Valet handlade inte bara om presidentkandidater, utan också om vägen framåt för Nordcypern – självständighet eller återförening med Cypern.
Cypern har varit delat sedan 1974, och den FN-bevakade ”gränsen” löper rakt igenom huvudstaden Nicosia. Ön, som under många år styrdes av Osmanska riket, har länge haft både en turkisk och grekisk befolkning. Efter en greknationalistisk statskupp med målet att ansluta Cypern till Grekland gick Turkiet in militärt och ockuperade norra sidan av ön. Tusentals etniska greker och turkar flydde eller fördrevs till vardera sidorna.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
På nordsidan har många turkiska medborgare sedan dess bosatt sig och fått medborgarskap i utbrytarstaten – en bosättningspolitik för att stärka en homogen demografi. Nordcypern är än i dag extremt beroende av Turkiet, som är det enda land som erkänner dess självständighet, och som har stationerat tiotusentals soldater på ön.
Efter över 50 år av isolering öppnas nu återigen en möjlighet för att Europas äldsta frusna konflikt ska få en lösning.
Upprepade försök har gjorts för att lösa den infekterade konflikten. Närmast kom man i början av 2000-talet, då FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan lade fram en plan på att skapa en federation mellan öns grekiska och turkiska sida. Planen hade internationellt stöd, men skulle också godkännas av folkomröstningar på både den grekiska och turkiska sidan av Cypern. På den grekiska sidan röstades planen ned, och drömmen om ett enat Cypern sköts i sank.
Sedan dess har förhandlingarna gått i stå. Detta förstärktes av att högerpolitikern Ersin Tatar för fem år sedan valdes till president på nordsidan. Tatar är nära förbunden med Turkiets president Erdogan, och har gjort en ”tvåstatslösning” på Cypern till sin huvudfråga. Löftet om att uppnå internationellt erkännande för Nordcypern har dock huvudsakligen bestått i att vidare förhandlingar med den grekiska sidan har försvårats.
Också Erdogan, som för 20 år sedan var med i att ta fram Annan-planen, är numera för en tvåstatslösning på Cypern. Gissningsvis finns det en geopolitisk dimension i detta, eftersom Cypern har ett strategiskt läge i östra Medelhavet, där Turkiet har blivit mer aktivt.
Valvinnaren Tufan Erhürman från Republikanska turkiska partiet, ett socialdemokratiskt systerparti till Turkiets största oppositionskraft CHP, gick i stället till val på nya förhandlingar med Cypern, med en binationell federation som mål. Detta attackerades hårt av Tatar-sidan – till exempel har det på Tatars instagram pumpats ut vad som ser ut som AI-genererade bilder på allvarliga nordcyprioter, med varningar för vad en federation skulle innebära. Bäst sammanfattas de kanske av ett av budskapen: ”Om det blir federation, kommer jag att vara i minoritet”.
Men nordcyprioterna verkade inte se detta som ett hot på samma sätt som Tatar. Efter över 50 år av isolering och beroende av Turkiet öppnas nu återigen en möjlighet för att Europas äldsta frusna konflikt ska få en lösning. Dessutom kan maktskiftet vara en demokratisk läxa till Turkiet – när Tufan Erhürman tillträder som president, blir han den sjätte statschefen på Nordcypern som vet att den han måste handskas med i Ankara heter Recep Tayyip Erdogan.