den före detta premiärministern, utrikesministern, försvarsministern och en av Israels mest dekorerade soldater Ehud Barak, som menar att bilderna från Gaza kommer att förfölja Israel i generationer.
Dryga 60 år gammal har Cecilia Uddéns arbete inte bara intensifierats under de senaste två åren. Det har också blivit krångligare.
– Nu måste man först flyga till Amman och sedan åka buss i flera timmar över Jordanfloden. Förut tog flygresan mellan Kairo och Jerusalem en timme, suckar hon.
Redan kort tid efter Hamas terrorattack tänkte Cecilia att händelsen skulle få större påverkan på historien än attackerna den 11 september.
Blev det så?
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Det har polariserat hela världen. Nästan alla människor har en relation till det heliga landet och världen har varit så engagerad i att försöka lösa detta med Israel och Palestina. Men det är också någonting med att det är en uttalad demokrati, även om det är ifrågasatt. Akademin har ändå varit jämförbar med andra fria akademier.
Det har gjort Cecilia Uddén skeptisk till bojkotter. Hon ställer ned sitt vinglas på bordet. Jag noterar att folk tittar åt vårt håll. Det hör inte till vanligheten att en radioröst också blivit ett känt ansikte.
Jag vill bidra till att människorna i Gaza inte ska bli en anonym massa, siffror som i värsta fall misstänkliggörs.
– Jag håller med den israeliska filmregissören Hagai Levy [Hos terapeuten, Scener ur ett äktenskap] som menar att bojkotter bara gynnar det många kallar en fascistisk regim i Israel, säger hon med bestämdhet i rösten.
Hennes vänner i Kairo vägrar att träffa israeliska författare.
Vad säger du till dem?
– Att det är dumt.
Cecilia Uddén har även träffat ledare inom bosättarrörelsen. Precis som de ultraortodoxa är de djupt religiösa, men till skillnad från de ortodoxa, som bara ägnar sig åt Gud, är de beväpnade. För bosättarna, som känns igen på sina slappa t-shirts och jeans med gällivarehäng, är det fokus på mark i Guds namn.
Daniela Weiss är ju en sorts ledare för den här rörelsen. Har du träffat henne?
– Ja, jag har hennes nummer i mobilen. Hon börjar bli till åren så jag har haft mer kontakt med bosättaraktivisten Nadia Matar. Hon har en typisk bakgrund från en sekulär familj från Nederländerna. Senast jag träffade henne sade hon att före den 7 oktober var hon beredd att ge palestinierna uppehållstillstånd i Judeen och Samarien [som tillsammans utgör Västbanken].
Men nu efter den 7 oktober anser Matar att de måste försvinna.
Jag har ätit upp min toast skagen men på Cecilias tallrik simmar fortfarande små bitar av vitlök i chiliolja omkring.
– Jag kommer stinka, säger hon och frestar mig med ett bröd att doppa med.
Vi beställer in ett glas vin till och mumsar i oss det sista.
Varför kommer du ut med en bok nu?
– Jag har länge tänkt skriva om Mellanöstern men aldrig hunnit. Det blev något annat. Händelser i vidare och tajtare cirklar kring den 7 oktober.
Cecilia Uddéns tredje öra mot jorden är Sami Abu Salem, som befinner sig på insidan, något som är omöjligt för utländska journalister sedan Israel satt stopp för det. Med honom pratar hon varje dag. Han lämnar meddelanden på hennes telefon på nätterna, som hon sedan klipper ihop till inslag nästa morgon.
– Sami har misstänkliggjorts i Sverige av Magnus Ranstorp, Peter Wennblad och Hynek Pallas. Det gör mig fruktansvärt arg. Det är väl självklart att om man befinner sig i en konflikt och måste överleva så kommer man inte att skildra den israeliska sidan av konflikten och citera den israeliska armén.
Vad var syftet med boken, man hör ju dig nästan varje dag?
– Att bidra till att människorna i Gaza inte ska bli en anonym massa, siffror som i värsta fall misstänkliggörs. Att det en gång fanns ett kulturliv, det fanns gallerister, det fanns unga kvinnor som ville bli författare.
Skymningsljuset har lagt sig vackert över Sergels torg så vi passar på att ta några bilder. Överallt runt om oss är det fullt av folk, men det passar väl bra. Det är väl så hon har det jämt?
– Nej, inte alls. Jag är ganska enstörig.
Under åren som korrespondent bildade Cecilia Uddén familj. Dit hör sonen Edgar Mannheimer, också radiojournalist men även frilansande journalist och grundare av mellanösternpodden Kalam.
