Zohran Mamdanis kampanj för att bli borgmästare i New York City är den mest kraftfulla utmaningen mot stadens maktelit sedan Henry George fick det styrande skiktet att darra och inspirerade Friedrich Engels att hylla de amerikanska massornas uppfinningsrikedom.
Det var 1886. Att det var så länge sedan påminner om hur svårt socialismen har haft för att tränga sig igenom partiduopolet och in i den etablerade politiken. Men till skillnad från George har Mamdani valt att arbeta inom den befintliga partiapparaten. Hans ursprungliga mål var inte ens att bli vald, utan att putta den demokratiske kandidaten Brad Lander några steg åt vänster.
Med sin kritik av ojämlikhet i en stad präglad av obscena klassklyftor är Mamdani långt ifrån en typisk borgmästarkandidat. Han föddes i Uganda 1991 i en indisk familj och flyttade till Upper West Side som sjuåring, när hans pappa fick tjänst som professor i postkoloniala studier vid Columbia University. Hans mor är filmregissören Mira Nair. Efter den intellektuella uppväxten grundade han en lokalavdelning av Students for justice in Palestine vid Bowdoin College i Maine, varefter han återvände till New York för att arbeta som bostadsrådgivare för låginkomsttagare.
När han valdes in i delstatsförsamlingen 2020 använde han sitt mandat till att stärka de lokala grenarna av Democratic socialists of America (DSA) – bland annat genom att hungerstrejka för att få skuldlättnader för taxiförare 2021 – samtidigt som han drev lagstiftning om förnybar energi, skydd mot godtyckliga vräkningar och satsningar på kollektivtrafiken.
Under årets demokratiska primärval, som Mamdani enkelt vann den 24 juni, mobiliserade han en frivilligarmé på 50 000 personer och byggde en apparat för namninsamlingar, registrering, finansiering, dörrknackning och valdeltagande som snarare påminde om Bernie Sanders presidentkampanjer än ett kommunval.
I hans sociala medier kunde vi se honom möta människor med vänlighet och värme över alla fem stadsdelar – till fots, på buss och tunnelbana, eller i en gul taxi.
Samtidigt gav sig hans rival Andrew Cuomo in i kampen – ett beslut som tycktes lika ofrånkomligt som ödesmättat. Pressen kallade det en ”återkomst”, men hans kandidatur framstod snarare som en reträtt till ett ämbete han själv försökt försvaga under sina elva år som guvernör i delstaten New York, där stora delar av stadens ekonomi kontrolleras. Då försökte han styra stadens resurser genom lagstiftningsuppgörelser i delstatssenaten – med påtagliga konsekvenser: nedskärningar i Medicaid, offentliga skolor, kollektivtrafikmyndigheten MTA och utbyggnaden av allmän förskola.
Cuomos förakt för storstadens vardag, som han betraktade på avstånd från delstatshuvudstaden Albany, märktes i hans mekaniska framträdanden hos kyrkor, fackföreningar och veteranföreningar.
Cuomo förkroppsligar den demokratiska elitens heliga treenighet: han är arvtagare till en politisk dynasti som son till den tidigare guvernören Mario, medlem av en annan genom sitt tidigare äktenskap med Kerry Kennedy, och lärling till en tredje som yngste medlem i Bill Clintons andra regering 1997–2001.
Han symboliserar också cynismen och förfallet inom partiets ledning och finansiärer. Nästan hälften av de tjänstemän som i dag stöder honom hade, enligt en uppskattning, krävt hans avgång för fyra år sedan efter anklagelser om sexuella trakasserier och mörkläggning av dödsfall på vårdhem under pandemin. I det sistnämnda fallet ledde hans påstått skickliga hantering till ett förskott på 48 miljoner kronor för en bok skriven av hans egna medarbetare.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Zohran Mamdanis kampanj för att bli borgmästare i New York City är den mest kraftfulla utmaningen mot stadens maktelit sedan 1886.
Denna koloss på lerfötter var Wall Streets kandidat: Bloomberg, Ackman, Griffin, Loeb och ett dussin andra miljardärer pumpade in 240 miljoner kronor bara i hans politiska insamlingskommitté (super pac).
Hittills har Mamdani lyckats stå emot anklagelser om antisemitism, det vanligaste vapnet i väst för att diskvalificera vänstern varhelst den vågat kräva rättvisa för palestinierna. I denna stad – ett centrum för judiskt liv i den delstat som gått längst i att tysta propalestinska röster – sågs strategin som ett säkert kort, inte minst mot en öppet troende muslim.
Frågan har präglat det demokratiska etablissemangets strategier, från guvernör Kathy Hochuls rättsliga ”utredning” om antisemitism vid City University till när borgmästare Eric Adams gav grönt ljus för polisen att storma lägret på Columbia och beordrade stadens myndigheter att samarbeta med immigrationspolisen ICE, som senare grep en av rörelsens ledare, Mahmoud Khalil.
