Året var 2011 och Kristdemokratiska ungdomsförbundet, som jag i min ungdoms oförstånd var aktiv i, beslutade att ta avstånd från det mångkulturella samhället, vad nu det innebär. Motionen kom från mitt eget distrikt. Förbundsstyrelsen, då ledd av Charlie Weimers, numera SD:s EU-parlamentariker, yrkade avslag men lade samtidigt till en egen att-sats. Den sade i princip samma sak men med brasklappen att mångkultur är dåligt för integration. Plötsligt framstod styrelsens linje som den sansade kompromissen i ”mitten”. Nästan ingen röstade emot.
Jag tänker på det här när jag läser vänstermedier i dag. Fenomenet kallas anchoring, att förankra. Det är en klassisk förhandlingsteknik: genom att först lägga fram något orimligt kan man få det man egentligen vill ha att framstå som rimligt i jämförelse. Diskussionen flyttas, och det som nyss hade varit otänkbart känns plötsligt som (den breda) ”mitten”.
Nutida främlingsfientliga krafter fungerar på samma sätt.
Risken är att vänstermedier, i jakt på ”snälla” rasister, spelar med i ett spel där hela poängen är att flytta mittpunkten. Ta kontroversen som uppstod nyligen, när SVT:s högeradikaliserade contentmakaren Michael Lindgren bjöd in Nick Alinia till ett av sina tramsprogram.
Flamman, som så gott som alla svenska vänstermedier, riskerar att göra sig till nyttiga idioter för brunhögerns strategi.
Plötsligt kan Ivar Arpi, som gjort sig känd för att popularisera incelkungen Jordan B Peterson och den konspirationistiska folkutbytesteorin för en bredare borgerlig publik, skriva ned Alinia i Kvartal. Och när även Chang Frick får möjlighet att göra detsamma i Flammans intervju med männen bakom podden Sista måltiden, kan man nästan glömma att Frick tidigare skrivit en guide för hur man bäst trakasserar journalister.
På så vis kan några av de mest drivande aktörerna på den rasistiska radikala högerkanten plötsligt framstå som respektabla. Inte för att deras idéer har förändrats, utan för att själva jämförelsen har gjort jobbet åt dem. De springer ju åtminstone inte runt och trycker upp sin mobilkamera i ansiktet på folk på stan.
Det är så anchoring fungerar.
Med den här inställningen riskerar Flamman, som så gott som alla svenska vänstermedier, att göra sig till nyttiga idioter för brunhögerns strategi. Så blir nyfascister som gör karriär och tjänar pengar på att ifrågasätta andra människors giltighet, bara som vilka tyckare som helst. Med den inställningen kommer vi aldrig få tillbaka någon demokratisk sanitet i samhällsdebatten.
Jag tror att vänstern skulle vinna mer på att göra tvärtom. Lyft forskare, aktivister och människor som faktiskt drabbas av hatet. Låt dem sätta dagordningen i stället för de röster vars gnäll vi har hört till leda under snart 20 års tid.
För annars riskerar progressiva medier att, om än oavsiktligt, bli nyttiga idioter i ett spel där brunhögern hela tiden flyttar gränsen för vad som uppfattas som normalt.