Vad tänker du om ett barn som inte bara går i dina fotspår, utan har blivit en röst som tar plats?
– Jag är imponerad. Han är påläst och mycket bättre än jag på att debattera. Sedan har vi diskussioner och ibland är jag kritisk och tycker att han går för långt.
Som när då?
– Till exempel angående det där omdiskuterade uppropet som publicerades i Expressen. Jag håller inte med om att svensk media legitimerar folkmord. Edgar är lite mer radikal.
Snart börjar föreställningen Att kröna en drottning. Drottningen, tänker jag, måste väl ändå vara Cecilia Uddén med sin paranta envishet i möte med höga politiker, pliriga skräddare och matronor.
Men nu är det Robert Fux som ska axla rollen.
Det skulle vara fint att bo i Sverige igen, ett lugnare liv utan den hätska stämning som finns i Mellanöstern nu med krig, terror och bosättarvåld.
– Jag har ingen koll på honom men Elisabeth har följt honom under många år.
Fotografen Elisabeth Olsson var Cecilia Uddéns livskamrat fram till för ett år sedan, då hon gick bort i cancer.
– Han var konferencier på senaste på QX-galan och hyllade henne. Det var otroligt berörande. De hade återiscensatt Sista måltiden-bilden ur hennes serie Ecce homo [från 1998] med alla som fortfarande levde. Jag blev svimfärdig, det var så starkt.
Vi ser föreställningen där en förgylld Robert Fux i kunglig stass framför en monolog. Jag kastar ibland en diskret blick på henne för att se om hon kanske somnat, med tanke på hur tidigt hon gått upp, hur sent det är och – ärligt talat – hur seg föreställningen är. Kanske nickar hon till då och då. När vi går ut ur lokalen en dryg timme senare säger hon ljudligt:
– Var den inte lite tråkig? Nu går vi och tar ett glas till!
Det blir skådiskrogen Artes, bakom teatern.
Dragkulturen, som Elisabeth Olsson var en av de tidigaste i Sverige att skildra för en bredare publik, är en hedonistisk festkultur. Finns det plats för glädje och njutning även i den värld du bevakar?
– Den har ingen plats i kriget. Utom i Tel Aviv. I somras var jag i Italien med mina söner. Det var fantastiskt, men jag klarade inte av att berätta det för någon av mina palestinska vänner. Det känns förolämpande att de ska veta att jag går på restaurang och på museer.
Vad visste du om queervärlden innan du träffade Elisabeth?
– Hon var inte den första kvinna som jag var tillsammans med i och för sig, säger hon och ler hemlighetsfullt. Och en gång i världen var jag gift med en egyptisk bög.
Var det ett resonemangsäktenskap?
– Han hade ett förhållande med en av mina bästa vänner i Sverige. Det var lite invecklat för han var redan gift med en annan man från Peru. Han var fantastisk på att göra Tina Turner-imitationer på klubben Make Up i Stockholm på 80-talet. En jävla stjärna. Länge delade vi en liten lägenhet.
Sedan avslöjar Cecilia att hon faktiskt fortfarande formellt är gift med sina barns far, kulturjournalisten Otto Mannheimer, som tillhör en gammal judisk släkt. Med honom har hon Edgar och Arthur, som är lärare och lingvist.
Du, som gift med en jude, och dina söner skulle kunna bli israeliska medborgare på en dag.
– Ja, vi skojar ibland om att göra aliya, säger hon, och avser termen för judisk utvandring till Israel.
– Som en principgrej. För att kunna skriva om det och visa hur lätt det skulle vara. Men det är bara på skämt. Jag skulle inte vilja bli israelisk medborgare på allvar.
Om tre år når Cecilia Uddén pensionsålder och Sverige Radio-förordnandet går ut om ett år. ”Odla tomater” blir det spontana svaret när jag frågar vad hon vill göra sedan.
– Men det skulle vara fint att bo i Sverige igen, ett lugnare liv utan den hätska stämning som finns i Mellanöstern nu med krig, terror och bosättarvåld. Men jag kommer att sakna Kairo.
Har du fått fler fiender de senaste två åren?
– Från båda sidor. Palestinier som tycker att jag inte är tillräckligt tydligt i förklara att det är Israel som är skyldigt när barn fryser i ihjäl i Gaza. Då tänker jag att, det där vet väl alla?
De säger att jag har ”blod på mina händer” och ”stödjer folkmordet”. Från andra sidan får jag länkar till propaganda om att det inte förekommer svält i Gaza. Jag kallas islamisthora och Hamaspropagandist.
När mår du som bäst?
– När jag umgås med mina vuxna söner.