Mamdanis stil – ett uppriktigt engagemang kombinerat med kompromisslöshet i kärnfrågorna – verkar ha trubbat av attackerna. Å ena sidan gav han ständiga försäkringar, i judiska tidningar som The Forward och Der Blatt, samt i synagogor som B’nai Jeshurun, om att han skulle ”skydda” och ”lyssna på” judar och vidta åtgärder mot antisemitism. Å andra sidan gav han, om än ibland med viss tvekan, raka svar på frågorna om Israels ”rätt att existera”. Jo, som en ”stat med lika rättigheter”, som följer internationell lag. Han sade att han skulle låta ICC verkställa sin arresteringsorder mot Netanyahu om denne satte sin fot i New York, och han stod fast vid sina beskrivningar av israelisk apartheid och folkmordspolitik.
I sina bästa stunder avslöjade han frågeställarnas hyckleri och motståndarnas reflexmässiga konformism. Vid en direktsänd debatt fick kandidaterna frågan vart de som borgmästare skulle resa på sitt första utrikesbesök. De flesta skyndade sig att försäkra tittarna om att de skulle ta nästa El Al-flyg till Tel Aviv. Mamdani svarade att han skulle stanna hemma och arbeta med New Yorks problem.
Den främsta orsaken till att attackerna inte fungerade var dock att stadens demokratiska väljare, varav 70 procent i dag har en negativ syn på Israel, faktiskt tillfrågades. Det signalerar ett djupgående skifte i stadens nationella roll som demokratiskt fäste, där presidentprimärval en gång avgjordes av vem som uttryckte mest ovillkorligt stöd för Israel: Ted Kennedy slog Jimmy Carter i delstatens primärval 1980, och Gary Hart samt Michael Dukakis slog Jesse Jackson 1984 respektive 1988. När Hillary Clinton ställde upp i senatsvalet år 2000 bad hon offentligt om ursäkt för att en gång ha kramat Yasser Arafats hustru.
Den här gången valde New Yorks demokrater den tydligaste och mest konsekventa försvararen av palestinska rättigheter. Judiska väljare bidrog visserligen till Cuomos första seger: han fick 30 procent i första valomgången, med stöd från de ultrakonservativa sionistiska hasiderna och ortodoxa grupper samt väljare på Upper East Side. Mamdani kom tvåa med 20 procent. Men efter primärvalet ökade hans stöd snabbt: i augusti ledde han över Cuomo med 43 mot 26 procent. Två år in i Israels angrepp på Gaza uttryckte bara 8 procent av demokrater i hela landet stöd för Israel i kriget. För första gången sedan mätningarna började för 25 år sedan ogillade en majoritet av amerikanerna Israels agerande.
Effekterna av Mamdanis ovanliga kampanj – driven av volontärer, ideologiskt skarp och organisatoriskt slipad – märktes redan före primärvalets slut. Förhandsröstningen under de tio dagarna före valet fördubblades jämfört med 2021 och nådde 40 000. Till slut var Mamdanis ledning på nästan åtta procentenheter så stor att han kunde utropa seger vid midnatt.
Vad opinionsmätningarna missade var de unga väljarnas motivation.
Sällan tidigare har unga haft en så stor betydelse i valet. De tre största väljarblocken var unga vuxna i åldersgrupperna 25–29, 30–34 och 35–39, och gruppen 18–24 låg inte långt efter. I de delar av staden där unga fortfarande med nöd och näppe har råd att bo gav de Mamdani enorma marginaler: Bedford-Stuyvesant (+43), Astoria (+52) och Bushwick (+66).
En debatt har följt om den sociala och etniska sammansättningen i Mamdanis koalition. Etablissemangets kommentatorer har betonat dess välstånd, med ett underförstått pekfinger mot ”bildade vänsterliberaler” utan kontakt med fattigare svarta och vita arbetare. Och visst stämmer det att Mamdani inte lyckades övertyga äldre svarta väljare i områden som Canarsie, samtidigt som han vann valdistrikt med högre utbildningsnivåer och inkomster i grönskande Fort Greene och Clinton Hill.
För första gången sedan mätningarna började för 25 år sedan ogillade en majoritet av amerikanerna Israels agerande.
Men Mamdani vann ungdomsrösterna över rasliga och etniska gränser – och med ännu starkare stöd bland minoriteter än bland vita. Han mobiliserade sydasiater i Jamaica och Kensington, segrade i kinesiska Flushing och Lower Manhattan, samt i det latinamerikanska Washington Heights. Dessa och andra områden som Mamdani vann är arbetarklassens New York: hemkvarter för kockar, servitörer, bud, byggnads-, hotell- och flygplatsarbetare; invandrare och deras barn som håller stadens tjänsteekonomi i rullning.
Faktum är att beroendet av kollektivtrafik och hyresboende tycks ha varit en bättre indikator på valbeteende än utbildning. Mamdani vann distrikt med majoritet hyresgäster – i en stad där en tredjedel av dem betalar hälften av sin lön till hyresvärden. Hans ideologiska budskap om en billigare stad och offentliga tjänster band samman vitare, gentrifierade områden med etniska enklaver.
Den nationella eliten riktar nu sina blickar mot Mamdani. New York är en fästning för deras finansiella och mediala makt, vilken de kommer att mobilisera för att skada honom. Wall Street Journal publicerade tio ledarartiklar mot honom på en enda vecka efter primärvalet. Fler attacker väntar, där islamofobin från Busherans ”krig mot terrorn” blandas med mccarthyistiska häxjakter och anklagelser om antisemitism.
