Självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse. Men för att vara legitim måste den komma inifrån och bygga på korrekt analys. Här brister Bassem Nasrs text ”Att låta judehat passera ger motståndarna rätt” (Flamman, 29/11) på båda punkter. Han har inte en förankring i rörelsen som motsvarar den överordnade position han tar i texten, och har under lång tid främst ägnat sig åt att kritisera oss, ofta med samma typ av svepande anklagelser som i den här artikeln.
Ökningar av anmälningar av antisemitiska incidenter i samband med konflikter i Israel–Palestina är ett välkänt mönster, främst på grund av att högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer använder konflikten för att legitimera hat som redan finns. BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism. Riksåklagaren konstaterar dessutom att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer.
Palestinarörelsen är dessutom ingen enhetlig organisation. Den består av hundratals föreningar, fackförbund, trossamfund, nätverk och lokala initiativ utan gemensam ledning eller centralstyrning. Att rikta kollektiva krav mot denna mångfald, utan att precisera vad som avses, reproducerar samma logik om kollektiv skuld som Nasr säger sig vilja motverka.
BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism.
Självklart finns problematiska uttryck för antisemitism från individer även inom denna rörelse. Att plocka fram enskilda aktivister som om de vore representativa, samtidigt som man bortser från den massiva, politiskt organiserade rasism som i dag präglar riksdag, regering, opposition och stora delar av svensk offentlighet, leder dock till en skev bild av vilka krafter som driver hatet.
Sverigedemokraternas trollfabriker har dokumenterats sprida klassiska antisemitiska konspirationsteorier om George Soros och ”globalister”, och när partiföreträdare tror sig vara anonyma dyker uttalanden upp som ”juden är roten till allt ont”. Den typen av systematiska uttryck från aktörer med parlamentarisk och medial makt är något helt annat än enstaka plumpa eller okunniga uttalanden från individer utan plattform.
Vi lever dessutom i ett land där framförallt muslimers rättigheter just nu systematiskt inskränks med just antisemitismen som ett centralt argument, där koranbränningar nyligen sågs som yttrandefrihetens höjdpunkt, där klädförbud som knappt berör någon kan bli valfrågor och där muslimsk organisering utsätts för kampanjer som gör demokratisk delaktighet allt svårare. Det är inte antirasism Bassem Nasr gör med sin text – det är att peka ut fel förövare.
Nasr reducerar missbruket av antisemitismanklagelser till Netanyahus retorik, som om problemet vore en enskild politiker och inte en bred, internationellt etablerad strategi. I verkligheten är det västerländska regeringar, EU-institutioner, den svenska högern, konservativa tankesmedjor och en rad pro-israeliska lobbyaktörer som driver fram IHRA-definitionens linje, där kritik av Israel likställs med antisemitism. Den utvecklingen är central, eftersom det är den som möjliggjort såväl en farlig sammanblandning av Israel som sionistisk stat med det judiska folket som utbredning och de attacker mot MR-organisationer, akademiker och Palestinaaktivister vi ser i hela västvärlden. Att isolera detta till Netanyahu är inte en analys, det är ett sätt att undvika att rikta blicken mot makten på hemmaplan.
Nasr skriver om rörelsen som ett objekt han ska tillrättavisa, med svensk offentlighet som faktisk publik. Han talar inte till oss, utan över oss. Stora delar av Palestinarörelsen har i decennier bedrivit ett konsekvent antirasistiskt arbete, just för att vi vet vad kollektiv skuldbeläggning innebär. Vi behöver inte lektioner i det.
Antirasism utan maktanalys blir blind. Den hjälper varken kampen mot antisemitism eller kampen mot islamofobi.
Slutreplik från Bassem Nasr: I tjugo år har jag stått för Palestina – ändå är min åsikt ogiltig
Tre debattörer – Anna Ardin, Ammar Makboul och Valley Ghanem – inleder sin replik (ovan) till mig med orden ”självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse”. Just denna nödvändighet lyser dessvärre med sin frånvaro i resten av deras text.
Min poäng är enkel: För att utveckla vår rörelse måste vi klara av att självkritiskt blicka inåt och våga hantera svåra frågor. I detta ingår att gemensamt bekämpa antisemitismen, vilket ger oss antirasistisk trovärdighet och stärker vår röst för ett fritt Palestina.
I debattörernas replik finns det en del resonemang som jag kan hålla med om. Att Palestinarörelsen är mångfacetterad och att individer inte bär kollektiv skuld. Att Netanyahus grundlösa anklagelser om antisemitism har fått spridning även i den antipalestinska rörelsen i Sverige. Och att antisemitism också finns inom extremhögern samtidigt som muslimers rättigheter inskränks. Här råder ingen oenighet.
Men det finns två tydliga skiljelinjer mellan oss: synen på kampen mot antisemitism och synen på interna debatter i Palestinarörelsen.
Debattörerna invänder mot min verklighetsbeskrivning och hänvisar till att Riksåklagaren konstaterat att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer. Men rasistiska uttryck prövas långt ifrån alltid rättsligt. Sverigedemokrater kan sprida antimuslimsk rasism dagligen utan att det leder till åtal.
Därför måste vi använda fler kunskapskällor än domstolar. Expertmyndigheten Brå rapporterar att svenska judar upplever ökad utsatthet efter 7 oktober 2023, särskilt barn och unga. Detta är väl belagt. Att bortse från detta är svårt att tolka som något annat än ett bristande intresse för frågan.
Jag tror på en rörelse som utvecklas genom öppen och saklig diskussion – inte genom sektliknande tendenser. Därför reagerar jag på debattörernas tonläge. Mina åsikter bedöms inte komma ”inifrån”. Min uppmaning om gemensam aktion mot rasism beskrivs som ”kritik mot oss”, och jag påstås inta en ”överordnad position” utan tillräcklig ”förankring i rörelsen”.
Att uttrycka sin åsikt om hur vi kan stärka rörelsen är inte att positionera sig hierarkiskt. Och idén att vissa aktivister ska bedöma andras ”förankring” skapar ett slutet system där endast de som godkänts av några självutnämnda domare anses ha rätt att delta på lika villkor.
Jag har över 20 års engagemang i Palestinarörelsen – genom bland annat föreläsningar, skolbesök, studieresor, debattartiklar och anordnande av manifestationer. Om det inte anses tillräcklig ”förankring” eller ”inifrån”: vilka orimliga trösklar är det då debattörerna vill upprätta? Och även om jag vore helt ny i rörelsen borde mina argument bemötas sakligt. Så fungerar en levande folkrörelse.
Till skillnad från debattörerna så nöjer jag inte mig med att hylla självkritiken i teorin. Palestinarörelsen måste ständigt utvecklas, och det förutsätter självkritik. I Palestina pågår ockupation, annektering och folkmord. Det kräver att vi gör vårt yttersta – även när det innebär att granska oss själva.
Att ta antisemitism på större allvar gör oss inte svagare. Det gör oss starkare, bredare och mer trovärdiga. Och det är, i den här kampen, faktiskt livsviktigt.
Bassem Nasr