New Yorks demokratiska senator Kirsten Gillibrand, som tillträdde efter att Hillary Clinton blev utrikesminister, pekade ut en attacklinje genom att vägra stödja Mamdani på grund av hans ”referenser till global jihad”. Rudy Giuliani, den republikanske före detta borgmästaren, erbjöd en annan: att Mamdani borde gripas som en ”kombination av islamistisk extremist och kommunist” om han förbjuder ICE i staden.
Trots att deras stöd normalt är givet har inga partitoppar i New York ställt sig bakom honom – varken senatorerna, guvernören eller den demokratiska ledaren i representanthuset.
Den sittande borgmästaren Eric Adams planerade att ställa upp på parollen ”Stoppa antisemitismen”. Men hans ämbete är så insnärjt i korruption och skandaler – hans federala åtal för mutor, konspiration, bedrägeri och olaglig påverkan lades bara ned genom kohandel med Trump – att han till slut drog sig ur racet. Cuomo, som förlorade stort mot Mamdani i juni, ställer nu upp som oberoende kandidat.
Under ett möte med donatorer i det tjusiga området Hamptons fångades han på band när han skröt om sina varma relationer med Trump. Presidenten har i sin tur arbetat bakom kulisserna för att övertala Adams och republikanen Curtis Sliwa att hoppa av med löften om poster i hans administration eller ambassader – allt för att ge Cuomo bästa möjliga chans att samla anti-Mamdani-rösterna.
Under kampanjen har Mamdani betonat de mest uppmärksammade delarna av sitt program: gratis och snabba bussar, hyresfrysning i reglerade bostäder, ett pilotprojekt med fem kommunala matbutiker för att motverka prisspekulation och fackfientliga kedjor, allmän barnomsorg och en tvåprocentig skatt på inkomster över en miljon dollar.
Hans bostadsplan omfattar byggandet av 200 000 prisvärda bostäder på tio år. Även om den lovar att ”sätta den offentliga sektorn i förarsätet” består den mest av reformer inom befintliga verktyg för zonindelning, planeringsgranskning, subventioner och byggregler. Den demokratiska socialism som planen antyder återspeglar återspeglar de praktiska begränsningarna i New Yorks politiska system: beslutet att ställa upp inom det demokratiska partiet, snarare än mot det, innebär oundvikligen kompromisser.
Beslutet att ställa upp inom det demokratiska partiet, snarare än mot det, innebär oundvikligen kompromisser.
Två skäl kan ligga bakom Mamdanis relativa återhållsamhet. Det första är strategiskt: att skjuta upp den öppna konfrontationen med stadens mäktigaste kapitalintresse – fastighetssektorn. Det andra är institutionellt: mycket av agendan är beroende av Albany. Borgmästarens makt i New York är mer begränsad av delstatsregeringen än i någon annan storstad.
Med en stadsbudget på motsvarande 1 100 miljarder kronor – större än de flesta delstaters – kan Mamdani flytta runt vissa anslag för att finansiera sina projekt. Men borgmästaren och kommunfullmäktige kontrollerar få skatter som genererar intäkter. Fastighetsskatten, som står för en tredjedel av stadens inkomster, kan bara höjas enligt en formel som fastställs i delstatslag.
Guvernör Hochul har redan förkastat hela grunden för Mamdanis program – den måttliga ”miljonärsskatten” och höjningen av bolagsskatten – med argumentet att New York inte har råd att förlora fler rika till Palm Beach, där Trumps Mar-a-Lago ligger.
Med andra ord: den centrala mekanismen för att hålla tillbaka de sociala kraven från invånarna i USA:s ”kapitalhuvudstad” (capital of capital), vars otålighet länge oroat Wall Streets inglasade titaner, står fortfarande fast.
Hela systemet rättfärdigas med berättelsen om en slösaktig och illa skött metropol, vars törst efter välfärd och offentliga tjänster ständigt hotar att kasta den i ekonomisk kris. Målet är att hindra en återkomst för, med Joshua B Freemans ord i Working-class New York (2000), den ”inhemska version av socialdemokrati som en gång gjorde livet i New York unikt i USA” under mitten av 1900-talet.
Med tanke på svårigheten att hitta en trovärdig motkandidat mot Mamdani kan demokraterna och deras finansiärer mycket väl välja att vänta: låt honom vinna – och blockera sedan hans politik i ämbetet, via guvernören och delstatsparlamentet. Det skulle slå luften ur hans anhängare och misskreditera hela projektet med socialism på kommunnivå.
Det är detta som står på spel, oavsett vad Zohran Mamdanis troliga seger i övrigt betyder för rikspolitiken. Men han och DSA kan svara genom att åter politisera relationen mellan norra och södra delstaten på ett sätt som inte skett på ett halvt sekel. En ny stadslag och en författningsreform på delstatsnivå skulle vara naturliga komplement till den omfattande stadsplan Mamdani hoppas förverkliga – och som New York alltid har saknat.
